Nuläget i Sverige

På hemsidan ‘Vuxna barn till Narcisstiska Föräldrar’ diskuteras diagnosen ‘Komplex traumatisering’, om att vi i Sverige inte täcker detta begrepp i den offentliga psykvården. I Attachment – New Directions in Psychotherapy and Relational Psychoanalysis har man flaggat om att traumabegreppet behöver vidgas och förstås på ett djupare plan än det för närvarande gör i många länder. Jag tror det här är en viktig nyckel för att mer effektivt minska psykisk ohälsa.

“I Sverige har man har i viss utsträckning byggt upp verksamheter som erbjuder ett varierat utbud av multimodal och fasspecifik behandling till människor som traumatiserats svårt som vuxna. Motsvarande insatser som riktas till människor som lider av komplex PTSD (C-PTSD) och har svåra anknytningstrauman är mycket små inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Det finns behov av att identifiera olika behandlingsstrategier och tekniker för komplexa traumatiska stresstillstånd där man explicit formulerar filosofin bakom varje behandlingsmodell och mål för varje terapeutiskt skede.

/…/

De värderingar som formulerats av redaktionen för tidskriften Attachment – New Directions in Psychotherapy and Relational Psychoanalysis är:

  • Vi tror att psykiska problem har sitt ursprung i anknytningsrelationer som skadats eller brustit i början av livet och bäst behandlas i en längre mänsklig relation.
  • Anknytningsrelationer formas i samhällen där det finns fattigdom, diskriminering och social ojämlikhet. Människan påverkas även av sina sociala villkor och dessa effekter behöver erkännas.
  • Psykoterapi bör vara tillgänglig för alla, och ur ett anknytningsperspektiv speciellt för dem som diskrimineras eller beskrivs som ”olämpliga” för behandling.
  • Psykoterapi måste ges med respekt, värme, öppenhet, en vilja att interagera och relatera, och vara fri från diskriminering.
  • De som har tystats, som inte tillfrågats om sina erfarenheter och överlevnadsstrateger, måste få sin verklighet erkänd och inte patologiserad.”
Advertisements

Din berättelse om svår anknytning i vuxenlivet

Jag är intresserad av människors berättelser och erfarenheter av anknytning i vuxenlivet. Om du bär på en sådan och vill dela med dig anonymt av den kan du skriva till vuxenanknytning at gmail.com. Vi har alla olika upplevelser och förhållningssätt vilket gör att svårigheterna yttrar sig på olika sätt. Om du skickar din berättelse skulle jag vilja posta den anonymt här på bloggen för att bidra till att avstigmatisera ämnet. Att erkänna för sig själv och andra att man har anknytningssvårigheter kan vara svårt. Våra modeller för att möta andra (samt därigenom oss själva) och reglera energi bildas tidigt och fortlöper i livet vilket innebär att det kan ta tid innan en person upptäcker problemet. Ett trauma kan vara subtilt, ha pågått länge och bidra till förnekelse. En annan anledning kan vara att det är svårt att möta något som avviker från vårt vanliga sätt att hantera situationer. Våra strategier är en varna, har länge varit vardag. Systemet behöver tränas om.

Ofta läser jag texter om hur man blivit utsatt i en destruktiv nära relation men sällan några berättelser från båda parter i relationen, troligtvis på grund av dess starka laddning av skam. Har du en berättelse att dela med dig av? Hör gärna av dig!

 

När relationer drivs av omsorg och dialog i stället för kontroll

En vanlig medveten eller omedveten reaktion ur osäkerhet gentemot sig själv och den andre är projicering och perfektionism. Här förklarar Mikulincer och Shaver sina tankar kring dessa med avslutning av ett citat med James Hollis. Vissa begrepp är här inte definierade men jag har ändå valt att posta citatet.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”