J. CULLBERG OCH ÖPPEN DIALOG

Varför är dialog och den sociala gruppen viktig för våra mentala strukturer och strategier?

Johan Cullberg har varit och är en central person inom svensk psykiatri. Självbiografin, som utgavs för sju år sedan, är en intressant, ödmjuk och personlig läsning för den som är nyfiken på hur det psykodynamiska psykoterapifältet rört sig i Sverige sedan dess korta blommande tid under 70-talet (senare började det betingade forskningsbaserade fältet allt mer ta plats). Vi får också en skrämmande inblick i hur grova psykiatriska diagnoser behandlats förr i tiden (och i viss mån fortfarande gör). Johans storebror Erland blir akut psykiskt sjuk med vanföreställningar, röster och hypomani.

Hur behandlar man schizofreni? Frågan är svår och tillståndet fyllt av skam – att bli vad allmänheten förknippar med “galen”. Många använder begreppet schizofreni slarvigt, ex. att någon är “schizofren”. Detta tror jag är riskabelt, och ökar tabut. Att “vara schizofreni” förknippar det med en inneboende personlighet. Myten om att det innefattar en klyvning av psyket – man har en ‘multipersonlighetsstörning’ – är falsk. Istället bör vi tala om det som ett tillstånd, skov. Precis som depression eller maniska perioder för individer med bipolära svårigheter.

Jag tror att psykisk ohälsa är ett komplext fält inom vård som kräver mångdimensionella perspektiv. Tillstånden är individuella, precis som människors personligheter är. Det finns ett projekt i Happaranda/Kemi som kallas för “Öppen Dialog”, där psykiatrisk vård bedrivs utifrån en annorlunda modell. Detta perspektiv lyfter aktivt fram respekt och konkreta praktiska hållpunkter. Några utav de främsta reglerna är att (1) Den som ringer och söker hjälp skall få träffa en läkare/psykiatriker inom 24 timmar, (2) att kommunikation som sker om patienten skall ske med patienten och med så många av de berörande hos personalen som möjligt. Personalen jobbar ofta i grupp, där ett flerdimensionellt perspektiv får ta plats till utrymme för samtal och dialog. Alla beslut tas gemensamt och transparens är något man strävar efter. Många av sessionerna sker i grupp, ex. både med läkare, psykolog och t.o.m verksamhetsledaren. Personalen märker- att efter denna arbetsmodell så händer något med människorna de tidigare inte sett. Individerna får snabbt fram egna resurser vilket främjar hälsa och en behandling med respekt och elasticitet.

Detta arbetssätt är sällsynt och jag tror allmänpsykiatrin skulle kunna utvecklas mer åt denna riktning. Det handlar inte om att utesluta medicinering eller undvika diagnoser utan att arbeta med öppen- och lyhördhet inför maktförhållandet en institution besitter. Man riskerar annars att fastna och kronifiera människor.

För mer information om Öppen Dialog:

Länk till artikel av Jaakko Seikkula & Mary E. Olson

Advertisements

P1 Tendens, Män om patriarkatet

Det finns många sätt att närma sig komplexiteten i ursprunget hos människors drivkrafter, sanningar och motiv. Mia Blomgrens nya serie – ‘Män om patriarkatet’ – gör detta med patriarkatets objektiv. Det är en fin serie som försöka sudda ut rubrikens laddning och faktiskt närma sig ämnet på ett personligt djupare plan. Det är inte oväntat att programserien stundtals svävar ut då ämnet är stort och innefattar många sociologiska och psykologiska aspekter. På denna blogg har jag zoomat in på begrepp som självkänsla, roller, familjeförhållanden, makt, missbruk av makt, integritet m.m och i det finns det likheter med Mia Blomgrens radioserie.

