Bowlby vidare till Mikulincer

En som står med fanan högt i Europa ang. anknytningsteori i förhållande till vuxna är Mikulincer (Isr). Här ang. ett barns långsiktliga reaktion på anknytningstrauma:

Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachmentrelated needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or mishandling. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrustions of traumatic memories and hyperaroused emotions.

Vad Mikulincer beskriver här är att anpassningsförmågan hos ett barn fungerar som hanteringsstrategier i samband med traumaupplevelser. Detta har man betraktat hos personer med Posttraumatic Stress Disorder – PTSD – vilket knyter an min diskussion tidigare på bloggen att vidga synen på begreppen sorg och trauma.

Advertisements

Symptom har en mening och ett sammanhang

Carl Jung skulle bli Freuds lärjunge och efterträdare med psykodynamiska fanen i högsta hugg, i a f var det tänkt så, men han vände Freud ryggen efter att ha klargjort sig att Freud var för besatt och maktlysten med sin sexualdriftsteori. Han lämnade därför den psykodynamiska föreningen till plats för sina teorier kring dröm, symboler och det det undermedvetnas krafter. Han blev betraktad som ett udda spöke med för stark kärlek för det utommänskliga. I bland snurrar han in sig i drömmarnas naiva, luddiga symbolik men många kloka redogörelser går att hitta mellan raderna. Särskilt blir hans sätt att förstå meningsfullhetens betydelse i en individs process viktigt.

Ur Carl Jungs självbiografi – MITT LIV (minnen, drömmar, tankar) (Ang. meningsfullhetens roll för psykisk läkedom)

Genom sysslandet med patienterna hade det blivit klart för mig att förföljelseidéer och hallucinationer innehåller en kärna av mening. Där bakom står en personlighet, en livshistoria, ett hopp och en önskan. Felet är vårt om vi inte förstår meningen. Det blev för första gången tydligt för mig att en allmän personlighetspsykologi ligger förborgad i psykosen, att även här mänsklighetens gamla konflikter återfinns. Även i patienter som verkar slöa och apatiska eller idiotiska försiggår mera inombords, även sådant som har en mening, än man är böjd att tro. I grund och botten upptäcker vi i den sinnessjuke ingenting nytt och obekant, utan vi möter vårt eget väsens urgrund. 

/…/

(Ang. i vad som är ett mänskligt möte)

Mina patienter och analysander har bragt mig så nära det mänskliga livets realiteter att jag inte kunde undgå att lära väsentliga ting av dem. Sammanträffandet med människor av de mest olika slag och på de mest skilda psykologiska nivåer har varit av oändligt mycket större betydelse för mig än ett lösryckt samtal med en celebritet. De vackraste och betydelsefullaste samtalen i mitt liv har varit anonyma. 

Tor Wennerberg – Vuxenanknytning

Ur Tor Wennerberg – Vi är våra relationer (Om anknytningstrauman)

Anknytningstrauman leder som regel till rädsla för närhet till andra människor. Man kan betrakta anknytningstrauman inte bara som trauman som inträffar inom ramen för en anknytningsrelation, utan som trauman som drabbar själva anknytningssystemet. Minns att anknytningen är ett djupt rotat biologiskt behov. Ur ett evolutionärt perspektiv slår anknytningstrauman mot individens förmåga till överlevnad. Anknytningstrauman skadar det trygghetsreglerande systemet och undergräver den traumatiserade personens förmåga att använda relationer för att skapa en känsla av trygghet.

/…/

Följden kan bli ett mönster av defensivt undvikande av mentalisering särskilt i nära relationer: barnet börjat frukta sitt eget medvetande. Traumatiserade fastnar därför i förmentaliserande förhållningssätt, där känslor förblir antingen smärtsamt överväldigande och kaotiska eller plågsamt overkliga och oåtkomliga. Dessa motsatta mönster av mentaliseringsbrist svarar mot uppdelningen av personligheten i återupplevande (EP) och undvikande (ANP) dissocierade delar. 

