Kärlekens konst / The art of love

(sv.)

Psykologen, författaren och kulturkritikern Erich Fromms klassiska litterära verk ‘Kärlekens konst’ summerar med sina 140 sidor fenomenet ‘kärlek’. Med värme, visdom och med fötterna i flera traditioner lyfter han det som Bowlby ansåg var centralt och gemensamt för människans överlevnad – vår relation till andra. Boken är ett bra komplement till Tor Wennerbergs ‘Själv och Tillsammans’ som utkom för ett år sedan.

Enligt Fromm kan man dela upp kärlek i fem: Broderskärlek, moderskärlek, erotisk kärlek, självkärlek och kärlek till Gud. (Den första skulle idag kallas för syskonkärlek.) Alla dessa typer är en del av samma mynt men yttrar sig på olika sätt. Jag kommer inte gå igenom dem i detalj men tänkte en stund diskutera självkärlek och hur det kan förbli outvecklat hos en individ.

Det påminner om det amerikanska perspektivet att vi bär på ett “inre barn”. Ju större inre barn vi bär i oss desto mer outvecklade delar av vårt jag och självbild bär vi på. Det inre barnet är ett stagnerat tillstånd – ett emotionellt barn i den vuxne. Jean Jenson och Alice Miller talar om “The Inner Child” och Fromm om ett narcissisiskt och outvecklat jag som längtar efter kärlek och omslutning. I stället yttrar det sig paradoxalt genom andra strategier. Självförakt, kompensation, kontrollbehov, rädsla, missbruk/beroende (till ting eller människor i ens närhet), besatthet, överdriven längtan efter kärlek/bekräftelse eller annat som kan fylla tomrummet. Ett barn som känt sig övergivet manifesteras i den  deprimerade, frustrerade eller på annat sätt ångestfyllde, enligt Fromm. Detta manifestation sker inte sällan omedvetet då dessa emotioner för länge sedan trängts bort och tryckts ner. En mogen vuxen individ har utvecklat denna sida och lever inte likt en slav under dess kraft. Processen liknar ett barns frigörelse ut i världen – en separation från föräldern att kunna se, älska och möta sig själv och andra.

“Personen i fråga måste med andra ord ha lämnar bakom sig infantila beroendekrav, narcissistiska allmaktsdrömmar och önskan att utnyttja andra eller att i första hand tillgodose sig själv. Hon måste ha fullt förtroende för sina egna personliga kraftresurser och också våga använda dem för att uppnå sina mål. Brister det här i något avseende, är hon också i motsvarande grad rädd för att ge ut sig själv – och följaktingen också rädd för att älska.”

Fromm menar vidare att själviskhet är ett förvridet missförstått begrepp som används i fel sammanhang. Att älska sig själv är en stor skillnad gentemot att vara självisk och maktlysten, att vilja äga. Paradoxen ligger i att barnet börjar tvivla på sin egna förmåga för att föräldern inte tydligt visar sin egen vilja. Speglandet (barnet existerar genom att bli sedd och förstådd av den andre) upphör och barnet blir spänt, förvirrat, rädd att göra fel, undviker till varje pris det som kan orsaka obehag, obekvämhet hos den vuxne.

Konflikter och uppriktig integritet blir ett nödvändigt ont för två individer, även barn och förälder. En vuxen gestalt behöver vara medveten om sin egen själviska maktlystenhet och sitt outvecklade jag för att kunna ge kärlek, och genom att ta sina egna viljor och känslor på allvar så lär sig den andre (barnet) att göra det gentemot sig själv och till andra. Självkärlek och medveten självkännedom är därför även här en förutsättning för att kunna ge och ta emot kärlek från och till andra. Först här alltså blir kärleken ömsesidig.

“Den ‘osjälviska’ personen ‘önskar ingenting för egen del’, ‘lever helt och hållet för andra’ och är stolt över att inte betrakta sig själv som någonting av vikt. Men till sin förvåning upptäcker hon att hon trots sin osjälviskhe är olycklig och att hennes känsloreaktioner till den närmaste omgivingen är otillfredställande. Det fortsatta analytiska arbetet ger vid handen att hennes osjälviskhet inte saknar samband med hennes övriga symtom utan själv är ett av dem, i själva verket ofta det viktigaste; att hon är förlamad i sin förmåga att på det hela taget älska och njuta; att hon är uppfylld av fientlighet mot livet, och att bakom osjälviskhetens fasad döljer sig en försåtlig men inte desto mindre intensiv egocentricitet. En sådan person kan endast botas om hon kan förmå sig själv till att godta också sin osjälviskhet som ett symtom bland de andra, så att hennes brist på produktivitet kan rättas till.”

(eng.)

The psychologist, author and cultural critic Erich Fromm’s classic literary work ‘The Art of Love’ sums up the phenomenon of ‘love’ with its 140 pages. With interdisciplined warmth and wisdom, Fromm lifts what Bowlby considered to be central and common to human survival – our relationship with other humans. The book is a great complement to Tor Wennerberg’s ‘Self and Together’ which was published for about a year ago.

