Category Archives: Psykiatrivård, mental läkedom

2: Medberoende (Gäst: Ida Högström)

Idag släpps avsnitt #2 med vår kunskapskanal! Vi reder ut begreppet medberoende tillsammans med Ida Högström som startade Medberoendepodden. Först väcklar vi ut vart ordet kommer i från och hur det fått en klinisk utveckling via Murray Bowens familjeterapi och systemteori. Vi ger också ett par korta exempel på hur det använts och brukts i Sverige som sedan blir utgångspunkt i vårt samtal. Vad har Ida fått reda på i sin podcast och varför är begreppet så omtvistat?

Vad räknas som ett trauma? / What counts as to be defined as a trauma?  

 

(sv.)

Detta är en intervju med Judith Herman (US), psykiatriker, forskare och författare framförallt i förhållande till diagnoserna Borderline och PTSD. Jag har läst hennes bok ‘Trauma och tillfrisknande’ som har ett par år på nacken (första utgåvan 1997) men står sig än idag. Boken är uppdelad i två med (1) Traumatiska störningar och (2) Stadier i tillfrisknande. I boken fördjupar hon två typer av diagnoser – PTSD och Komplex PTSD. Hon pratar även om traumats dialektik där hon menar att det för ett trauma alltid finns två motstridiga krafter – uppsökande och avskärmning.

Uppsökande är när individens somatiska och psykiska symptom står i förhållande till ett sökande efter att uppleva traumat igen. Detta för att erfarenheterna inte har bearbetats eller reglerats. Samtidigt finns avskärmning, ett motsatsförhållande där individen febrilt försöker förtränga de smärtsamma upplevelserna. Den brist på balans mellan dessa två ytterligheter är det som ligger till grund för den inre konflikten, den drabbade förblir därför maktlös och förvirrad.

“Den drabbande är fångad mellan ytterligheterna att vara drabbad av minnesförlust och att återuppleva traumat, mellan floder av intensiva, överväldigande känslor och sterila tillstånd av total avsaknad av känslor, mellan irritabilitet, impulsivt handlande och fullständig handlingsförlamning. Den instabilitet som dessa periodiska växlingar ger upphov till förvärrar ytterligare den traumadrabbade personens känsla av oförutsägbarhet och maktlöshet. Traumats dialektik har därför förmågan att hålla sig själv vid liv.”

Judith var med och förespråkade Komplex PTSD som ny diagnos i DSM IV men förslaget slogs ned. Hon menar att det finns två typer av trauman. Ett som utvecklas vid enstaka tillfällen (våldtäkt, rån, naturkatastrof m.m.) och ett som utvecklas över tid (regelbundna sexuella övergrepp i hemmet, fångenskap, sekter, incest under uppväxt m.m. men det kan också vara andra, mer subtila upplevelser). Detta är en intressant viktig iakttagelse som jag tycker hon borde utvecklat mer. Trauma är för mig en metafor för smärtsam upplevelse och detta behöver inte nödvändigtvis vara incest, tvingas bli vittne till extremt våld m.m. utan kan även vara subtila upplevelser som psykisk kränkning av närstående och/eller avstängande av känslor. Smärtsam information trycks bort, minnet stängs av över en längre tid och det problematiska tar en annan men lika allvarlig form. Informationen kapslas därför in, sätter sig fysiologiskt i kroppen och/eller genom en skev negativ självbild. Begreppet sorg och trauma behöver därför nyanseras och det behövs mer litteratur som diskuterar det.

Judith talar också om kulturell historia och hur en traumadrabbad individ kan läka genom att förstå sin historia:

“Vetskapen om fruktansvärda händelser tränger periodvis in i det allmäna medvetandet men bevaras sällan en längre tid. Förnekande, bortträngning och kluvet medvetande fungerar på den sociala nivån lika väl som på den individuella. Studiet av psykiska trauman har en underjordisk historia. Liksom traumadrabbade människor har vi avskurits från kunskap om vårt förflutna. Liksom traumadrabbade människor behöver vi förstå det förflutna för att kunna komma åt nuet och framtiden. Förståelsen av psykiska trauman börjar därför med återupptäckandet av historien.”

Jag ser dessa fenomen som delar av hur vi människor psykiskt lagrar våra erfarenheter. Trauma blir därför enbart ett av många begrepp för hur vi kan förstå och sätta ord på vad som kan ha gått snett när människan lagrar smärtsamma erfarenheter.

