Category Archives: Psykologi, filosofi och socialpsykologi

Krigstraumats polariserande psykologi. Glömma eller återupprepa sanningen? 

Fragmentariskt, glödligt levande och utan upplösning. Så brukar minnena beskrivas av den generation som växte upp under och i ruinerna från andra världskrigets Europa. ”En dag är jag vid Wilhelmsaue, en liten damm i Berlin,” minns Brigitte, som föddes i Dortmund 1937. ”En död kvinna flyter på vattnet med ansiktet nedåt. Hennes kjol fylls med luft likt en ballong, vinden blåser i den och hon seglar längs dammen.” Liknande berättelser som detta porträtteras i Frederike Helwigs porträttsamling “Kriegskinder”, engelsk titel: The Children of the War. Genom filtret på ett barns ögon, får vi ta del av fragment stundtals vardagligt tråkiga stundtals chockerande. Den glödande spetsen på en cigarett; grus med småsten som kastas i en död mans mun; två tomatväxter på balkongen i ett hem som har förstörts. Små detaljer som kringgår intellektet och erbjuder ett annat sätt att komma nära ett ämne som mest brukar berättas av historiker.

“Jag ville skildra utifrån känslor,  inte genom historia eller statististiska siffror. Vi vet vad de gjorde och hur de gjorde det, som vi alla växte upp med och känner till,” berättar Helwig till BBC Culture. “Problemet med det är att förövarna alltid är ‘dem andra’. Vi försöker visa att detta hände även för de flesta tyska familjer.” 

Många beskriver döden på det enda sättet ett barn förmår göra. ”En dag ligger en hängd man framför vårt hus i Berlin. En tysk. Han hade försökt att gömma sig från kriget i en förstörd byggnad och de hängde honom från lampstolens tvärstång, säger Werner. ”När han var död slog de honom loss. Han ligger där i flera dagar med munnen öppen och vi barn kastar småsten i hans mun. ”Så småningom förflyttar de kroppen och begraver honom vid sidan av vägen. Eftersom inga döda kroppar kan ligga på stadens gator åker lastbilar förbi och gräver upp kropparna och slänger dom på flaket. Vi barn tittar på när detta sker. Sen måste vi gå och äta lunch. Det är majsgröt till lunch, men jag kan bara tänka på liken med deras trasiga kläder och ben som sticker ut. Jag känner mig sjuk.”

1945 låg stora delar av världen i spillror, chockade och upprivna av andra världskriget. I konkret mening är Sverige relativt skonade, upptagna av socialdemokratiska och arbetsrättsliga reformer. Om jag hade levt vid den tiden, hade jag sluppit konfronterats med död och kaos.

När jag läser om 60-talet berättas det om en spänd, kylig och rival relation mellan öst och väst. Europa går in i en kollektiv högkonjuktur och reparering. Hos de unga under 60-talet växer en slags kollektiv önskan och i många fall krav efter ett humanitärt samhälle bestående av frihet och demokrati. Vågor av protester sprids över världen och denna drivkraft kulminerar. 

Parallellt med detta, kan jag själv föreställa mig, förnekelse och skam. Hur är det att växa upp i efterklang av död och kaos i en sådan omfattning? Hur talar man om det? Talade man ens om det?

1985 lanserar den judiske fransmannen Claude Lanzmann en nio timmar lång dokumentär som han arbetat med i 11 år. Han besöker tyska förintelseplatser över hela Polen. Intervjuar överlevande, vittnen och förövare. Inte ett enda lik skildras i Shoah. Inga tv-klipp, tidningsartiklar eller annat dokumentärt material. Lanzmann är på platsen där det hände, och pratar med människor som var på platsen när det hände. Han teer sig likt en envis socialantropologisk historiker, intresserad av enbart två saker: Vad som hänt, och hur det som hände påverkar den som var där. “The proof of what happened is not the corpses; the proof is the absence of corpses.” säger Lanzmann i en intervju med Stuart Jeffries, The Guardian 2011. 

Bland de judar som arbetade med att bränna och radera lik var Simon Srebnik, som Lanzmann lockade från sitt hem till Chelmno, det första lägret där judar gasades. I Shoahs öppningssekvens ser vi att Srebnik ror sjungandes längs floden Narew. När båten lättsamt glider genom det lugnat vattnet sjunger Srebnik. Hans vackra röst blandas med vindens lövsus från sommarträden. “That scene is not beautiful.” ryter Lanzmann ifrån i intervjun. “He is singing a Nazi marching song that, during his captivity, he was taught and compelled to sing for his captors entertainment. Only later in the film do we learn that Srebnik was one of the Jews compelled by the Nazis to daily dump sacks of crushed bones of Holocaust victims in this all-too-calm river. Two days before Chelmno was liberated by Soviet troops, remaining prisoners were shot in the head, among them Srebnik. Amazingly, he survived.”

