Söker du terapi?

Upplever du att det är svårt att hitta terapi via landstinget eller kommunen? Känns det som du faller mellan vårdscentral (för “svår”) å ena sidan specialistpsykiatrin (för “lätt”) å andra? Känns ordinarie privat terapi för dyrt, och KBT för ytligt?

Från våren 2016 erbjuder jag samtalsterapi i Stockholm eller via Skype. Vi utgår från anknytningsteori och tar till andra viktiga socialpsykologiska verktyg för att hjälpa dig med ditt problem.

Första sessionen är gratis och om vi beslutar att arbeta ihop är priset
500-800:- inkl. moms beroende på din ekonomi.

Mer information om mig och min terapi finns på hemsidan

 

Om du är intresserad, vill boka en första session eller har frågor om min terapi är du välkommen att höra av dig

Advertisements

Balans av självständighet

Den återkommande berättelsen för någon som lider av psykisk ohälsa och svårigheter med anknytning och nära relationer är att man upplever sig tappa sig själv och sin självständighet. Vem är jag om jag inte säger i från när jag mår dåligt eller har ett behov? Vem är jag om min partner psykiskt trycker ner mig eller blir martyr? Alla dessa frågor berör samma fenomen – att bära självständighet men också ta hänsyn till och kunna vara nära andra. Riktningar går ofta i två polariserade håll – antingen att man undviker ansvaret, eller tar på sig för mycket av det. Eller en kombination av båda. Ur båda situationerna blir man medberoende, som inte behöver ha något med missbruk av substanser att göra.

Problemet ligger ofta i denna balansgång mellan att ta självständiga beslut och samtidigt lyssna till andras behov. Hur kan denna förmåga hämmas?

Växer en individ upp i en rigid miljö bestående av starkt beroende med få anförtrodda gestalter (=begränsad självständighet) blir det med stor sannolikhet en individ som tappar sin förmåga på bekostnad av sig själv. Detta kompenseras via kontroll, ansvarstagandet av andra eller total hängivelse. Att klänga på sitt barn på bekostnad av dens självständighet är också ett missbrukande beteende som kan orsaka ett medberoende. Motsatsbeteendet är för stor självständighet, då personen i princip lämnats och tagits på sig all form av ansvar. Ett exempel på en sådan personlighetsutveckling är den som tidigt blivit övergiven av sina föräldrar och ersatt av ett par fosterföräldrar med djup vantrivsel och depression som följd. Eller en person som tvingats ta hand om sin familj eller sina syskon för att den vuxne inte varit där eller tagit sitt ansvar.

Båda personligheterna skapar falska själv och är svåra att ta sig an. De starka rotade personlighetsdragen yttrar sig framförallt i relationerna till sina tidiga nära. En sund personlighetsutveckling har alltså hämmats, likt ett träd som växer snett, och det kan så klart inte sluta växa för då skulle det dö – i stället har den anpassat sig och blivit krokig, lärt sig leva efter förhållandet det vuxit i. Problemen kommer oftast senare.

Lösningen är sorgarbete och träning på att reglera svåra känslor. Ett barn har inte kapacitet att sörja, därför läggs locket på. Men såret finns kvar, om än i inbäddad form. Följden kan bli paradoxala beteendemönster som uppstår under specifika situationer (=relationer), inte sällan när man känner sig blottad eller i en situation som kräver (eller misstänkts kräva) brist eller för mycket självständighet. Mycket av detta sker på omedveten nivå likt vårt autonoma nervsystem.

För att komma runt problemet krävs det att man i försiktig takt närmar sig området där traumat startade. Ofta är det lättare med hjälp av en oberoende psykoterapeut eller motsvarande person. Tillsammans börjar man med att låta det känslomässiga såret långsamt få läka. Detta kan vara både fysiskt och mentalt. Därefter börjar man träna om sitt beteende- för att skapa nya erfarenheter. Vägen dit är svår, och kräver arbete. Men det går- jag har sett det flera gånger. Först i samband med och efter dessa processer kan man utveckla sunda relationer och ett starkt autentiskt själv.

Ett falskt själv

Ett falskt själv är, enligt John Bowlby, en skev personlighetsutveckling som är ett negativt resultat när emotionella behov för en individ inte blivit tillfredställda över en tid under längre delar av sin uppväxt. Begreppet är således centralt när anknytningsteorins olika arbetsmodeller presenteras: trygg, otrygg-ambivalent, otrygg-undvikande samt desorganiserad anknytning: (taget ur Bowlby 1988: En trygg bas – Kliniska tillämpningar av bindningsteorin”)

“Slutsatsen av denna analys är att blockering av kommunikationen mellan olika delar av eller system inom en personlighet /…/ nu uppfattas som en spegling av en mors särskiljande responser till och kommunikationer med sitt barn. När modern ger välvilliga responser bara till en del av sitt barns emotionella kommunikationer och blundar för eller aktivt avvisar andra, bildas ett mönster för barnet som innebär identifikation med de gynnande responserna och förnekande av de andra. Det är efter dessa linjer som ankytningsteorin förklarar den utveckling som är utmärkande för spänstiga och psykiskt friska personligheter, respektive för personligheter benägna för ångest och depression eller för att utveckla ett falskt själv eller någon annan form av mottaglighet för psykisk ohälsa.”

Ett falskt själv är med andra ord en anpassning till sin anknytning som för med sig att sidor av sig själv förnekas och därmed inte utvecklas. Mönstret uppstår av överlevnadsskäl rotad i vår evolutionära historia. Ett barn måste anpassa sig för att ha kvar sin omhändertagare oavsett om kommunikationen och relationen med omhändertaganden är problematisk eller destruktiv. Riktningen är dubbelriktad- mot den vi älskar och bort från det som är problematiskt och skapar rädsla. Fenomenet går att jämföra med utsattheten av övergrepp eller fysisk våldtäkt – då offrets första psykologiska mekanism som behöver upplösas är att erkänna att den varit hjälplös och underkastad. Offret blir alltså “vän” med förövaren, om man skall uttrycka det grovt. Vad har det här för konsekvenser på vår mentala hälsa?