KONSTEN ATT LYSSNA

Hur lyssnar vi egentligen och vad innebär det att lyssna? Om detta handlar en bok av Erich Fromm, denna gången med titeln ‘Konsten att lyssna’ som är en samling föredrag och seminarier mellan 1964 fram till hans död 1980. Bokens tema är psykoanalysen och Freud, i förhållande till Erich Fromms tidigare tankar, reflektioner, kritik och teorier. Den är inte lika vässad som hans andra facklitterära böcker men är enkel att läsa samt man får en god inblick i hur Fromm såg på psykoanalysens förmåga att få människor att växa som individer.

Här om ansvar och aktivitet hos patienten som nödvändig nyckel för välmående (s. 108-109):

“I terapin är enligt min uppfattning det avgörande att patienten kan mobilisera sin egen känsla av ansvar och aktivitet. En hel del av vad som sker i analyser idag bygger som jag ser det på ett antagande som är vanligt hos patienter, nämligen att psykoanalys är en metod som man blir lycklig av genom att prata utan att ta risker, utan att behöva lida, utan att vara aktiv, utan att fatta beslut. Så är det inte i livet och inte i analysen heller. Ingen blir lycklig av att prata, inte ens genom att göra det för att få tolkningar. För att ändras måste patienten ha en oerhört stark impuls att vilja förändras. Varje människa lägger skulden på någon annan och undgår därmed ansvaret. När jag talar om ansvar och ansvarighet gör jag det inte som domare. Jag anklagar ingen. Jag anser inte att vi har rätt att anklaga någon som vore vi domare. Men faktum kvarstår: ingen blir frisk om inte hans ansvarskänsla växer, om han inte medverkar aktivt och rentav sätter en ära i att arbeta på att bli frisk.”

Här om frigörelsen från sina föräldrar som nödvändig nyckel för självständighet och -kärlek (s. 111-112):

“Mognadens och utveckligens först förutsättning är att man blir fri. Frihetsprocessen tar sin början med oss själva och våra föräldrar. Det råder inget tvivel om den saken. Om en människa inte frigör sig från sina föräldrar, om hon inte mer och mer uppever att hon har rätt att själv fatta sina beslut, om hon inte känner att hon varken är särskilt rädd för eller trotsig gentemot sina föräldrar och deras önskemål utan har börjat gå sin egen väg, då förblir dörren till frihet och oberoende för alltid stängd. Det handlar INTE om fiendskap. De många upproren mot föräldrar är för det mesta bara rökridåer som döljer ett fortsatt arbete. Man måste bevisa för föräldrarna att de har fel. Så länge man måste bevisa detta är man fortfarande beroende.”

Om denna process har stagnerat så är individen fortfarande i ett beroendeförhållande till sina föräldrar. Ett stagnerat barn i den vuxne som väntar på att bli omhändertagen och på den andres godkännande. En förälder som inte kan släppa taget om sitt barn har själv ett stagnerat barn i sig, men som i stället för i beroende av någon annan yttrar sig via krav på en annan individ (sitt barn) genom att anse sig rätten att “äga” det. Detta kan ske genom att protestera när barnet blivit vuxen och är på väg att stiga ut i världen, flytta hemifrån, skaffar en partner eller andra typer av kontrollbeteenden. En sådan relation är destruktiv och främjar inte hälsa och utveckling.

Fromm påpekar även det jag tidigare diskuterat på bloggen om att nyansera begreppet sorg och trauma – att det som utvecklas över tid manifesteras i personligheten och kan ha minst lika grov påverkan på en individ som en enstaka fruktansvärd händelse som våldtäkt, krigserfarenhet m.m. Här diskuterar han just det i jämförelse och kritik med Freud (s. 59):

“För att visa vilken roll jag, och förmodligen även Freud, menar att ett trauma spelar för neurosens uppkomst jämfört med konstitutionella faktorer. Naturligtvis är jag medveten om det faktum att Freud med trauma avser något annat än vad jag gör. Han skulle söka efter ett trauma huvudsakligen av sexuell natur. Han skulle söka efter ett trauma som inträffat tidigt i livet. Jag menar att traumat ofta sträcker sig över längre tid och är en process där en erfarenhet följer på den andra och det slutligen sker en summering, en anhopning av erfarenheter – ibland på ett sätt som jag inte tror skiljer sig så mycket från en krigsneuros – som till slut når en punkt där individen blir sjuk.”

Detta perspektiv på trauma är enligt min erfarenhet mycket sällsynt, jag stöter inte ofta på den. Jag är övertygad om att perspektivet behövs. En för stor anpassning till en miljö över tid är ett utestängande av mentala processer precis som ett enstaka trauma är för en individ. Information stängs ute, trycks bort för att den är för smärtsam för att hanteras. Om du regelbundet nonchaleras av en anknytning under din uppväxt kommer du inte minnas det som tonåring, det faktum att du tillintetgjorts är för smärtsamt för att erkänna, av ren överlevnad trycker du bort det. Mekanismen grundar sig i överlevnad och är nödvändig (men skadlig på lång sikt) och riskerar att bli destruktiv. Ett barn står alltid i beroenderelation fram till den blir myndig. När personen blir en självständig individ, är frigörelsen gjord. Sker inte detta, blir det på bekostnad av något annat.

Hur skall du kunna vara fri, ta egna aktiva beslut, älska om du fortfarande är i beroende av någon annan som du väntar på ska skydda och ta hand om dig?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s