Krigstrauman orsakar en mängd direkt och indirekta psykosociala konsekvenser. Det blir påtagligt och direkt i Lanzmanns film. I en scen, där han intervjuar Abraham Bomba, en annan mirakulös överlevare som idag bor i Tel Aviv, berättar Abraham hur han blev tvungen att klippa människors hår i Treblinka minuten innan de avkläddes och gasades till döds i duschar. Plötsligt under intervjun snubblar han över ett minne av när en frisörkollegas fru och hennes syster leddes in för att få håret klippt. Bomba bryter ihop och ber Lazmann att slippa behöva berätta klart minnet. Lanzmann svarar envist, “You have to do it. I know it’s very hard, but you have to do it.” Detta var den principiella inställningen Lanzmann hade i sitt arbete, att förkroppsliga sanningen av vad som hände genom överlevares vittnesmål, även om priset var att riva upp andras emotionella sår. 

Europa efter andra världskriget kämpar i två riktningar parallellt. Dels att glömma, dels bevara sanningen om katastrofen. Det sker på en kollektiv samhällelig nivå, liksom individuellt hos var och en som påverkats. Krigstrauman lever ofta i tystnad, eller via omvägar. Men vissa individer arbetar envist för att penetrera platsen eller minnet av det som hänt. Lanzmann var en av dem. Hans nio timmar långa nakna epos, är besynnerlig att titta på. Upplevelsen är stillsam, tyst, vacker utan musik eller utsmyckning. Samtidigt vibrerar materialet av misär och död. Det är vitalt och envist uppriktigt. Rörelsen ligger kanske i materialets konsekventa autencitet. Filmsekvenserna hypnotiserar mig. Min vetskap om tidslängdens omfattning försvinner. Shoah är för mig ett tidlöst verk med uppgiften att påminna människan att det finns två ting vi aldrig bör sluta söka, eller ömt värna om: Konst och sanning.

Fantombilden Alice Miller – Hur trauman och känslomässiga sår ärvs i generationer / The Phantom Alice Miller – The relation between trauma, emotional wounds and generation inheritance  

(For english—scroll down) 

Alice Miller är en historiskt kontroversiell författare och psykoanalytiker. Hon föddes i 20-talets Polen, var verksam i Schweiz och senare Frankrike. Hennes tre första böcker blev stort uppmärksammade i slutet på 70-talet. De har hyllats världen över för sitt känslostarka språk och för första gången lyftes barnets perspektiv fram utan kompromisser. Alice ansåg att om förälderns eller omhändertagarens egna känslomässiga sår inte bearbetas, överförs det vidare på ett eller annat sätt, ofta i destruktiv riktning genom utåtagerande och kontroll. Barnet utvecklar därför omedvetet, för att överleva -ett falskt själv.

Alice har en son som heter Martin, som arbetat som psykoterapeut i 40 år. 2013 ger Martin ut en bok som handlar om sin mor och hur krigstrauman påverkar individen. Boken heter “The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller — The Real Person” och översattes fem år senare, den finns att beställa på amazon.

Martins mor växte upp i en typisk judisk medelklassfamilj i Warsawa i samband med att andra världskriget bröt ut. Ganska snabbt skaffade hon ett falskt pass och lyckades smuggla ut sig ur Warsawa-ghettot—därefter levde hon under pseudonym i en katolsk familj. Hon ska också till slut ha lyckats smuggla ut sin mor och syster men inte pappan, som i stället blev kvar inne i ghettot till stor del på grund av sin utpräglade judiskortodoxa bakgrund. Martin ger sin version om vem hans mamma och pappa var, och hur Alice erfarenheter och beteende kom att påverka hans uppväxt. (nedanför engelska översättningen hittar du citat av Martin Miller i en relativt ny intervju av Daniel Mackler)

/

Alice Miller is a historically controversial writer and psychoanalyst. She is born in the 20’s of Poland but was active in Switzerland and later France. Her first three books became widely known in the late 70’s. They have praised globally for their emotional language and for the first time the child’s perspective was raised without compromises. She has though been critized for having a low science credibility and for being very sensitive for criticism. Alice considered that if the parent’s or caregiver’s own emotional wounds are not processed, it is passed on in one way or another to future generations, often in a destructive way. The child therefore unconsciously develop a false self, in order to survive.

