Kärlekens konst

Psykologen, författaren och kulturkritikern Erich Fromms klassiska litterära verk ‘Kärlekens konst’ summerar fenomenet ‘kärlek’ på 140 sidor. Med värme, visdom, skärpa och med fötterna i flera traditioner lyfter han det som är centralt och gemensamt för människans överlevnad – vår relation till andra. Verket blir ett bra komplement till Tor Wennerbergs ‘Själv och Tillsammans’ som utkom förra året.

Enligt Fromm kan man dela upp kärlek i fem: Broderskärlek, moderskärlek, erotisk kärlek, självkärlek och kärlek till Gud. (Den första skulle kanske idag kallas för syskonkärlek.) Alla dessa typer är en del av samma mynt men yttrar sig på olika sätt hos människan. Jag kommer inte gå in på dem i detalj men tänkte prata lite kring självkärlek och hur detta kan förbli outvecklat hos en individ.

Liknelser går att göra med det ofta amerikanska perspektivet att vi bär på ett “inre barn” och ju mer plats en sådan inre representation existerar desto mer outvecklade delar av vårt jag och självbild bär vi. Det inre barnet eller den personliga delen är ett stagnerat tillstånd – ett emotionellt barn som en del av den vuxne. Jean Jenson och Alice Miller talar om “The Inner Child” och Fromm om ett narcissisiskt barn och outvecklat jag som längtar efter kärlek och omslutning men som i stället yttrar sig paradoxalt genom andra saker. Det kan vara dolt självförakt, kompensation, kontrollbehov, rädsla, missbruk/beroende (till ting eller människor i ens närhet), besatthet, överdriven längtan efter kärlek/bekräftelse eller annat som kan fylla den ursprungliga tomheten. Ett barn som känt sig övergivet manifesteras i den vuxne deprimerade, frustrerade eller på annat sätt ångestfyllde. Detta fenomen och karaktärsdrag sker ofta mer eller mindre omedvetet då dessa emotioner för länge sedan trängts bort och tryckts ner. En mogen vuxen individ har utvecklat denna sida och lever inte under dessa krafters våld. Processen kan uttryckas som ett barns frigörelse ut i världen – en separation från föräldern att kunna se, älska och möta resten av världen.

“Personen i fråga måste med andra ord ha lämnar bakom sig infantila beroendekrav, narcissistiska allmaktsdrömmar och önskan att utnyttja andra eller att i första hand tillgodose sig själv. Hon måste ha fullt förtroende för sina egna personliga kraftresurser och också våga använda dem för att uppnå sina mål. Brister det här i något avseende, är hon också i motsvarande grad rädd för att ge ut sig själv – och följaktingen också rädd för att älska.”

En annan intressant, om än lite svår att påvisa, aspekt är det enligt Fromm paradoxala resultatet av vad en “osjälvisk” förälder har på ett barn, när den till varje pris försöker undvika att utsätta barnet för själviskhet genom att ständigt vara till lags, ej säga något nekande eller som kan såra, ständigt ge barnet det den vill ha, ta dens parti i alla lägen oavsett. Vi kallar det ibland för “Curling-uppfostran” med metafor till sporten Curling där man putsar föremålets väg så att den inte behöver göra det själv. Fromm menar att själviskhet är ett förvridet missförstått begrepp som används i fel sammanhang. Att älska sig själv är en stor skillnad gentemot att vara självisk och maktlysten, att vilja äga. Paradoxen ligger i att barnet börjar tvivla på sin egna förmåga för att föräldern inte tydligt visar en egen vilja och förklarar resonerar kring den aktuella situationen. Speglandet (barnet existerar genom att bli sedd och förstådd av den andre) upphör och barnet blir spänt, förvirrat, rädd att göra fel, undviker till varje pris det som kan orsaka obehag, obekvämhet hos den vuxne.

Konflikter och uppriktig integritet är därför ett nödvändigt ont för två individer, även barn och förälder. En vuxen gestalt måste vara medveten om sin egen själviska maktlystenhet och sitt outvecklade jag för att kunna ge kärlek, och genom att ta sina egna viljor och känslor på allvar så lär sig barnet att göra det gentemot sig själv och fortsättningsvis till andra. Självkärlek och medveten självkännedom är därför även här en förutsättning för att kunna ge och ta emot kärlek från och till andra. Först här alltså blir kärleken ömsesidig.