//

(eng.)

This is an interview with Judith Herman (US), psychiatrist, researcher and author, especially in relation to the Borderline and PTSD diagnoses. I have read her book ‘Trauma and recovery’ (first edition 1997) that I still find current. The book is divided in  two parts (1) Traumatic Disorders and (2) Stages in Recovery. In the book, she delves into two types of diagnoses – PTSD and Complex PTSD. She also talks about the dialectic of trauma where she thinks that there for trauma are two conflicting forces – Outreach and foreclosure.

Outreach is when the individual’s somatic and psychological symptoms are related to an applicant seeking to experience the trauma again. This is because the experience has not been processed or regulated. At the same time, there is foreclosure, an opposite relationship where the individual feverishly tries to suppress the painful experiences. The lack of balance between these two extremes is what underlies the internal conflict, so the affected person remains powerless and confused.

“The afflicted is trapped between the extremes of being affected by memory loss and reliving the trauma, between rivers of intense, overwhelming emotions and sterile states of total lack of emotion, between irritability, impulsive action and complete paralysis. The instability caused by these periodic shifts to further aggravate the traumatized person’s sense of unpredictability and powerlessness.”

Judith was in favor of Complex PTSD as a new diagnosis in DSM IV, but the proposal was rejected. She believes that there are two types of trauma. One that develops on occasional occasions (rape, robbery, natural disaster, etc.) and one that develops over time (regular sexual abuse in the home, captivity, sects, incest during growing up, etc., but there may also be other, more subtle experiences). This is an interesting observation that I think she should have developed more. For me, trauma is a metaphor for painful experiences and this does not necessarily have to be incest, forced to witness extreme violence, etc. but can be subtle experiences such as psychological abuse of loved ones and / or turning off emotions. Painful information is pushed away, the memory is turned off over a long period of time and the problem takes on a different but equally serious form. The information is therefore encapsulated, inserted physiologically into the body and / or through a skewed negative self-image. The concept of grief and trauma therefore needs to be nuanced and more literature is needed to discuss it.

Judith also talks about cultural history and how a traumatized individual can heal by understanding his or her history:

“Knowledge of terrible events periodically penetrates public consciousness but is rarely preserved for a long time. Denial, displacement, and split consciousness work on the social level as well as on the individual. The study of mental trauma has an underground history. Like traumatized people, we have been cut off from knowledge of our past. Like traumatized people, we need to understand the past in order to access the present and the future. Understanding psychic trauma therefore begins with the rediscovery of history. “

I see these phenomena as part of how we humans mentally store our experiences. Trauma is therefore only one of many concepts for how we can understand and put words into what may have gone wrong when man stores painful experiences.

Vansinnets diagnoser / Diagnoses of insanity

(sv.)

Jag har tidigare på den här bloggen tagit upp Fredrik Svenaeus bok ‘Homo Patologicus’ om diagnostisering i vår samtid och hur det kan påverka vårt sätt att se på oss själva. Även Malin Hildebrand Karlén nyanserar och ställer frågor kring diagnoserna i vår tid jämfört med förr och hur det på olika sätt påverkar dagens psykiatri. Hon går i sin senaste bok, ‘Vansinnets diagnoser’, igenom de senaste 200 åren och hur den svenska psykiatrins rötter sett och ser ut idag. Frågor som hon ställer är bl.a: ‘Vilka typer av beteenden och känsloupplevelser har under dessa 200 år av psykiatriska diagnoser alltid setts som vansinniga?’ ‘Vilka har endast inkluderats i vansinnets diagnoser vid vissa tidpunkter och, inte minst: Vad kan den historiska (in)stabiliteten bero på?’

Särskilt skulle jag vilja lyfta fram hennes:

(1) nyanserade empatiska syn på psykisk ohälsa och sätt att se en klient med psykiska problem som en individ med en egen unik berättelse

(2) kritik att psykiatrin idag behöver få ett mångdimensionellt perspektiv på vilka verktyg och metoder man behöver för att bedöma och behandla psykisk ohälsa idag.

Citat nedan angående när medicinsk metodologi applicerades på psykiska sjukdomar:

Det var dock långt mer problematiskt att använda en sådan medicinsk metodologi på vansinne, att kategorisera och betrakta fenomenets varierande uttryck i ett klassiskt sjukdomsperspektiv, än för de somatiska sjukdomarna. Detta är fortfarande ett aktuellt och allvarligt problem som rör djupa ontologiska frågeställningar inom psykiatrin, eftersom problematiken ifrågasätter psykiatrins idag dominerande biomedicinska metodologi och teori.