Alice has a son named Martin, who worked as a psychotherapist for 40 years. In 2013, Martin published a book about his mother and how a war trauma affects the individual. The book is called “The True” Drama of the Gifted Child “: Phantom Alice Miller – The Real Person” and was translated to english five years later, it can be ordered at Amazon.

Martin’s mother grew up in a typical Jewish middle-class family in Warsaw when the World War II shocked Europe. Quickly, she obtained a false passport and managed to smuggle herself out of the Warsaw Ghetto — then she lived under a pseudonym in a Catholic family. She will eventually have managed to also smuggle out her mother and sister but not her father, which remained in the ghetto to a great extent because of his distinctive Jewish orthodox background. Martin gives his version of who his mother and father were, and how Alice Miller’s experiences and behavior came to affect his youth and life.

My mother split off her war trauma completely. She was forced to live in Warsaw as a jewish girl under a false name, in order to survive. She was blackmailed by my own father who cooperated with the gestapo. Desperately, in her books, she tried to correct her self-image. She created an Alice Miller who was a good mother, which helped her to split off her own failure as a mother towards me. This is normal. When you are a victim of the holocaust, if you have war trauma, its very common to split off the experience of the war. My mother never overcame these experiences and has never discussed or processed them in her own therapies. When you dont process this, many will, in different ways, project the experience of the war onto the next generation.”

(Interview Martin Miller by Daniel Mackler 2018)

Konfliktlösning—Conflict Resolution

(sv.)

Genom åren har jag studerat beteendevetenskap i varierade former på en rad olika platser, universitet och institut. Av dessa sammanhang var det ett jag minns stack ut pedagogiskt och innehållsmässigt. Institutionen för arbetsvetenskap på Göteborgs Universitet, där ämnen som Konfliktlösning och medling undervisades. Det som skiljde sig var att teori var viktigt men sekundärt i utbildningens innehåll. Primärt var praktiskt deltagande övningar, workshops och rollspel.

Hur kommer det sig att jag särskilt minns just detta kursinnehåll?

Vi diskuterar det här tillsammans med rektorn Håkan Kellgren, som varit kursledare för detta ämne i över två decennier.

/

(eng.)

Over the years, I have studied behavioral science in varied forms in a variety of places, universities and institutes. Of all of them it is one that I remember stood out compared to the others in terms of pedagogical methods and its contents. The course was at the Department of Work Science at the University of Gothenburg, where mainly subjects such as conflict resolution and mediation were taught. What distinguished was that theory methodology was important, but secondary to its contents. Primarily was  practically participating exercises, workshops and role-plays.

How is it that I remember this particular course and its contents?

This we discuss together with its headmaster Håkan Kellgren. He has been active in the conflict resolution and mediation field for over two decades.

Priset av att vara aktivt nyfiken på dig själv och den andre / The price of being actively curious about yourself and the other

(sv.)

“Viljan att ändra och styra sin partner är en vanlig konfliktkälla. Men den maktkampen leder sällan till utveckling för någon. Psykologen Tor Wennerberg förklarar varför lösningen i stället är att satsa på att bekräfta sig själv.”

Utveckla dig själv för relationens skull

I artikeln från Svenska Dagbladet berättar Tor Wennerberg om vad det är att ta ansvar för sina behov och visa det för den andre i stället för att driva maktkamp. Det kostar att vara intim, i vår sekulära tid vet de flesta om att vi en dag kommer att förlora den andre. Där med minskas en eventuell ångest inför döden. En konstruktiv väg blir omöjlig att bereda om kampen inte förs med ansvar och utifrån en själv.

“Det kostar att vara aktivt nyfiken på vad som finns i någon annans inre värld. Hjärnan väljer ofta minsta motståndets lag, det är energibesparande. Relationer kräver tid.”

(eng.)

“The desire to change and control one’s partner is a common source of conflict. But that power struggle rarely leads to development for anyone. Psychologist Tor Wennerberg explains why the solution is instead to invest in confirming himself.”

Develop yourself for the sake of the relationship

In the article from Svenska Dagbladet, Tor Wennerberg talks about what it is to take responsibility for ones needs and show it to the other instead of fighting a power struggle. It costs to be intimate, because in our secular time most people know that one day we will lose the other. This reduces any anxiety before death. But a constructive path becomes impossible to prepare if the struggle is not carried out with responsibility and on the basis of one’s self.