“Den ‘osjälviska’ personen ‘önskar ingenting för egen del’, ‘lever helt och hållet för andra’ och är stolt över att inte betrakta sig själv som någonting av vikt. Men till sin förvåning upptäcker hon att hon trots sin osjälviskhe är olycklig och att hennes känsloreaktioner till den närmaste omgivingen är otillfredställande. Det fortsatta analytiska arbetet ger vid handen att hennes osjälviskhet inte saknar samband med hennes övriga symtom utan själv är ett av dem, i själva verket ofta det viktigaste; att hon är förlamad i sin förmåga att på det hela taget älska och njuta; att hon är uppfylld av fientlighet mot livet, och att bakom osjälviskhetens fasad döljer sig en försåtlig men inte desto mindre intensiv egocentricitet. En sådan person kan endast botas om hon kan förmå sig själv till att godta också sin osjälviskhet som ett symtom bland de andra, så att hennes brist på produktivitet kan rättas till.”

Advertisements

Anknytningsmodeller

Hur kan någon förändra sina anknytningsmodeller? Jag tror att det är omöjligt att bli helt trygg, men jag kan lära mig att förhålla mig till min otrygghet på ett sätt som gör att den inte tar över och styr mitt känsloreglerande. Detta tror jag tar tid och kräver disciplinerat arbete.

Men hur?

Genom nya relationella erfarenheter och ny kunskap. Nya relationella erfarenheter kan ske på olika sätt. Det kan vara vänner, bekanta men kanske framförallt de närmsta – partner, föräldrar, syskon, nära vänner.

Om jag ändrar hur jag agerar och bemöter mina relationer så kommer jag omvärdera mitt sätt att se på hur jag relaterar mig till andra människor. Jag blir aktör i stället för hjälplös åskådare. Även min terapeut är en ny relationell erfarenhet som jag kan påverka.

Men vad mer?

Genom böcker, föreläsningar, artiklar och annat kunskapsintagande. Läs om andras erfarenheter, andras upplevelser. Men ta inget för givet som sanningar. Alla har sin egen subjektiv upplevelse. Ångest har en unik mening och via ny erfarenhet och ett närmande av det som är meningsfullt öppnas våra dörrar till förändring.

Att få ångest i relationer är komplext och svårt, eftersom kärlek och tillit är något som vi automatiskt söker oss till. Om kärlek förknippas med ångest så förstår kroppen inte vilket beslut den skall ta: Skall jag stanna eller gå? Våra känslonerver är antenner för de vägar vi väljer att gå. Det är inte meningen att vi skall bli rädda för den som skyddar oss. Men när ändå detta sker, och dessutom kanske över tid blir våra arbetsmodeller dysfunktionella. Om vi i framtiden vill kunna se förändring så måste vi arbeta målmedvetet och hårt -varje dag, vecka, månad och kanske i flera år. För att bli av med skammen måste vi börja med att sluta orsaka ny och sedan långsamt börja ta itu med den gamla.

Skilj sorg från depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield pekar på vikten av just detta. Att separera normal sorgsenhet från depressiv störning.

Genom boken går de igenom depressionens historia och hur DSM * tagit sig vidare igenom sina fyra versioner (idag finns även en femte). Men framförallt lyfter den att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA och är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symptom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad de menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa greppet av uppfattningen kring hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser. Om man inte tar hänsyn till sammanhanget utan fokuserar på en mall av symptom kan psykiatrins funktion att upptäcka rötterna till ett psykiskt problem falla.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

Depression är alltså ett fenomen som myntats de senaste 50 åren. Särskilt i samband med DSM III (1980) efter att det psykodynamiska fältets 10 år sedan 70-talet förlorat sin kraft i västerländsk psykiatri. Om alla som hostar skulle få diagnosen “Tuberkulos” skulle siffrorna gå i höjden, men sådan tur är kan man ta ett laboratorieprov och se om lungorna bär på infektion. I psykiatrisk diagnostistik finns tyvärr ännu inte sådana garantier och tester. Vad kan det här innebära för konsekvenser för psykiatrisk vård?