Daniel Mackler: Self-Archeology – Relationships – Trauma

 

(sv.)

Postar en intervju med Daniel Mackler, en författare och f.d. terapeut från New York, USA. Han var verksam som terapeut i New York i 10 år, men har sedan dess i stället drivit en form av självterapeutisk diskussion via böcker, videos på youtube, länkar, artiklar, intervjuer m.m. Intervjun är gjord av Darius Cikanavičius

Det finns en sällsynt självkritik och självreflektion i Daniel Macklers diskussion och jag imponeras över hans retoriska sätt att reda ut fenomen, erfarenheter och funderingar. Hur bygger vi en stark, ocensurerad självkänsla med plats för både svaghet och styrka? Hur bygger man upp integritet och självrespekt?

Hans arbete har vuxit ur egna erfarenheter av trauma och mental läkedom. Hans entusiasm och resonemang lyser av energi och ivrigt ifrågasättande. Det finns också något vördnadsfullt i hans sätt att se på tid och utveckling -att saker kan få ta tid och att självkritik och visa sig svag kan vara stärkande. Hans senaste bok berör ett tabubelagt och svårt, komplext ämne – att sätta gränser gentemot sin släkt, vilka metoder det finns för det och hur det kan påverka oss positivt och negativt.

//

(eng.)

Posting an interview with Daniel Mackler, a writer and psychotherapist from New York, US. He worked as a therapist in New York for 10 years, but has since then driven a form of self-therapeutic practice through books, social media videos, links, articles, interviews and more. The interview was done by Darius Cikanavičius.

There is a rare self-criticism and self-reflection in Daniel Mackler’s discussion and I am impressed by his rhetorical way of sorting out phenomena, experiences and reflections. How do we build a strong, uncensored self-esteem with room for both weakness and strength? How do we build integrity and self-respect?

His work has grown out of his own experiences of trauma and mental illness. His enthusiasm and reasoning shine with energy and eager questioning. There is also something reverent in his way of looking at time and development – that things can take time and that self-criticism and being weak can be empowering. His latest book touches on a taboo and difficult, complex subject – to distance ourselves from our relatives, what methods there are for it and how it can affect us positively and negatively.

Medicinska diagnoser i vår tid / Medical diagnoses of our time

(sv.)

Jag har tidigare diskuterat att lidandet bär på mening för den som lider. I Fredrik Svenaeus senaste bok ‘Homo Patologicus – medicinska diagnoser i vår tid’ problematiserar och analyserar författaren vårt sätt att sätta medicinska diagnoser till vårt lidande. Han har en filosofisk utgångspunkt (fenomologi) men försöker undvika komplicerade termer för att fler skall kunna ta till sig bokens innehåll.

Jag har tidigare i den här bloggen tagit upp vikten av ett alternativ till den psykoterapi (KBT) som dominerar det svenska psykoterapeutiska fältet inom exempelvis primärvård. Jag har också tagit upp vikten av att nyansera och vidga begreppen sorg och trauma.

När jag läser Fredriks bok inser jag att en vaksamhet över diagnoserna i psykiatrin är viktig. Det är inget nytt men ack ett aktuellt fenomen, inte minst bland de drabbade. Kritiken är inte att kategoriserandet av psykisk ohälsa i sig men att det kan ske på bekostnad av det som vi är – komplexa människor i en komplex, social värld.

“I den variant av psykoterapi som idag vunnit hälso- och sjukvårdens gillande, nämligen den kognitiva och beteendeinriktade psykoterapin, finns det en tendens att glömma bort, eller till och med medvetet överge, insikten om de plågsamma känslornas relation till personen. Ångesten blir då bara ett besvärligt symptom som ska tas bort. Den har ingenting att göra med vem jag är, utan hindrar mig snarare från att bli den jag skulle kunna vara. Det är inte alltid lätt att säga när en ångest övergår från att vara det ena till det andra, när den övergår från att vara en väsentlig del av det som är jag till att bli något som snarare hindrar mig från att träda fram, men det är värt att hålla den första möjligheten i bakhuvudet när man närmar sig och försöker hjälpa en människa som lider av ångest.

/../

Men fara med att vi identifierar orsaken till vårt lidande med psykiatriska diagnoser ligger inte bara i att vi sjukdomsförklarar de plågsamma sidorna av människans känsloliv. Som vi har sett är det en öppen och svår fråga exakt var gränsen mellan friskt och sjukt ska dras i ångestens fall. Faran ligger framförallt i att diagnosspråket tas som utgångspunkt för att sluta, snarare än att börja, tänka kring lidandets orsaker och betydelser. Vi lämnar frågan om varför vi lider och ersätter den med odlandet av olika diagnoser. Den vändningen innebär inte något vetenskapligt framsteg; den är istället ett slags missbruk, eller åtminstone ett överbruk, av medicinska termer i våra desperata försök att ge lidandet en rationell förklaring och mening.”

//

(eng.)

I have previously discussed that suffering has meaning for the suffering person. In Fredrik Svenaeu’s latest book (in swedish) ‘Homo Pathologicus – medical diagnoses of our time’, the author problematizes and analyzes our way of putting medical diagnoses to our suffering. He has a philosophical starting point (phenomenology) but tries to avoid too complicated terms so that more people can absorb the book and its content.

In this blog I have previously mentioned the importance of an alternative to the cognitive behaviour therapy (KBT) in Sweden. I have also emphasized the importance of nuancing and broadening the concepts of grief and trauma.

As I read Fredrik’s book, I realize that being vigilant about diagnoses in psychiatry is important. It is not new but a current phenomenon, not least among those affected. The criticism is not that the categorization of mental ill-health per se but that it can be done at the expense of what we are – complex people in a complex, social world.

“In the variant of psychotherapy that has today gained the approval of health care, namely cognitive and behavioral psychotherapy, there is a tendency to forget, or even deliberately abandon, the insight about the painful feelings’ relationship to the person. a troublesome symptom to be removed. It has nothing to do with who I am, but rather prevents me from becoming who I could be. It’s not always easy to say when an anxiety goes from being one to the other , when it goes from being an essential part of what I am to becoming something that rather prevents me from coming forward, but it is worth keeping the first opportunity in mind when approaching and trying to help a person suffering of anxiety.

/../

But the danger that we identify the cause of our suffering with psychiatric diagnoses is not only in explaining the painful side of human emotional life. As we have seen, it is an open and difficult question exactly where the boundary between healthy and ill should be drawn in the case of anxiety. The danger lies mainly in the fact that the diagnostic language is taken as a starting point for ending, rather than starting, thinking about the causes and significance of the suffering. We leave the question of why we suffer and replace it with the cultivation of various diagnoses. That turnaround does not mean scientific progress; it is instead a kind of abuse, or at least an overuse, of medical terms in our desperate attempts to give suffering a rational explanation and meaning. “