“It costs to be actively curious about what’s in someone else’s inner world. The brain often chooses the least resistance team, it’s energy-saving. Relationships require time.”

DAN SIEGEL – INTERPERSONELL NEUROBIOLOGI / INTERPERSONAL NEUROBIOLOGY

(sv.)

Dan Siegel är en något avvikande läkare, professor, psykolog och psykiatriker som försöker etablera ett nytt tvärvetenskapligt begrepp, “The Mind”, som en relationell OCH kroppslig företeelse för vår psykiska hälsa eller som han kallar det – ‘integration’. Han pratar om närvaro, kunskap och enhetlig upplevelse av sig själv samt att själva utgångspunkten för detta är integration – sammanhang – istället för kaos och styvhet. Stundtals kan det kännas som han är mer retorisk än övertygande men jag vill ändå rekommendera honom.

Följande föreläsning, på ett institut för hållbar utveckling och klimat, sammanfattar hans idéer:

(eng.)

Dan Siegel is a doctor, professor, psychologist and psychiatrist who is trying to establish a new interdisciplinary concept, “The Mind”, as a relationship AND physical phenomenon for our mental health or as he calls it – ‘integration’. He talks about presence, knowledge and uniform concioussness of ourselves as well as the very point of departure for this integration instead of chaos and rigidity. At times it may feel like he is more rhetorical than convincing but I still want to recommend him.

The following lecture, at an institute for sustainable development and climate, summarizes his ideas:

Skilj sorg från depression / Distinction between grief and depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield tar upp denna fråga.

Boken redogör depressionens historia och hur DSM * vid den tiden nått fram till sin fjärde version. Den lyfter att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA, Den är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symtom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad författaren menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa kunskapen om hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

//

(eng.)

Do we need a better distinction between grief and depression?

“Den förlorade sorgsenheten” by Allan V. Horwitz and Jerome C. Wakefield addresses this issue.

The book describes the history of depression and how DSM * at the time reached its fourth version. It arguments a distinction between the evolutionary response that we have to loss, abandonment, trauma grief and what has developed into a dysfunction in man – depression. The first is a reaction, the second a dysfunction.

* The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – a manual for diagnoses that was launched in the 1980s. It is today a standard tool in Western psychiatry.

Here – a part taken from the history of depression:

“What is striking about this brief overview of how depressive disorder is perceived from Hippocrates to Krafft-Ebing is, first of all, the remarkable consistency that exists in the symptoms mentioned – essentially the same symptoms as today’s diagnostic manuals emphasize. And secondly, there is a remarkably stable and well-developed tradition, to distinguish disturbance from normal emotion, by using different variants of “with cause” versus “without cause” criteria, a tradition that goes back to antiquity. Covering 2500 years, shows an understanding that pathological depression is an exaggerated form of a normal human emotional reaction, thus the first step in the diagnostic work must be that, to use the relation of the triggering factors, to distinguish the normal from the disturbed.” (p. 93)

What the author writes, then, is that the diagnosis of depression goes in a direction where you risk losing the knowledge of how we humans can react to different types of experiences as a human being.

“In summary, psychiatry for 2500 years has had the belief that normal human nature tends to feel deep sadness after certain types of loss. It was generally agreed that disturbance only exists when triggering events cannot explain the strength and duration of the symptoms. Freud , Kraepelin and Meyer, who most influenced the psychiatric classification during the first half of the 20th century, disagreed greatly, but everyone looked at depressive disorder in this way, explicitly or implicitly. ” (p. 110)

Vad räknas som ett trauma? / What counts as to be defined as a trauma?  

 

(sv.)

Detta är en intervju med Judith Herman (US), psykiatriker, forskare och författare framförallt i förhållande till diagnoserna Borderline och PTSD. Jag har läst hennes bok ‘Trauma och tillfrisknande’ som har ett par år på nacken (första utgåvan 1997) men står sig än idag. Boken är uppdelad i två med (1) Traumatiska störningar och (2) Stadier i tillfrisknande. I boken fördjupar hon två typer av diagnoser – PTSD och Komplex PTSD. Hon pratar även om traumats dialektik där hon menar att det för ett trauma alltid finns två motstridiga krafter – uppsökande och avskärmning.

Uppsökande är när individens somatiska och psykiska symptom står i förhållande till ett sökande efter att uppleva traumat igen. Detta för att erfarenheterna inte har bearbetats eller reglerats. Samtidigt finns avskärmning, ett motsatsförhållande där individen febrilt försöker förtränga de smärtsamma upplevelserna. Den brist på balans mellan dessa två ytterligheter är det som ligger till grund för den inre konflikten, den drabbade förblir därför maktlös och förvirrad.

