Krigstraumats polariserande psykologi. Glömma eller återupprepa sanningen? 

Fragmentariskt, glödligt levande och utan upplösning. Så brukar minnena beskrivas av den generation som växte upp under och i ruinerna från andra världskrigets Europa. ”En dag är jag vid Wilhelmsaue, en liten damm i Berlin,” minns Brigitte, som föddes i Dortmund 1937. ”En död kvinna flyter på vattnet med ansiktet nedåt. Hennes kjol fylls med luft likt en ballong, vinden blåser i den och hon seglar längs dammen.” Liknande berättelser som detta porträtteras i Frederike Helwigs porträttsamling “Kriegskinder”, engelsk titel: The Children of the War. Genom filtret på ett barns ögon, får vi ta del av fragment stundtals vardagligt tråkiga stundtals chockerande. Den glödande spetsen på en cigarett; grus med småsten som kastas i en död mans mun; två tomatväxter på balkongen i ett hem som har förstörts. Små detaljer som kringgår intellektet och erbjuder ett annat sätt att komma nära ett ämne som mest brukar berättas av historiker.

“Jag ville skildra utifrån känslor,  inte genom historia eller statististiska siffror. Vi vet vad de gjorde och hur de gjorde det, som vi alla växte upp med och känner till,” berättar Helwig till BBC Culture. “Problemet med det är att förövarna alltid är ‘dem andra’. Vi försöker visa att detta hände även för de flesta tyska familjer.” 

Många beskriver döden på det enda sättet ett barn förmår göra. ”En dag ligger en hängd man framför vårt hus i Berlin. En tysk. Han hade försökt att gömma sig från kriget i en förstörd byggnad och de hängde honom från lampstolens tvärstång, säger Werner. ”När han var död slog de honom loss. Han ligger där i flera dagar med munnen öppen och vi barn kastar småsten i hans mun. ”Så småningom förflyttar de kroppen och begraver honom vid sidan av vägen. Eftersom inga döda kroppar kan ligga på stadens gator åker lastbilar förbi och gräver upp kropparna och slänger dom på flaket. Vi barn tittar på när detta sker. Sen måste vi gå och äta lunch. Det är majsgröt till lunch, men jag kan bara tänka på liken med deras trasiga kläder och ben som sticker ut. Jag känner mig sjuk.”

1945 låg stora delar av världen i spillror, chockade och upprivna av andra världskriget. I konkret mening är Sverige relativt skonade, upptagna av socialdemokratiska och arbetsrättsliga reformer. Om jag hade levt vid den tiden, hade jag sluppit konfronterats med död och kaos.

När jag läser om 60-talet berättas det om en spänd, kylig och rival relation mellan öst och väst. Europa går in i en kollektiv högkonjuktur och reparering. Hos de unga under 60-talet växer en slags kollektiv önskan och i många fall krav efter ett humanitärt samhälle bestående av frihet och demokrati. Vågor av protester sprids över världen och denna drivkraft kulminerar. 

Parallellt med detta, kan jag själv föreställa mig, förnekelse och skam. Hur är det att växa upp i efterklang av död och kaos i en sådan omfattning? Hur talar man om det? Talade man ens om det?

1985 lanserar den judiske fransmannen Claude Lanzmann en nio timmar lång dokumentär som han arbetat med i 11 år. Han besöker tyska förintelseplatser över hela Polen. Intervjuar överlevande, vittnen och förövare. Inte ett enda lik skildras i Shoah. Inga tv-klipp, tidningsartiklar eller annat dokumentärt material. Lanzmann är på platsen där det hände, och pratar med människor som var på platsen när det hände. Han teer sig likt en envis socialantropologisk historiker, intresserad av enbart två saker: Vad som hänt, och hur det som hände påverkar den som var där. “The proof of what happened is not the corpses; the proof is the absence of corpses.” säger Lanzmann i en intervju med Stuart Jeffries, The Guardian 2011. 

Bland de judar som arbetade med att bränna och radera lik var Simon Srebnik, som Lanzmann lockade från sitt hem till Chelmno, det första lägret där judar gasades. I Shoahs öppningssekvens ser vi att Srebnik ror sjungandes längs floden Narew. När båten lättsamt glider genom det lugnat vattnet sjunger Srebnik. Hans vackra röst blandas med vindens lövsus från sommarträden. “That scene is not beautiful.” ryter Lanzmann ifrån i intervjun. “He is singing a Nazi marching song that, during his captivity, he was taught and compelled to sing for his captors entertainment. Only later in the film do we learn that Srebnik was one of the Jews compelled by the Nazis to daily dump sacks of crushed bones of Holocaust victims in this all-too-calm river. Two days before Chelmno was liberated by Soviet troops, remaining prisoners were shot in the head, among them Srebnik. Amazingly, he survived.”

Krigstrauman orsakar en mängd direkt och indirekta psykosociala konsekvenser. Det blir påtagligt och direkt i Lanzmanns film. I en scen, där han intervjuar Abraham Bomba, en annan mirakulös överlevare som idag bor i Tel Aviv, berättar Abraham hur han blev tvungen att klippa människors hår i Treblinka minuten innan de avkläddes och gasades till döds i duschar. Plötsligt under intervjun snubblar han över ett minne av när en frisörkollegas fru och hennes syster leddes in för att få håret klippt. Bomba bryter ihop och ber Lazmann att slippa behöva berätta klart minnet. Lanzmann svarar envist, “You have to do it. I know it’s very hard, but you have to do it.” Detta var den principiella inställningen Lanzmann hade i sitt arbete, att förkroppsliga sanningen av vad som hände genom överlevares vittnesmål, även om priset var att riva upp andras emotionella sår. 

Europa efter andra världskriget kämpar i två riktningar parallellt. Dels att glömma, dels bevara sanningen om katastrofen. Det sker på en kollektiv samhällelig nivå, liksom individuellt hos var och en som påverkats. Krigstrauman lever ofta i tystnad, eller via omvägar. Men vissa individer arbetar envist för att penetrera platsen eller minnet av det som hänt. Lanzmann var en av dem. Hans nio timmar långa nakna epos, är besynnerlig att titta på. Upplevelsen är stillsam, tyst, vacker utan musik eller utsmyckning. Samtidigt vibrerar materialet av misär och död. Det är vitalt och envist uppriktigt. Rörelsen ligger kanske i materialets konsekventa autencitet. Filmsekvenserna hypnotiserar mig. Min vetskap om tidslängdens omfattning försvinner. Shoah är för mig ett tidlöst verk med uppgiften att påminna människan att det finns två ting vi aldrig bör sluta söka, eller ömt värna om: Konst och sanning.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s