Balans av självständighet

Den återkommande berättelsen för någon som lider av psykisk ohälsa och svårigheter med anknytning och nära relationer är att man upplever sig tappa sig själv och sin självständighet. Vem är jag om jag inte säger i från när jag mår dåligt eller har ett behov? Vem är jag om min partner psykiskt trycker ner mig eller blir martyr? Alla dessa frågor berör samma fenomen – att bära självständighet men också ta hänsyn till och kunna vara nära andra. Riktningar går ofta i två polariserade håll – antingen att man undviker ansvaret, eller tar på sig för mycket av det. Eller en kombination av båda. Ur båda situationerna blir man medberoende, som inte behöver ha något med missbruk av substanser att göra.

Problemet ligger ofta i denna balansgång mellan att ta självständiga beslut och samtidigt lyssna till andras behov. Hur kan denna förmåga hämmas?

Växer en individ upp i en rigid miljö bestående av starkt beroende med få anförtrodda gestalter (=begränsad självständighet) blir det med stor sannolikhet en individ som tappar sin förmåga på bekostnad av sig själv. Detta kompenseras via kontroll, ansvarstagandet av andra eller total hängivelse. Att klänga på sitt barn på bekostnad av dens självständighet är också ett missbrukande beteende som kan orsaka ett medberoende. Motsatsbeteendet är för stor självständighet, då personen i princip lämnats och tagits på sig all form av ansvar. Ett exempel på en sådan personlighetsutveckling är den som tidigt blivit övergiven av sina föräldrar och ersatt av ett par fosterföräldrar med djup vantrivsel och depression som följd. Eller en person som tvingats ta hand om sin familj eller sina syskon för att den vuxne inte varit där eller tagit sitt ansvar.

Båda personligheterna skapar falska själv och är svåra att ta sig an. De starka rotade personlighetsdragen yttrar sig framförallt i relationerna till sina tidiga nära. En sund personlighetsutveckling har alltså hämmats, likt ett träd som växer snett, och det kan så klart inte sluta växa för då skulle det dö – i stället har den anpassat sig och blivit krokig, lärt sig leva efter förhållandet det vuxit i. Problemen kommer oftast senare.

Lösningen är sorgarbete och träning på att reglera svåra känslor. Ett barn har inte kapacitet att sörja, därför läggs locket på. Men såret finns kvar, om än i inbäddad form. Följden kan bli paradoxala beteendemönster som uppstår under specifika situationer (=relationer), inte sällan när man känner sig blottad eller i en situation som kräver (eller misstänkts kräva) brist eller för mycket självständighet. Mycket av detta sker på omedveten nivå likt vårt autonoma nervsystem.

För att komma runt problemet krävs det att man i försiktig takt närmar sig området där traumat startade. Ofta är det lättare med hjälp av en oberoende psykoterapeut eller motsvarande person. Tillsammans börjar man med att låta det känslomässiga såret långsamt få läka. Detta kan vara både fysiskt och mentalt. Därefter börjar man träna om sitt beteende- för att skapa nya erfarenheter. Vägen dit är svår, och kräver arbete. Men det går- jag har sett det flera gånger. Först i samband med och efter dessa processer kan man utveckla sunda relationer och ett starkt autentiskt själv.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s