Ur Tor Wennerberg – Själv & tillsammans : Om anknytning och identitet i relationer: (Om hyperaktiverande anknytningsmodell)

Denna paradoxalt intensifierande affektregleringsstrategi kan ursprungligen ha fungerat väl i relation till en oförutsebart tillgänglig anknytningsperson, men får i senare relationer ofta motsatt verkan och framkallar just den övergivenhet individen söker undkomma. Uppmärksamheten riktas ensidigt mot alla inre tecken på oro, ångest och otrygghet, som också förstärks med hjälp av katastroftankar och ältande, men som Mikulincer och medförfattare (2009) poängterar kan denna uppmärksamhetsstrategi, trots att den förstärker ångest och ilska, fungera som ett försvar mot ännu djupare övergivenhetskänslor: “Det tumult och den distraktion som skapas genom ihärdiga, impulsiva uttryck för smärta, behov och ilska kan rikta uppmärksamhet och energi bort från ett djupare problem: upplevelsen av självet som inte särskilt substantiellt alls och inte förtjänt av någons omsorger. Att uppröras och fånga någons uppmärksamhet kan åtminstone få någonting att hända, och även om detta något är obehagligt så kan det kännas bättre än ingenting – det vill säga bättre än existentiell isolering och värdelöshet” 

/…/

Den hyoeraktiverande strategin består bland annat i en högt uppdriven vaksamhet på minsta tecken på ointresse från partnerns sida: den negativa självbilden gör att individen har svårt att tro på någon annans kärlek, och samtidigt svårt att själv reglera övergivenhetsångesten. Det kan tyckas paradoxalt att den hyperaktiverande strategin, som ju innebär att individen fokuserar på negativa affekttillstånd, samtidigt representerar ett försvar mot tidiga övergivenhetstillstånd. Perspektivet klarnar dock om vi betänker att det ensidiga fokuset på negativa affekter, liksom på negativa hjälplösa självbilder, har till syfte att åstadkomma en upplevd närhet till eller sammansmältning med en annan. Det är just denna upplevda närhet eller sammansmältning, om än laddad med negativa känslor, som uppfattas som det enda som hjälpligt kan stabilisera självet. 

Psykoterapi – en djungel

Det finns mycket tips och tricks där ute om vilken terapi som är lämplig. Det är lätt att drunkna i alla alternativ. Jag är övertygad om att en lyckad terapiform är individuell -den bör anpassas till individens problem och relationen/tillit till terapeuten är viktig. Det finns samtidigt skillnader i professionalitet.

Jag tror att en terapeutisk process pågår över en längre tid. Och jag tror hårt arbete krävs. Här följer lite funderingar och erfarenheter av metoder där ute:

KBT dominerar i Sverige. Det är en passande metod för en del, men inte alla. Jag ställer mig skeptisk till att KBT främjar upplösandet av djupa implicita problem som bildats tidigt och under lång tid i en människas liv (och desstuom kanske fortsatt under ens unga vuxna år). Därför tar jag inte upp metoden här.

EMDR –  Eye movement desensitization and reprocessing 
Vi har alla sett den klassiska pendelklockan vid hypnos i filmer och tv-serier. EMDR är kanske det närmsta vetenskapliga man kommer denna gamla metod. Både EMDR och hypnos har det gemensamma att de försöker “lura” klientens mentala tillstånd. Syftet är att komma runt hinder och försvar. Att leda bort hjärnan för att på så vis komma djupare. Det finns hypnotiska inslag i andra terapimetoder men EMDR och hypnos arbetar aktivt med just detta. Det krävs en något större öppenhet hos personen för att EMDR skall vara effektivt. Särskilt positiv har den varit i USA i behandling med individer drabbade av så kallat PTSD – Post Traumatic Stress Disorder.

Psykodynamisk Terapi / Psykoanalys
Den äldsta terapiformen, som fått en mindre roll sedan beteendeterapi tagit över, framförallt i Sverige. Terapin grundas till stor del på Sigmund Freuds arbete -som såg dröm och sexualitet som viktiga centrala delar. Tanken är också att en relation utvecklas mellan klient och terapeut på det sättet att den representerar en riktig nära relation i klientens riktiga liv- samma typ av konflikter och motstånd uppstår alltså relationellt i terapin. Det undermedvetna har en central roll- där självkännedom blir ett sätt att närma sig det här området- så till den grad att symptom och andra problem minskar. Jag tror att metoden inte skall förkastas, men att det går att kombinera den med många nya typer av verktyg.

