Skilj sorg från depression / Distinction between grief and depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield tar upp denna fråga.

Boken redogör depressionens historia och hur DSM * vid den tiden nått fram till sin fjärde version. Den lyfter att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA, Den är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symtom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad författaren menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa kunskapen om hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

//

(eng.)

Do we need a better distinction between grief and depression?

“Den förlorade sorgsenheten” by Allan V. Horwitz and Jerome C. Wakefield addresses this issue.

The book describes the history of depression and how DSM * at the time reached its fourth version. It arguments a distinction between the evolutionary response that we have to loss, abandonment, trauma grief and what has developed into a dysfunction in man – depression. The first is a reaction, the second a dysfunction.

* The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – a manual for diagnoses that was launched in the 1980s. It is today a standard tool in Western psychiatry.

Here – a part taken from the history of depression:

“What is striking about this brief overview of how depressive disorder is perceived from Hippocrates to Krafft-Ebing is, first of all, the remarkable consistency that exists in the symptoms mentioned – essentially the same symptoms as today’s diagnostic manuals emphasize. And secondly, there is a remarkably stable and well-developed tradition, to distinguish disturbance from normal emotion, by using different variants of “with cause” versus “without cause” criteria, a tradition that goes back to antiquity. Covering 2500 years, shows an understanding that pathological depression is an exaggerated form of a normal human emotional reaction, thus the first step in the diagnostic work must be that, to use the relation of the triggering factors, to distinguish the normal from the disturbed.” (p. 93)

What the author writes, then, is that the diagnosis of depression goes in a direction where you risk losing the knowledge of how we humans can react to different types of experiences as a human being.

“In summary, psychiatry for 2500 years has had the belief that normal human nature tends to feel deep sadness after certain types of loss. It was generally agreed that disturbance only exists when triggering events cannot explain the strength and duration of the symptoms. Freud , Kraepelin and Meyer, who most influenced the psychiatric classification during the first half of the 20th century, disagreed greatly, but everyone looked at depressive disorder in this way, explicitly or implicitly. ” (p. 110)