Kärlekens konst

Psykologen, författaren och kulturkritikern Erich Fromms klassiska litterära verk ‘Kärlekens konst’ summerar fenomenet ‘kärlek’ på 140 sidor. Med värme, visdom, skärpa och med fötterna i flera traditioner lyfter han det som är centralt och gemensamt för människans överlevnad – vår relation till andra. Verket blir ett bra komplement till Tor Wennerbergs ‘Själv och Tillsammans’ som utkom förra året.

Enligt Fromm kan man dela upp kärlek i fem: Broderskärlek, moderskärlek, erotisk kärlek, självkärlek och kärlek till Gud. (Den första skulle kanske idag kallas för syskonkärlek.) Alla dessa typer är en del av samma mynt men yttrar sig på olika sätt hos människan. Jag kommer inte gå in på dem i detalj men tänkte prata lite kring självkärlek och hur detta kan förbli outvecklat hos en individ.

Liknelser går att göra med det ofta amerikanska perspektivet att vi bär på ett “inre barn” och ju mer plats en sådan inre representation existerar desto mer outvecklade delar av vårt jag och självbild bär vi. Det inre barnet eller den personliga delen är ett stagnerat tillstånd – ett emotionellt barn som en del av den vuxne. Jean Jenson och Alice Miller talar om “The Inner Child” och Fromm om ett narcissisiskt barn och outvecklat jag som längtar efter kärlek och omslutning men som i stället yttrar sig paradoxalt genom andra saker. Det kan vara dolt självförakt, kompensation, kontrollbehov, rädsla, missbruk/beroende (till ting eller människor i ens närhet), besatthet, överdriven längtan efter kärlek/bekräftelse eller annat som kan fylla den ursprungliga tomheten. Ett barn som känt sig övergivet manifesteras i den vuxne deprimerade, frustrerade eller på annat sätt ångestfyllde. Detta fenomen och karaktärsdrag sker ofta mer eller mindre omedvetet då dessa emotioner för länge sedan trängts bort och tryckts ner. En mogen vuxen individ har utvecklat denna sida och lever inte under dessa krafters våld. Processen kan uttryckas som ett barns frigörelse ut i världen – en separation från föräldern att kunna se, älska och möta resten av världen.

“Personen i fråga måste med andra ord ha lämnar bakom sig infantila beroendekrav, narcissistiska allmaktsdrömmar och önskan att utnyttja andra eller att i första hand tillgodose sig själv. Hon måste ha fullt förtroende för sina egna personliga kraftresurser och också våga använda dem för att uppnå sina mål. Brister det här i något avseende, är hon också i motsvarande grad rädd för att ge ut sig själv – och följaktingen också rädd för att älska.”

En annan intressant, om än lite svår att påvisa, aspekt är det enligt Fromm paradoxala resultatet av vad en “osjälvisk” förälder har på ett barn, när den till varje pris försöker undvika att utsätta barnet för själviskhet genom att ständigt vara till lags, ej säga något nekande eller som kan såra, ständigt ge barnet det den vill ha, ta dens parti i alla lägen oavsett. Vi kallar det ibland för “Curling-uppfostran” med metafor till sporten Curling där man putsar föremålets väg så att den inte behöver göra det själv. Fromm menar att själviskhet är ett förvridet missförstått begrepp som används i fel sammanhang. Att älska sig själv är en stor skillnad gentemot att vara självisk och maktlysten, att vilja äga. Paradoxen ligger i att barnet börjar tvivla på sin egna förmåga för att föräldern inte tydligt visar en egen vilja och förklarar resonerar kring den aktuella situationen. Speglandet (barnet existerar genom att bli sedd och förstådd av den andre) upphör och barnet blir spänt, förvirrat, rädd att göra fel, undviker till varje pris det som kan orsaka obehag, obekvämhet hos den vuxne.

Konflikter och uppriktig integritet är därför ett nödvändigt ont för två individer, även barn och förälder. En vuxen gestalt måste vara medveten om sin egen själviska maktlystenhet och sitt outvecklade jag för att kunna ge kärlek, och genom att ta sina egna viljor och känslor på allvar så lär sig barnet att göra det gentemot sig själv och fortsättningsvis till andra. Självkärlek och medveten självkännedom är därför även här en förutsättning för att kunna ge och ta emot kärlek från och till andra. Först här alltså blir kärleken ömsesidig.

“Den ‘osjälviska’ personen ‘önskar ingenting för egen del’, ‘lever helt och hållet för andra’ och är stolt över att inte betrakta sig själv som någonting av vikt. Men till sin förvåning upptäcker hon att hon trots sin osjälviskhe är olycklig och att hennes känsloreaktioner till den närmaste omgivingen är otillfredställande. Det fortsatta analytiska arbetet ger vid handen att hennes osjälviskhet inte saknar samband med hennes övriga symtom utan själv är ett av dem, i själva verket ofta det viktigaste; att hon är förlamad i sin förmåga att på det hela taget älska och njuta; att hon är uppfylld av fientlighet mot livet, och att bakom osjälviskhetens fasad döljer sig en försåtlig men inte desto mindre intensiv egocentricitet. En sådan person kan endast botas om hon kan förmå sig själv till att godta också sin osjälviskhet som ett symtom bland de andra, så att hennes brist på produktivitet kan rättas till.”

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s