Category Archives: mental läkedom

Krigstraumats polariserande psykologi. Glömma eller återupprepa sanningen? 

Fragmentariskt, glödligt levande och utan upplösning. Så brukar minnena beskrivas av den generation som växte upp under och i ruinerna från andra världskrigets Europa. ”En dag är jag vid Wilhelmsaue, en liten damm i Berlin,” minns Brigitte, som föddes i Dortmund 1937. ”En död kvinna flyter på vattnet med ansiktet nedåt. Hennes kjol fylls med luft likt en ballong, vinden blåser i den och hon seglar längs dammen.” Liknande berättelser som detta porträtteras i Frederike Helwigs porträttsamling “Kriegskinder”, engelsk titel: The Children of the War. Genom filtret på ett barns ögon, får vi ta del av fragment stundtals vardagligt tråkiga stundtals chockerande. Den glödande spetsen på en cigarett; grus med småsten som kastas i en död mans mun; två tomatväxter på balkongen i ett hem som har förstörts. Små detaljer som kringgår intellektet och erbjuder ett annat sätt att komma nära ett ämne som mest brukar berättas av historiker.

“Jag ville skildra utifrån känslor,  inte genom historia eller statististiska siffror. Vi vet vad de gjorde och hur de gjorde det, som vi alla växte upp med och känner till,” berättar Helwig till BBC Culture. “Problemet med det är att förövarna alltid är ‘dem andra’. Vi försöker visa att detta hände även för de flesta tyska familjer.” 

Många beskriver döden på det enda sättet ett barn förmår göra. ”En dag ligger en hängd man framför vårt hus i Berlin. En tysk. Han hade försökt att gömma sig från kriget i en förstörd byggnad och de hängde honom från lampstolens tvärstång, säger Werner. ”När han var död slog de honom loss. Han ligger där i flera dagar med munnen öppen och vi barn kastar småsten i hans mun. ”Så småningom förflyttar de kroppen och begraver honom vid sidan av vägen. Eftersom inga döda kroppar kan ligga på stadens gator åker lastbilar förbi och gräver upp kropparna och slänger dom på flaket. Vi barn tittar på när detta sker. Sen måste vi gå och äta lunch. Det är majsgröt till lunch, men jag kan bara tänka på liken med deras trasiga kläder och ben som sticker ut. Jag känner mig sjuk.”

1945 låg stora delar av världen i spillror, chockade och upprivna av andra världskriget. I konkret mening är Sverige relativt skonade, upptagna av socialdemokratiska och arbetsrättsliga reformer. Om jag hade levt vid den tiden, hade jag sluppit konfronterats med död och kaos.

När jag läser om 60-talet berättas det om en spänd, kylig och rival relation mellan öst och väst. Europa går in i en kollektiv högkonjuktur och reparering. Hos de unga under 60-talet växer en slags kollektiv önskan och i många fall krav efter ett humanitärt samhälle bestående av frihet och demokrati. Vågor av protester sprids över världen och denna drivkraft kulminerar. 

Parallellt med detta, kan jag själv föreställa mig, förnekelse och skam. Hur är det att växa upp i efterklang av död och kaos i en sådan omfattning? Hur talar man om det? Talade man ens om det?

1985 lanserar den judiske fransmannen Claude Lanzmann en nio timmar lång dokumentär som han arbetat med i 11 år. Han besöker tyska förintelseplatser över hela Polen. Intervjuar överlevande, vittnen och förövare. Inte ett enda lik skildras i Shoah. Inga tv-klipp, tidningsartiklar eller annat dokumentärt material. Lanzmann är på platsen där det hände, och pratar med människor som var på platsen när det hände. Han teer sig likt en envis socialantropologisk historiker, intresserad av enbart två saker: Vad som hänt, och hur det som hände påverkar den som var där. “The proof of what happened is not the corpses; the proof is the absence of corpses.” säger Lanzmann i en intervju med Stuart Jeffries, The Guardian 2011. 

Bland de judar som arbetade med att bränna och radera lik var Simon Srebnik, som Lanzmann lockade från sitt hem till Chelmno, det första lägret där judar gasades. I Shoahs öppningssekvens ser vi att Srebnik ror sjungandes längs floden Narew. När båten lättsamt glider genom det lugnat vattnet sjunger Srebnik. Hans vackra röst blandas med vindens lövsus från sommarträden. “That scene is not beautiful.” ryter Lanzmann ifrån i intervjun. “He is singing a Nazi marching song that, during his captivity, he was taught and compelled to sing for his captors entertainment. Only later in the film do we learn that Srebnik was one of the Jews compelled by the Nazis to daily dump sacks of crushed bones of Holocaust victims in this all-too-calm river. Two days before Chelmno was liberated by Soviet troops, remaining prisoners were shot in the head, among them Srebnik. Amazingly, he survived.”