Gestaltterapi
Personen bakom Gestaltterapi var Fritz Perls. Metoden har en filosofisk grund i att människan befinner sig i ett dialektiskt förhållande med sin omvärld, att terapin egentligen är en penetrering av nuet oavsett vad som dyker upp. Starkt fokus läggs på familjeförhållanden, gruppterapeutiska processer och övningar, att ställa sig utanför sig själv och ens tidigare upplevelser och möten. Även kontexten i personens liv, dens egna ansvar gentemot andra, integritet och självkännedom, självrespekt och uppriktighet är viktiga aspekter. Fritz pratade ofta om ögonblicket och närvaron. Tyvärr har gestaltterapi fått ett något negativt rykte i Sverige. Vi har gestaltakademin men även Dysberoendekliniken i Stockholm- DBK. Många missbruksrelaterade mottagningar arbetar även med detta så som Korpberget och Samverkangruppen.

Integrationsterapi
Denna terapi kommer ursp. fr USA med Jean Jenson i spetsen. Den enda nuvarande praktiserande psykologen som mig veterligen sysslar med detta i Stockholm är Daniel Kraft och tar inspiration från det amerikanska begreppet: “Det inre barnet” (“The inner child”) där man tar hänsyn till gamla barndomskänslor som sitter i det undermedvetna. Terapin är avskalad och enkel -försöker undvika intellektualiserande begrepp.

Coherence Therapy
Coherence Therapy myntades av Bruce Ecker i Karlifonien men hette egentligen från början Depth Oriented Brief Therapy. Metoden har en neurovetenskaplig koppling där man söker ersätta gamla implicita emotionella minnen med nya. De symptom en person upplever bottnar alltid i mening och förståelse- ju mer de vecklas ut desto mer meningslösa blir dom. Terapin är experientell -det vill säga upplevelsebaserad -och försöker undvika intellektuella begrepp. För mer information om denna terapi: http://www.coherencetherapy.org (Jag vidareutbildar mig just nu på detta institut (egen anmärkning 2017).

Hypnos
Här närmar man sig experimentellt med inre visuella övningar -söker närma sig det undermedvetna området (deep inner self) för att nå förändring. Hypnos är ett laddat begrepp med polariserad debatt huruvida det är effektivt eller ej. Den starkaste kritiken är brist på evidens. Metoden är gammal och därför tänker jag att den inte bör förkastas helt och hållet, men att ett kritiskt förhållningssätt är viktigt.

Hur löser vi upp trauman som inte syns? / How do we solve the trauma that is not visible?

Man pratar ofta om före detta soldater och andra typer av trauman som upplevts i samband med krig, exempelvis i relation till diagnostiken PTSD – posttraumatisk stress-syndrom. Med all respekt för detta- tror jag att man glömmer bort något. Att trauma kan uppstå i många olika former och varianter som är mer komplexa att hantera.

Komplexa trauman och andra känslomässiga sår kan vara upplevd smärta och förlust som individen inte riktigt kan konkretisera eller sätta fingret på- det är enbart en vag känsla som pågått under en längre period av sitt liv. Jag tror att diskussioner och forskning kring psykisk ohälsa och traumatiska konsekvenser behöver vidga sig- åtminstone i Sverige. Jag ska kort motivera varför.

Precis som sorg är ett upplevt trauma individuellt. Ett barn har inte kapacitet att förstå ett sammanhang och mentalt ställa sig utanför en situation. Barnet måste därför anpassa sig och “gilla läget”. Det är svårt för ett barn att förstå det faktum att händelser är komplexa och bär på många olika faktorer. Detta har konsekvenser för barnets upplevelse- liksom utveckling. En situation eller relation kan vara ångestfylld och förvirrande. Men orsakerna kan vara många: Stress, arbetsuppgifter, plötsliga händelser och förlopp, uppmärksamhetsförändringar, gruppdynamiska processer och annat är alla faktorer som kan orsaka en företeelse. Barnet kan inte likt en vuxen ställa sig utanför situationen och den förvirring som uppstår i var och en av de inblandade. Hur påverkar det här ett barn och vad kan det få för konsekvenser?