Vad som särskilt gjorde mig uppmärksam var att många av personerna i serien som intervjuas talar om egna personliga erfarenheter som viktiga faktorer till deras inre känsloliv. Det kan tyckas självklart när man läser det, men ofta i verkligheten bakom många människors motiv och drivkrafter tror jag detta döljs medvetet och omedvetet genom handlingar, beslut, val, fobier, påståenden med mera. Anders talar om sin relation till sin mamma som fortfarande letar sig kvar, att det manliga behovet av kontroll bottnar i ett barn som febrilt kämpar för att kompensera sina känslor av övergivelse och brist på kapacitet. Jocke talar om det personliga ansvarstagandet, att våga titta in och observera, se sin egen roll och sitt bidrag till det som sker. Därigenom blir man “snäll mot sig själv” (Återigen: självkänsla. Hatet mot kvinnor – hatet mot sig själv? Vart går gränsen?) Hur kommer man i kontakt med sin egentliga historia, bort från projicering och fråntagandet av ansvar? Varför är denna försvarsmekanism så stark? Morgan kan fortfarande inte ha en normal relation med en kvinna, älskar att vara ensam och har efter ett sista misslyckande försök 2005 tagit beslutet att för gott bo i en stuga ensam uppe i Norrland. Det är när vi närmar oss hans intima relationer som intervjun på verkligt hettar till och Morgans röst skiftar.

Det får mig att fundera på om det enskilt verkligen kan ha att göra med patriarkatet? Jag förstå att några faktorer är kulturella strukturer och konventioner som bidragit till många människors berättelser, men är detta enskilda skäl till att en människa flyttar till en stuga i Norrland och bestämmer sig för att skärma av sig? Vad mer finns det i människors upplevelser och berättelser? Av min erfarenhet, i samtal med andra och vad jag läst är det ofta här man landar – i den egna personens berättelse och sanning, hur personen ser på sig själv och sin omvärld när vi pratar om något laddat vad än ämnet är. I stället för att ställa den omöjliga frågan – hur kan det komma sig? – så ställer jag frågan: Hur kan vi komma åt våra inre personliga berättelser och erfarenheter för att växa som individer? Hur kan vi känna mening, enhetlighet och sammanhang för att kunna ta ansvar och därmed respektera oss själva, andra och ur det nå välmående och psykisk god hälsa?

Länk till programserien av Mia Blomgren

DAN SIEGEL – INTERPERSONELL NEUROBIOLOGI

Dan Siegel är en något avvikande läkare, professor, psykolog och psykiatriker som försöker etablera ett nytt tvärvetenskapligt begrepp, “The Mind”, som en relationell OCH kroppslig företeelse för vår psykiska hälsa eller som han kallar det – ‘integration’. Han pratar om närvaro, kunskap och enhetlig upplevelse av sig själv samt att själva utgångspunkten för detta är integration – sammanhang – istället för kaos och styvhet. Stundtals kan det kännas som han är mer retorisk än övertygande men jag vill ändå rekommendera honom.

Följande föreläsning, på ett institut för hållbar utveckling och klimat, sammanfattar hans idéer:

KONSTEN ATT LYSSNA

Hur lyssnar vi egentligen och vad innebär det att lyssna? Om detta handlar en bok av Erich Fromm, denna gången med titeln ‘Konsten att lyssna’ som är en samling föredrag och seminarier mellan 1964 fram till hans död 1980. Bokens tema är psykoanalysen och Freud, i förhållande till Erich Fromms tidigare tankar, reflektioner, kritik och teorier. Den är inte lika vässad som hans andra facklitterära böcker men är enkel att läsa samt man får en god inblick i hur Fromm såg på psykoanalysens förmåga att få människor att växa som individer.

Här om ansvar och aktivitet hos patienten som nödvändig nyckel för välmående (s. 108-109):

“I terapin är enligt min uppfattning det avgörande att patienten kan mobilisera sin egen känsla av ansvar och aktivitet. En hel del av vad som sker i analyser idag bygger som jag ser det på ett antagande som är vanligt hos patienter, nämligen att psykoanalys är en metod som man blir lycklig av genom att prata utan att ta risker, utan att behöva lida, utan att vara aktiv, utan att fatta beslut. Så är det inte i livet och inte i analysen heller. Ingen blir lycklig av att prata, inte ens genom att göra det för att få tolkningar. För att ändras måste patienten ha en oerhört stark impuls att vilja förändras. Varje människa lägger skulden på någon annan och undgår därmed ansvaret. När jag talar om ansvar och ansvarighet gör jag det inte som domare. Jag anklagar ingen. Jag anser inte att vi har rätt att anklaga någon som vore vi domare. Men faktum kvarstår: ingen blir frisk om inte hans ansvarskänsla växer, om han inte medverkar aktivt och rentav sätter en ära i att arbeta på att bli frisk.”