Krigstrauman orsakar en mängd direkt och indirekta psykosociala konsekvenser. Det blir påtagligt och direkt i Lanzmanns film. I en scen, där han intervjuar Abraham Bomba, en annan mirakulös överlevare som idag bor i Tel Aviv, berättar Abraham hur han blev tvungen att klippa människors hår i Treblinka minuten innan de avkläddes och gasades till döds i duschar. Plötsligt under intervjun snubblar han över ett minne av när en frisörkollegas fru och hennes syster leddes in för att få håret klippt. Bomba bryter ihop och ber Lazmann att slippa behöva berätta klart minnet. Lanzmann svarar envist, “You have to do it. I know it’s very hard, but you have to do it.” Detta var den principiella inställningen Lanzmann hade i sitt arbete, att förkroppsliga sanningen av vad som hände genom överlevares vittnesmål, även om priset var att riva upp andras emotionella sår. 

Europa efter andra världskriget kämpar i två riktningar parallellt. Dels att glömma, dels bevara sanningen om katastrofen. Det sker på en kollektiv samhällelig nivå, liksom individuellt hos var och en som påverkats. Krigstrauman lever ofta i tystnad, eller via omvägar. Men vissa individer arbetar envist för att penetrera platsen eller minnet av det som hänt. Lanzmann var en av dem. Hans nio timmar långa nakna epos, är besynnerlig att titta på. Upplevelsen är stillsam, tyst, vacker utan musik eller utsmyckning. Samtidigt vibrerar materialet av misär och död. Det är vitalt och envist uppriktigt. Rörelsen ligger kanske i materialets konsekventa autencitet. Filmsekvenserna hypnotiserar mig. Min vetskap om tidslängdens omfattning försvinner. Shoah är för mig ett tidlöst verk med uppgiften att påminna människan att det finns två ting vi aldrig bör sluta söka, eller ömt värna om: Konst och sanning.

9: Levde Alice Miller som hon lärde? (Gäst: Daniel Kraft, psykolog)

Människan har utvecklat en psykisk förmåga att undvika smärtsamma erfarenheter, för att det vänder oss bort från livet—gör ont och skadar oss. Vi undviker den heta elden för att den bränner vår hud. Men kanske lika starkt, om inte starkare, verkar vi utvecklat en förmåga och strävan att inte glömma bort våra smärtsamma erfarenheter. Denna psykiska paradoxala drivkraft, har många ägnat sitt yrkesliv åt att undersöka. En något kontroversiell figur som gjorde det var just författaren och psykoanalytikern Alice Miller, eller Alicija Englard som hennes ursprungliga namn egentligen var. För en tid sedan gav hennes son Martin Miller ut en biografi om sin mor. Bilden av Alice Miller vänds med detta upp och ner. Vem var denna psykoanalytiker egentligen, och levde hon som hon lärde?

Gäst i programmet är Daniel Kraft, psykolog och verksam i Stockholm sedan flera år. Daniel arbetar med integrationsterapi utifrån Ingeborg Bosch och Jean Jensons metod.

Levde Alice Miller som hon lärde? / Did Alice Miller live as she spoke in her work?

(sv)
I min senaste essä som förra veckan publicerades i Modern Psykologi diskuterar jag Alice Millers kontroversiella personlighet utifrån hennes sons senaste biografi om sin mor. Levde Alice Miller som hon lärde? Sonen Martin Millers biografi kastar nytt ljus över psykoanalytikern Alice Miller, som mamma och traumatiserat krigsbarn.

