Skilj sorg från depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield pekar på vikten av just detta. Att separera normal sorgsenhet från depressiv störning.

Genom boken går de igenom depressionens historia och hur DSM * tagit sig vidare igenom sina fyra versioner (idag finns även en femte). Men framförallt lyfter den att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA och är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symptom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad de menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa greppet av uppfattningen kring hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser. Om man inte tar hänsyn till sammanhanget utan fokuserar på en mall av symptom kan psykiatrins funktion att upptäcka rötterna till ett psykiskt problem falla.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

Depression är alltså ett fenomen som myntats de senaste 50 åren. Särskilt i samband med DSM III (1980) efter att det psykodynamiska fältets 10 år sedan 70-talet förlorat sin kraft i västerländsk psykiatri. Om alla som hostar skulle få diagnosen “Tuberkulos” skulle siffrorna gå i höjden, men sådan tur är kan man ta ett laboratorieprov och se om lungorna bär på infektion. I psykiatrisk diagnostistik finns tyvärr ännu inte sådana garantier och tester. Vad kan det här innebära för konsekvenser för psykiatrisk vård?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s