Här om frigörelsen från sina föräldrar som nödvändig nyckel för självständighet och -kärlek (s. 111-112):

“Mognadens och utveckligens först förutsättning är att man blir fri. Frihetsprocessen tar sin början med oss själva och våra föräldrar. Det råder inget tvivel om den saken. Om en människa inte frigör sig från sina föräldrar, om hon inte mer och mer uppever att hon har rätt att själv fatta sina beslut, om hon inte känner att hon varken är särskilt rädd för eller trotsig gentemot sina föräldrar och deras önskemål utan har börjat gå sin egen väg, då förblir dörren till frihet och oberoende för alltid stängd. Det handlar INTE om fiendskap. De många upproren mot föräldrar är för det mesta bara rökridåer som döljer ett fortsatt arbete. Man måste bevisa för föräldrarna att de har fel. Så länge man måste bevisa detta är man fortfarande beroende.”

Om denna process har stagnerat så är individen fortfarande i ett beroendeförhållande till sina föräldrar. Ett stagnerat barn i den vuxne som väntar på att bli omhändertagen och på den andres godkännande. En förälder som inte kan släppa taget om sitt barn har själv ett stagnerat barn i sig, men som i stället för i beroende av någon annan yttrar sig via krav på en annan individ (sitt barn) genom att anse sig rätten att “äga” det. Detta kan ske genom att protestera när barnet blivit vuxen och är på väg att stiga ut i världen, flytta hemifrån, skaffar en partner eller andra typer av kontrollbeteenden. En sådan relation är destruktiv och främjar inte hälsa och utveckling.

Fromm påpekar även det jag tidigare diskuterat på bloggen om att nyansera begreppet sorg och trauma – att det som utvecklas över tid manifesteras i personligheten och kan ha minst lika grov påverkan på en individ som en enstaka fruktansvärd händelse som våldtäkt, krigserfarenhet m.m. Här diskuterar han just det i jämförelse och kritik med Freud (s. 59):

“För att visa vilken roll jag, och förmodligen även Freud, menar att ett trauma spelar för neurosens uppkomst jämfört med konstitutionella faktorer. Naturligtvis är jag medveten om det faktum att Freud med trauma avser något annat än vad jag gör. Han skulle söka efter ett trauma huvudsakligen av sexuell natur. Han skulle söka efter ett trauma som inträffat tidigt i livet. Jag menar att traumat ofta sträcker sig över längre tid och är en process där en erfarenhet följer på den andra och det slutligen sker en summering, en anhopning av erfarenheter – ibland på ett sätt som jag inte tror skiljer sig så mycket från en krigsneuros – som till slut når en punkt där individen blir sjuk.”

Detta perspektiv på trauma är enligt min erfarenhet mycket sällsynt, jag stöter inte ofta på den. Jag är övertygad om att perspektivet behövs. En för stor anpassning till en miljö över tid är ett utestängande av mentala processer precis som ett enstaka trauma är för en individ. Information stängs ute, trycks bort för att den är för smärtsam för att hanteras. Om du regelbundet nonchaleras av en anknytning under din uppväxt kommer du inte minnas det som tonåring, det faktum att du tillintetgjorts är för smärtsamt för att erkänna, av ren överlevnad trycker du bort det. Mekanismen grundar sig i överlevnad och är nödvändig (men skadlig på lång sikt) och riskerar att bli destruktiv. Ett barn står alltid i beroenderelation fram till den blir myndig. När personen blir en självständig individ, är frigörelsen gjord. Sker inte detta, blir det på bekostnad av något annat.

Hur skall du kunna vara fri, ta egna aktiva beslut, älska om du fortfarande är i beroende av någon annan som du väntar på ska skydda och ta hand om dig?