“Jag har länge haft svårt att få grepp om Alice Miller och vem hon var som människa. Det finns frågetecken i många av hennes teoretiska ståndpunkter. Alice Miller pratade sällan öppet om sitt privatliv eller sin uppväxt i konkreta exempel, och omvärlden har egentligen inte vetat särskilt mycket än det lilla hon berättat i enskilda intervjuer. Enligt henne själv är anledningen till det att läsarens livsberättelse inte skall hamna i skymundan för hennes egen. När jag nu läser Alice son, psykoterapeuten Martin Millers bok om sin mor, The True ”Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller – The Real Person som till slut översattes till engelska förra sommaren 2018, klarnar dock bilden. Martin Miller redogör nyktert sin mors liv och deras relation. Och han gör det utan bitterhet, hämnd eller smutskastning. Enligt Martin Miller råder det för honom inte något tvivel om att hans mor, som blivit symbol för barns perspektiv och rättigheter, aldrig bearbetade sina egna krigstrauman från andra världskriget under sin uppväxt. Trots att det var precis detta hon propagerade för att vuxna var tvungna att göra – för att inte utagerande och destruktiva beteenden fördes vidare till nästa generation. Under hans efterforskning uppdagas det en annan bild av hans rötter än den han fått beskriven av sin mor. I intervjuer med släktingar får han reda på att han som spädbarn hittades skrikandes i deras lägenhet för att Alice inte stått ut med honom. Han omhändertogs efter det av en släkting under sex månaders tid. Vid sex års ålder, i samband med att Martin fick en lillasyster, lämnades han bort ytterligare, denna gång till ett främmande barnhem i två år utan kontakt med sin familj. Tiden efter det med sin mor och far, Andreas Miller, fram till deras separation, beskriver han som förvirrad och dunkel bestående av alienation, psykisk utfrysning, tysta regler, oförutsägbart våld och kontrollerande ritualer med fadern. I sitt postuma brev i slutet av boken, beskriver Martin Miller hur besviken han är på sin mor. Hennes kamp emot sexuella övergrepp i den offentliga debatten, samtidigt som hon varje morgon i tysthet tillät och bevittnade när Andreas Miller utförde kontrollerande intima ritualer med Martin Miller i deras dusch. Alice Miller och Andreas Miller pratade därtill bara polska med varandra och bjöd aldrig in Martin Miller socialt att få vara med i denna kommunikation.”

/

(eng)
My latest essay is about Alice Miller and was published last week in Modern Psychology. I discuss the controversial personality of Alice Miller based on her sons new biography of the mother of his. Did Alice MIller live as she spoke in her work? Martin Miller’s biography sheds new light on psychoanalyst Alice Miller, as a mother and traumatized child of war.

“I’ve long had a hard time getting hold of Alice Miller and who she was as a human being. There are question marks in many of her theoretical positions. Alice Miller rarely talked openly about her private life or her own childhood in concrete examples. According to her, the reason for this was that the reader’s life narrative should not fall into the dark of her own. When I read Alice’s son, psychotherapist Martin Miller’s book about his mother, The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller “The Real Person who finally was translated into English last summer 2018, however, the picture is getting a bit more clear. Martin Miller soberly describes his mother’s life and their relationship. Martin Miller has no doubt that his mother, who has become a symbol of children’s perspective and rights, never processed her own war trauma of World War II during her childhood, even though this was exactly what she was advocating for adults to do – so as not to outlaw and destroy behaviors were passed on to the next generation. During his investigation, a different picture of his roots is discovered than the one he got described by his mother. In his research together with relatives, he finds out that as an infant he was found screaming in their apartment due to Alice not having the energy taking care of him. He was taken care of by a relative for six months. At the age of six, Martin got a little sister, and was again abandonded by his parents, this time to an orphanage for two years without contact with his family. The time after that together with his mother and far, Andreas Miller, until their separation, Martin describe as a confused and obscure time. Alienation, mental freezing, silent rules, unpredictable violence and controlling rituals with the father. At the end of the book, Martin Miller describes how disappointed he is with his mother. Her struggle with emotional sexual abuse in the public debate, at the same time she silently allowed and witnessed every morning when Andreas Miller performed intimate ritual checks with Martin Miller in their shower. Alice Miller and Andreas Miller only spoke Polish with each other and never offered Martin Miller socially to be with this communication.”

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet / The goal of psychotherapy – a fluid self

(sv.)

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Hållningen är baserad på upplevelse, där den gemensamma faktorn blir att mjuka och lösa upp rigida hjärnstrukturer för att kunna främja en personlig utveckling.

//

(eng.)

Dr. Robin Carhart-Harris from the British “Neuropsychopharmacology Unit” in London explains his research on the controversial issue of psychedelic substances may be useful in psychotherapy for depression, addiction and other rigid problems and behavioral patterns.

Our human psyche is in its normal state in a structured state. In psychotherapy, one wants to get away from this in order to change one’s self and thus well-being. The goal is expressed in the same way in different types of traditions and techniques. KBT mainly works in successive confrontation with experiences of fear. In psychoanalysis, one talks about approaching the subconscious from the self and the superior to bridge them. In hypnosis you talk about a state, “ego-state”, in which you want to be in order to open doors to a place for a deeper inner, more healthy inner psychological perception. In Coherence Therapy, you bind and replace emotional memories through experience-based therapy in certain specific ascending processes. In integration therapy, you try to experience your inner child to integrate understanding and let it grow.

The common tool of these is to trick the brain away from established patterns and barriers to being able to access and change already clear conclusions. Attitude is based on experience, where the common factor is to soften and dissolve rigid brain structures in order to promote personal development.