/…/

Framförallt undanskymmer diagnosens individ- och symptomfokus dennes relationer med sin omgivning – på det sätt personen är, agerar och reagerar (mot sig själv och andra), i sin livsvärld. Diagnoser som används inom svensk psykiatri idag (DMS-systemet) syftar till att identifiera generella patologiska tillstånd och icke-funktionella beteenden hos en person, istället för att sätta ljus på lidandeframkallande processer i individens livsvärld, det vill säga på dennes intrapsykiska mönster, social interaktionsmönster samt på stressorer som finns i dennes historia och aktuella livssituation som skapat och/eller upprätthåller lidandet och symptomen. Fokus på process och interaktion/relation (med sig själv och andra) är viktiga perspektiv som tidigare lyfts fram som centrala för förståelse av psykiskt lidande men i dagens diagnoser spelar detta perspektiv en minst sagt undanskymd roll.

//

(eng.)

I have previously written about Fredrik Svenaeu’s book ‘Homo Pathologicus’ – how diagnosis in our time and how it can affect our way of looking at ourselves. Malin Hildebrand Karlén touch this subject. She nuances and asks questions about the diagnoses in our time compared to the history of psychiatry and how it in different ways affects contemporary psychiatry. In her latest book, ‘Diagnoses of insanity’, she walks thru the last 200 years – describin the roots of Swedish psychiatry before and today. Questions like: ‘What types of behaviors and emotional experiences have always been seen as insane during the 200 years of psychiatric diagnoses?’ “What have been included in the diagnoses of insanity at a certain time? And, not least: What can the historical (in) stability be due to?”

In particular, I would like to highlight her:

(1) nuanced empathic views on mental illness and ways of working with people suffering from mental illness as an individual with their own unique story

(2) critics as the psychiatric system today needs to have a multidimensional perspective on their tools and methods needed to assess and treat mental illness today.

Quotes below regarding when medical methodology was applied to mental illness:

However, it is far more problematic to use such a medical methodology on insanity, to categorize and consider the phenomenon’s varying expression in a classical disease perspective, than for the somatic diseases. This is still a current and serious problem that deals with deep ontological issues in psychiatry, since the problem challenges psychiatry’s dominant biomedical methodology and theory today.

/…/

Above all, the diagnosis’s individual and symptom focus excludes the individuals relationships with their environment – in the way the person is, acts and reacts (towards himself and others), in his or her world of life. Diagnoses used in Swedish psychiatry today (the DMS system) aim to identify general pathological conditions and non-functional behaviors in a person, rather than shed light on the inducing processes in the individual’s world of life, that is, on their intra-psychic patterns, social interaction patterns as well as stressors that exist in their history and current life situations that have created and / or maintain the suffering and symptoms. Focus on process and interaction / relationship (with oneself and others) are important perspectives that have previously been emphasized as central to understanding mental suffering, but in today’s diagnoses this perspective plays a less-than-hidden role.

Akutmottagning för våldtagna män öppnas i Stockholm / Emergency care for raped men to be opened in Stockholm

(sv.)

Södersjukhuset och Stockholm Landsting har tagit beslutet att driva igenom en akutmottagning för våldtagna män. Alliansen har till slut tacka ja till förslaget efter påtryckningar från företrädare från vänsterpartiet och RFSU.

Beslutet är ett viktigt steg i riktningen mot förståelse av människan som individ och inte som stereotyp och schablon.

Källa:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/mottagning-for-valdtagna-man-ska-startas-i-stockholm

//

(eng.)

The Southern Hospital and Stockholm County Council have made the decision to push through an emergency room for raped men. Finally, “The Alliance” accepts the proposal after pressure from representatives of the Left Party and RFSU.

The decision is an important step towards understanding humanity as an individual and not as a stereotype and template.

Source:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/mottagning-for-valdtagna-man-ska-startas-i-stockholm

Daniel Mackler: Self-Archeology – Relationships – Trauma

 

(sv.)

Postar en intervju med Daniel Mackler, en författare och f.d. terapeut från New York, USA. Han var verksam som terapeut i New York i 10 år, men har sedan dess i stället drivit en form av självterapeutisk diskussion via böcker, videos på youtube, länkar, artiklar, intervjuer m.m. Intervjun är gjord av Darius Cikanavičius

Det finns en sällsynt självkritik och självreflektion i Daniel Macklers diskussion och jag imponeras över hans retoriska sätt att reda ut fenomen, erfarenheter och funderingar. Hur bygger vi en stark, ocensurerad självkänsla med plats för både svaghet och styrka? Hur bygger man upp integritet och självrespekt?

