Vansinnets diagnoser

Jag har tidigare på den här bloggen tagit upp Fredrik Svenaeus bok ‘Homo Patologicus’ om diagnostisering i vår samtid och hur det kan påverka vårt sätt att se på oss själva. Även Malin Hildebrand Karlén nyanserar och ställer frågor kring diagnoserna i vår tid jämfört med förr och hur det på olika sätt påverkar dagens psykiatri. Hon går i sin senaste bok, ‘Vansinnets diagnoser’, skarpt igenom de senaste 200 åren och hur den svenska psykiatrins rötter sett och ser ut idag. Frågor som hon ställer är bl.a: ‘Vilka typer av beteenden och känsloupplevelser har under dessa 200 år av psykiatriska diagnoser alltid setts som vansinniga?’ ‘Vilka har endast inkluderats i vansinnets diagnoser vid vissa tidpunkter och, inte minst: Vad kan den historiska (in)stabiliteten bero på?’

Jag rekommenderar boken till alla som är vill få en historisk överblick över hur synen på vansinne utvecklats över tid och svensk psykiatrisk historia. Särskilt skulle jag vilja lyfta fram hennes:

(1) nyanserade empatiska syn på psykisk ohälsa

(2) syn på hur centralt det är att se en patient med psykiska problem som en individ med en egen unik berättelse

(3) kritik att psykiatrin idag behöver få ett mångdimensionellt perspektiv på vilka verktyg och metoder man behöver för att bedöma och behandla psykisk ohälsa idag.

Det räcker inte med en metod som applikation utan det behövs en flexibel och lyhörd nyfikenhet inför varje patients historia och vad som kan lämpa sig bäst för just den personens problematik. Citat nedan angående när medicinsk metodologi applicerades på psykiska sjukdomar:

‘Det var dock långt mer problematiskt att använda en sådan medicinsk metodologi på vansinne, att kategorisera och betrakta fenomenets varierande uttryck i ett klassiskt sjukdomsperspektiv, än för de somatiska sjukdomarna. Detta är fortfarande ett aktuellt och allvarligt problem som rör djupa ontologiska frågeställningar inom psykiatrin, eftersom problematiken ifrågasätter psykiatrins idag dominerande biomedicinska metodologi och teori.

/…/

Framförallt undanskymmer diagnosens individ- och symptomfokus dennes relationer med sin omgivning – på det sätt personen är, agerar och reagerar (mot sig själv och andra), i sin livsvärld. Diagnoser som används inom svensk psykiatri idag (DMS-systemet) syftar till att identifiera generella patologiska tillstånd och icke-funktionella beteenden hos en person, istället för att sätta ljus på lidandeframkallande processer i individens livsvärld, det vill säga på dennes intrapsykiska mönster, social interaktionsmönster samt på stressorer som finns i dennes historia och aktuella livssituation som skapat och/eller upprätthåller lidandet och symptomen. Fokus på process och interaktion/relation (med sig själv och andra) är viktiga perspektiv som tidigare lyfts fram som centrala för förståelse av psykiskt lidande men i dagens diagnoser spelar detta perspektiv en minst sagt undanskymd roll.’

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s