According to Fromm, love can be divided into five sections: Brotherly love, motherly love, erotic love, self-love and love for God. (The first one would probably today be called sibling love.) All of these types are part of the same but express themselves in different ways. I will not go into these in detail but aim to discuss self-love and how it can remain undeveloped in an individual.

It is reminiscent of the American perspective that we carry an “inner child”. The bigger the inner child we carry in ourselves, the more undeveloped parts of our self and self-image we have. The inner child is a stagnant state – an emotional child in the adult. Jean Jenson and Alice Miller talk about “The Inner Child” and Fromm about a narcissistic and undeveloped self who is longing for love and embrace. Instead, it paradoxically expresses, through other strategies – self-contempt, compensation, need for control, fear, abuse / addiction (to things or people in your presence), obsession, excessive desire for love / affirmation or anything else that can fill the void. According to Fromm, a child who feels abandoned is manifested in the depressed, frustrated or otherwise anxious. This manifestation is not seldom unconscious as these emotions for long have been suppressed and depressed. A mature adult has developed this part and does not live his/her life as a slave under its power. The process is similar to a child’s liberation into the world – a separation from the parent to be able to see, love and meet oneself and others.

“In other words, the person in question must have left behind infantile dependency demands, narcissistic omnipotence dreams and the desire to exploit others or to primarily satisfy himself. She must have full confidence in her own personal power resources and also dare to use them to achieve her If this fails in any way, she is also equally afraid of giving up herself – and the follower is also afraid to love. “

Fromm further argues that selfishness is a distorted misunderstood term used in a  wrong context. Loving oneself is a big difference compared to being selfish and lustful, wanting to own. The paradox lies in the fact that the child begins to doubt his own ability so that the parent does not clearly show his own needs. Mirroring (the child exists by being seen and understood by the other) ceases in its function and the child becomes tense, confused, afraid of making mistakes, avoiding at all costs what can cause discomfort in the adult.

Conflicts and sincere integrity become a necessary part for two individuals, including children and parents. An adult needs to be aware of his own selfish lust for power and his undeveloped self in order to give love, and by taking his own needs and feelings seriously, the other (the child) learns to do so towards himself and others. Self-love and conscious self-awareness are therefore also a prerequisite for being able to give and receive love from and to others. Only here, then, does love become reciprocal.

“The ‘selfless’ person ‘wants nothing for his own sake’, ‘lives entirely for others’ and is proud not to regard himself as anything of importance. But to her surprise, she discovers that despite her selflessness she is unhappy and The continued analytical work at hand indicates that her selflessness is not related to her other symptoms but is one of them, in fact often the most important, that she is paralyzed in her ability to love and enjoyment, that she is filled with hostility to life, and that behind the facade of selflessness hides a willful but nonetheless intense egocentricity. Such a person can only be cured if she can also accept her selflessness. as a symptom among the others, so her lack of productivity can be corrected. “

Skilj sorg från depression / Distinction between grief and depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield tar upp denna fråga.

Boken redogör depressionens historia och hur DSM * vid den tiden nått fram till sin fjärde version. Den lyfter att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA, Den är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symtom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad författaren menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa kunskapen om hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

//

(eng.)

Do we need a better distinction between grief and depression?

“Den förlorade sorgsenheten” by Allan V. Horwitz and Jerome C. Wakefield addresses this issue.

The book describes the history of depression and how DSM * at the time reached its fourth version. It arguments a distinction between the evolutionary response that we have to loss, abandonment, trauma grief and what has developed into a dysfunction in man – depression. The first is a reaction, the second a dysfunction.

* The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – a manual for diagnoses that was launched in the 1980s. It is today a standard tool in Western psychiatry.

Here – a part taken from the history of depression:

“What is striking about this brief overview of how depressive disorder is perceived from Hippocrates to Krafft-Ebing is, first of all, the remarkable consistency that exists in the symptoms mentioned – essentially the same symptoms as today’s diagnostic manuals emphasize. And secondly, there is a remarkably stable and well-developed tradition, to distinguish disturbance from normal emotion, by using different variants of “with cause” versus “without cause” criteria, a tradition that goes back to antiquity. Covering 2500 years, shows an understanding that pathological depression is an exaggerated form of a normal human emotional reaction, thus the first step in the diagnostic work must be that, to use the relation of the triggering factors, to distinguish the normal from the disturbed.” (p. 93)

What the author writes, then, is that the diagnosis of depression goes in a direction where you risk losing the knowledge of how we humans can react to different types of experiences as a human being.

“In summary, psychiatry for 2500 years has had the belief that normal human nature tends to feel deep sadness after certain types of loss. It was generally agreed that disturbance only exists when triggering events cannot explain the strength and duration of the symptoms. Freud , Kraepelin and Meyer, who most influenced the psychiatric classification during the first half of the 20th century, disagreed greatly, but everyone looked at depressive disorder in this way, explicitly or implicitly. ” (p. 110)