Hans arbete har vuxit ur egna erfarenheter av trauma och mental läkedom. Hans entusiasm och resonemang lyser av energi och ivrigt ifrågasättande. Det finns också något vördnadsfullt i hans sätt att se på tid och utveckling -att saker kan få ta tid och att självkritik och visa sig svag kan vara stärkande. Hans senaste bok berör ett tabubelagt och svårt, komplext ämne – att sätta gränser gentemot sin släkt, vilka metoder det finns för det och hur det kan påverka oss positivt och negativt.

//

(eng.)

Posting an interview with Daniel Mackler, a writer and psychotherapist from New York, US. He worked as a therapist in New York for 10 years, but has since then driven a form of self-therapeutic practice through books, social media videos, links, articles, interviews and more. The interview was done by Darius Cikanavičius.

There is a rare self-criticism and self-reflection in Daniel Mackler’s discussion and I am impressed by his rhetorical way of sorting out phenomena, experiences and reflections. How do we build a strong, uncensored self-esteem with room for both weakness and strength? How do we build integrity and self-respect?

His work has grown out of his own experiences of trauma and mental illness. His enthusiasm and reasoning shine with energy and eager questioning. There is also something reverent in his way of looking at time and development – that things can take time and that self-criticism and being weak can be empowering. His latest book touches on a taboo and difficult, complex subject – to distance ourselves from our relatives, what methods there are for it and how it can affect us positively and negatively.

Medicinska diagnoser i vår tid / Medical diagnoses of our time

(sv.)

Jag har tidigare diskuterat att lidandet bär på mening för den som lider. I Fredrik Svenaeus senaste bok ‘Homo Patologicus – medicinska diagnoser i vår tid’ problematiserar och analyserar författaren vårt sätt att sätta medicinska diagnoser till vårt lidande. Han har en filosofisk utgångspunkt (fenomologi) men försöker undvika komplicerade termer för att fler skall kunna ta till sig bokens innehåll.

Jag har tidigare i den här bloggen tagit upp vikten av ett alternativ till den psykoterapi (KBT) som dominerar det svenska psykoterapeutiska fältet inom exempelvis primärvård. Jag har också tagit upp vikten av att nyansera och vidga begreppen sorg och trauma.

När jag läser Fredriks bok inser jag att en vaksamhet över diagnoserna i psykiatrin är viktig. Det är inget nytt men ack ett aktuellt fenomen, inte minst bland de drabbade. Kritiken är inte att kategoriserandet av psykisk ohälsa i sig men att det kan ske på bekostnad av det som vi är – komplexa människor i en komplex, social värld.

“I den variant av psykoterapi som idag vunnit hälso- och sjukvårdens gillande, nämligen den kognitiva och beteendeinriktade psykoterapin, finns det en tendens att glömma bort, eller till och med medvetet överge, insikten om de plågsamma känslornas relation till personen. Ångesten blir då bara ett besvärligt symptom som ska tas bort. Den har ingenting att göra med vem jag är, utan hindrar mig snarare från att bli den jag skulle kunna vara. Det är inte alltid lätt att säga när en ångest övergår från att vara det ena till det andra, när den övergår från att vara en väsentlig del av det som är jag till att bli något som snarare hindrar mig från att träda fram, men det är värt att hålla den första möjligheten i bakhuvudet när man närmar sig och försöker hjälpa en människa som lider av ångest.

/../

Men fara med att vi identifierar orsaken till vårt lidande med psykiatriska diagnoser ligger inte bara i att vi sjukdomsförklarar de plågsamma sidorna av människans känsloliv. Som vi har sett är det en öppen och svår fråga exakt var gränsen mellan friskt och sjukt ska dras i ångestens fall. Faran ligger framförallt i att diagnosspråket tas som utgångspunkt för att sluta, snarare än att börja, tänka kring lidandets orsaker och betydelser. Vi lämnar frågan om varför vi lider och ersätter den med odlandet av olika diagnoser. Den vändningen innebär inte något vetenskapligt framsteg; den är istället ett slags missbruk, eller åtminstone ett överbruk, av medicinska termer i våra desperata försök att ge lidandet en rationell förklaring och mening.”