Upprepas det tillräckligt många gånger tvingas personen anpassa sig till sin omgivning (på bekostnad av sig själv) och får inte något utrymme att uttrycka sin förvirring och ångest. I den bästa av världar är det den vuxne omhändertagaren som hjälper barnet att så att säga “översätta” omgivningen och världen på ett sätt som barnet kan förstå. Är dock situationen så pass olycklig att barnet kapslar in sin förvirring och ångest och i stället anpassar sig- till priset av förmågan att lära sig reglera komplexa och svåra känslor och upplevelser till sin omgivning.

Barnet gör det här för att överleva- ha kvar sin närstående och omhändertagare. Priset är ett obalanserat förhållande till sig själv och sin omgivning. Barnets undermedvetna formulerar följande: ‘Jag är inte kapabel eller värd riktig kärlek utan måste anpassa mig för att få detta.’ Möjligheten för autonomi och ansvarstagande minskar- och följer med i det vuxna livet.

/

We often talk about former soldiers and other types of traumas experienced in connection with war, f.e. PTSD – post traumatic stress disorder. With all due respect for this, I think we forget something. Trauma can occur in many different forms and variants that are more complex to handle.

Complex trauma and other emotional wounds can be perceived as pain and loss that the individual cannot properly concretize or put his finger on what it is and how it felt. I believe that discussions and research on mental illness and traumatic consequences need to widen at least in Sweden. I will briefly justify why.

Just like grief, an experienced trauma is individual. A child does not have the capacity to understand a context and mentally stand out of a situation. The child must therefore adapt and “like the situation”. It is difficult for a child to understand the fact that events are complex and bear many different factors. This has consequences for the child’s experience and development. A situation or relationship can be filled with anxiety and confusion. But the causes for this can be many: Stress, tasks, sudden events and processes, attention shifting, group dynamics and other things are factors that can contribute the cause of a phenomenon. The child, compared to an adult, cannot meta-view the situation and thereby confusion arise. How does this affect a child and what are the consequences?

If it is repeated many times, the person is forced to adapt to his environment (at the expense of himself) and does not have any room to express confusion and anxiety. In the best of our society, it is the adult caretaker who helps a child to “translate” the environment and the surrounding in a way that the child can comprehend. However, the situation is so unfortunate that a child encapsulates this confusion and anxiety and instead adapts – to the price of developing ability to regulate complex and difficult feelings and experiences.

The child does this in order to survive, and keep his relatives and caregivers. The prize is an unbalanced relationship with itself and its surroundings. The child’s subconscious formulates the following: ‘I am not capable or worthy of true love, but must adapt to even get some of it.’ The possibility of autonomy and responsibility decreases – and follows into the adult life.

Omprövning av begreppet sorg? / Re-examination of the concept of grief?

Begreppet sorg behöver vidgas och nyanseras. Jag ska kort försöka motivera varför.

För starkt fokus ligger på konkreta förluster så som en närståendes bortgång. Detta har konsekvenser- sorg blir godkänt som begrepp enbart i vissa kontexter och sammanhang. Jag tror det här är viktigt att ta hänsyn till- att var och en själv avgör vad som innebär djup sorg och förlust. Det egna personliga sammanhanget definierar och avgör. Vad som gått förlorat är subjektivt, och behöver inte vara något fysiskt kännbart. Upplevelsen av sorg är individuell.

/

The concept of grief needs to be widened and nuanced. I will briefly try to justify why.

Too strong a focus is on concrete losses such as the death of a related relative. This has consequences -these concepts are approved and spoken only in certain contexts and contexts. It is important to take into account that each individual decides what entails their deep sorrow and loss. The self personal context defines and determines this. What has been lost is a subjective experience, and does not have to be physically felt. The experience of grief is thereby individual.

Boktips / Book recommendation #2 – Attachment in Adulthood – Mario Mikulincer, Phillip R. Shaver

I denna bok ( ‘Attachment in Adulthood’ av Mario Mukulincer (Isr), Philip R. Shaver (Us)) går författarna igenom anknytningsteorins historia och dess status idag. De fokuserar även på vuxen anknytning (inte enbart i förhållande till ett barns).

/

In this book (‘Attachment in Adulthood’ by Mario Mukulincer (Isr), Philip R. Shaver (Us)), the authors go through the history of attachment theory and its status today. They also focus on adult attachment (not just in relation to a child’s).