//

(eng.)

I have previously discussed that suffering has meaning for the suffering person. In Fredrik Svenaeu’s latest book (in swedish) ‘Homo Pathologicus – medical diagnoses of our time’, the author problematizes and analyzes our way of putting medical diagnoses to our suffering. He has a philosophical starting point (phenomenology) but tries to avoid too complicated terms so that more people can absorb the book and its content.

In this blog I have previously mentioned the importance of an alternative to the cognitive behaviour therapy (KBT) in Sweden. I have also emphasized the importance of nuancing and broadening the concepts of grief and trauma.

As I read Fredrik’s book, I realize that being vigilant about diagnoses in psychiatry is important. It is not new but a current phenomenon, not least among those affected. The criticism is not that the categorization of mental ill-health per se but that it can be done at the expense of what we are – complex people in a complex, social world.

“In the variant of psychotherapy that has today gained the approval of health care, namely cognitive and behavioral psychotherapy, there is a tendency to forget, or even deliberately abandon, the insight about the painful feelings’ relationship to the person. a troublesome symptom to be removed. It has nothing to do with who I am, but rather prevents me from becoming who I could be. It’s not always easy to say when an anxiety goes from being one to the other , when it goes from being an essential part of what I am to becoming something that rather prevents me from coming forward, but it is worth keeping the first opportunity in mind when approaching and trying to help a person suffering of anxiety.

/../

But the danger that we identify the cause of our suffering with psychiatric diagnoses is not only in explaining the painful side of human emotional life. As we have seen, it is an open and difficult question exactly where the boundary between healthy and ill should be drawn in the case of anxiety. The danger lies mainly in the fact that the diagnostic language is taken as a starting point for ending, rather than starting, thinking about the causes and significance of the suffering. We leave the question of why we suffer and replace it with the cultivation of various diagnoses. That turnaround does not mean scientific progress; it is instead a kind of abuse, or at least an overuse, of medical terms in our desperate attempts to give suffering a rational explanation and meaning. “

Med blick för det komplexa och specifika …

Ur tidskriften Psykoterapi #1, 2014

“Trots att rehabiliteringsgarantin inte kommer att förändras under 2014 anser jag att en försiktigt gynnsam vind råder. Tiden talar helt enkelt för psykodynamisk psykoterapi. Regeringen har gjort en stor ensidig satsning KBT, där alla uppföljningar och utvärderingar idag visar att ingenting blev som man hade tänkt och goda resultat lyser med sin frånvaro. I själva verket är resultaten av satsningen katastrofala.
Det beror inte på att det är något fel med KBT som metod. Det handlar i stället om bristen på mångfald och ett ensidigt val av metod, samtidigt som man både inom garantin och inom psykiatrin överordnat metodvalet före kompetens. Något Sverige i princip är ensamma om i Europa. Forskning visar tydligt att en metod med ett fixerat antal behandlingstillfällen, som är lika för alla patienter, inte passar alla. I stället handlar det om att psykisk problematik är komplex och specifik och att valet av behandlingsmetod måste anpassas till patienten, inte tvärtom. Att terapeutens utbildning, skicklighet och engagemang är av avgörande betydelse för behandlingsresultatet.”

– Eva Marie Eneroth Säll

Bowlby vidare till Mikulincer / Bowlby to Mikulincer

(sv.)

En som står med fanan högt i Europa ang. anknytningsteori i förhållande till vuxna är Mikulincer (Isr). Här ang. ett barns långsiktliga reaktion på anknytningstrauma:

Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachmentrelated needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or mishandling. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrustions of traumatic memories and hyperaroused emotions.

Vad Mikulincer beskriver här är att anpassningsförmågan hos ett barn fungerar som hanteringsstrategier i samband med traumaupplevelser. Detta har man betraktat hos personer med Posttraumatic Stress Disorder – PTSD – vilket knyter an till min tidigare diskussion om behovet av att vidga synen på begreppen sorg och trauma.

//

(eng.)

One who stands with the banner in Europe in relation to attachment theory in adulthood is Mikulincer (Isr). Here in regard to a child’s long-term reaction to attachment trauma:

“Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachment-related needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or abuse. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrusions of traumatic memories and hyperaroused emotions.”

What Mikulincer here describes is that the adaptability of a child functions is coping strategies in connection with trauma experiences. This has been considered in people with Posttraumatic Stress Disorder (PTSD), which is linked to the earlier discussion about the need to broaden our interpretation and reading of the concepts of grief and trauma.

Hur löser vi upp trauman som inte syns? / How do we solve the trauma that is not visible?

Man pratar ofta om före detta soldater och andra typer av trauman som upplevts i samband med krig, exempelvis i relation till diagnostiken PTSD – posttraumatisk stress-syndrom. Med all respekt för detta- tror jag att man glömmer bort något. Att trauma kan uppstå i många olika former och varianter som är mer komplexa att hantera.

Komplexa trauman och andra känslomässiga sår kan vara upplevd smärta och förlust som individen inte riktigt kan konkretisera eller sätta fingret på- det är enbart en vag känsla som pågått under en längre period av sitt liv. Jag tror att diskussioner och forskning kring psykisk ohälsa och traumatiska konsekvenser behöver vidga sig- åtminstone i Sverige. Jag ska kort motivera varför.

Precis som sorg är ett upplevt trauma individuellt. Ett barn har inte kapacitet att förstå ett sammanhang och mentalt ställa sig utanför en situation. Barnet måste därför anpassa sig och “gilla läget”. Det är svårt för ett barn att förstå det faktum att händelser är komplexa och bär på många olika faktorer. Detta har konsekvenser för barnets upplevelse- liksom utveckling. En situation eller relation kan vara ångestfylld och förvirrande. Men orsakerna kan vara många: Stress, arbetsuppgifter, plötsliga händelser och förlopp, uppmärksamhetsförändringar, gruppdynamiska processer och annat är alla faktorer som kan orsaka en företeelse. Barnet kan inte likt en vuxen ställa sig utanför situationen och den förvirring som uppstår i var och en av de inblandade. Hur påverkar det här ett barn och vad kan det få för konsekvenser?

Upprepas det tillräckligt många gånger tvingas personen anpassa sig till sin omgivning (på bekostnad av sig själv) och får inte något utrymme att uttrycka sin förvirring och ångest. I den bästa av världar är det den vuxne omhändertagaren som hjälper barnet att så att säga “översätta” omgivningen och världen på ett sätt som barnet kan förstå. Är dock situationen så pass olycklig att barnet kapslar in sin förvirring och ångest och i stället anpassar sig- till priset av förmågan att lära sig reglera komplexa och svåra känslor och upplevelser till sin omgivning.

Barnet gör det här för att överleva- ha kvar sin närstående och omhändertagare. Priset är ett obalanserat förhållande till sig själv och sin omgivning. Barnets undermedvetna formulerar följande: ‘Jag är inte kapabel eller värd riktig kärlek utan måste anpassa mig för att få detta.’ Möjligheten för autonomi och ansvarstagande minskar- och följer med i det vuxna livet.

/

We often talk about former soldiers and other types of traumas experienced in connection with war, f.e. PTSD – post traumatic stress disorder. With all due respect for this, I think we forget something. Trauma can occur in many different forms and variants that are more complex to handle.

Complex trauma and other emotional wounds can be perceived as pain and loss that the individual cannot properly concretize or put his finger on what it is and how it felt. I believe that discussions and research on mental illness and traumatic consequences need to widen at least in Sweden. I will briefly justify why.

Just like grief, an experienced trauma is individual. A child does not have the capacity to understand a context and mentally stand out of a situation. The child must therefore adapt and “like the situation”. It is difficult for a child to understand the fact that events are complex and bear many different factors. This has consequences for the child’s experience and development. A situation or relationship can be filled with anxiety and confusion. But the causes for this can be many: Stress, tasks, sudden events and processes, attention shifting, group dynamics and other things are factors that can contribute the cause of a phenomenon. The child, compared to an adult, cannot meta-view the situation and thereby confusion arise. How does this affect a child and what are the consequences?

If it is repeated many times, the person is forced to adapt to his environment (at the expense of himself) and does not have any room to express confusion and anxiety. In the best of our society, it is the adult caretaker who helps a child to “translate” the environment and the surrounding in a way that the child can comprehend. However, the situation is so unfortunate that a child encapsulates this confusion and anxiety and instead adapts – to the price of developing ability to regulate complex and difficult feelings and experiences.

The child does this in order to survive, and keep his relatives and caregivers. The prize is an unbalanced relationship with itself and its surroundings. The child’s subconscious formulates the following: ‘I am not capable or worthy of true love, but must adapt to even get some of it.’ The possibility of autonomy and responsibility decreases – and follows into the adult life.