“Den drabbande är fångad mellan ytterligheterna att vara drabbad av minnesförlust och att återuppleva traumat, mellan floder av intensiva, överväldigande känslor och sterila tillstånd av total avsaknad av känslor, mellan irritabilitet, impulsivt handlande och fullständig handlingsförlamning. Den instabilitet som dessa periodiska växlingar ger upphov till förvärrar ytterligare den traumadrabbade personens känsla av oförutsägbarhet och maktlöshet. Traumats dialektik har därför förmågan att hålla sig själv vid liv.”

Judith var med och förespråkade Komplex PTSD som ny diagnos i DSM IV men förslaget slogs ned. Hon menar att det finns två typer av trauman. Ett som utvecklas vid enstaka tillfällen (våldtäkt, rån, naturkatastrof m.m.) och ett som utvecklas över tid (regelbundna sexuella övergrepp i hemmet, fångenskap, sekter, incest under uppväxt m.m. men det kan också vara andra, mer subtila upplevelser). Detta är en intressant viktig iakttagelse som jag tycker hon borde utvecklat mer. Trauma är för mig en metafor för smärtsam upplevelse och detta behöver inte nödvändigtvis vara incest, tvingas bli vittne till extremt våld m.m. utan kan även vara subtila upplevelser som psykisk kränkning av närstående och/eller avstängande av känslor. Smärtsam information trycks bort, minnet stängs av över en längre tid och det problematiska tar en annan men lika allvarlig form. Informationen kapslas därför in, sätter sig fysiologiskt i kroppen och/eller genom en skev negativ självbild. Begreppet sorg och trauma behöver därför nyanseras och det behövs mer litteratur som diskuterar det.

Judith talar också om kulturell historia och hur en traumadrabbad individ kan läka genom att förstå sin historia:

“Vetskapen om fruktansvärda händelser tränger periodvis in i det allmäna medvetandet men bevaras sällan en längre tid. Förnekande, bortträngning och kluvet medvetande fungerar på den sociala nivån lika väl som på den individuella. Studiet av psykiska trauman har en underjordisk historia. Liksom traumadrabbade människor har vi avskurits från kunskap om vårt förflutna. Liksom traumadrabbade människor behöver vi förstå det förflutna för att kunna komma åt nuet och framtiden. Förståelsen av psykiska trauman börjar därför med återupptäckandet av historien.”

Jag ser dessa fenomen som delar av hur vi människor psykiskt lagrar våra erfarenheter. Trauma blir därför enbart ett av många begrepp för hur vi kan förstå och sätta ord på vad som kan ha gått snett när människan lagrar smärtsamma erfarenheter.

//

(eng.)

This is an interview with Judith Herman (US), psychiatrist, researcher and author, especially in relation to the Borderline and PTSD diagnoses. I have read her book ‘Trauma and recovery’ (first edition 1997) that I still find current. The book is divided in  two parts (1) Traumatic Disorders and (2) Stages in Recovery. In the book, she delves into two types of diagnoses – PTSD and Complex PTSD. She also talks about the dialectic of trauma where she thinks that there for trauma are two conflicting forces – Outreach and foreclosure.

Outreach is when the individual’s somatic and psychological symptoms are related to an applicant seeking to experience the trauma again. This is because the experience has not been processed or regulated. At the same time, there is foreclosure, an opposite relationship where the individual feverishly tries to suppress the painful experiences. The lack of balance between these two extremes is what underlies the internal conflict, so the affected person remains powerless and confused.

“The afflicted is trapped between the extremes of being affected by memory loss and reliving the trauma, between rivers of intense, overwhelming emotions and sterile states of total lack of emotion, between irritability, impulsive action and complete paralysis. The instability caused by these periodic shifts to further aggravate the traumatized person’s sense of unpredictability and powerlessness.”

Judith was in favor of Complex PTSD as a new diagnosis in DSM IV, but the proposal was rejected. She believes that there are two types of trauma. One that develops on occasional occasions (rape, robbery, natural disaster, etc.) and one that develops over time (regular sexual abuse in the home, captivity, sects, incest during growing up, etc., but there may also be other, more subtle experiences). This is an interesting observation that I think she should have developed more. For me, trauma is a metaphor for painful experiences and this does not necessarily have to be incest, forced to witness extreme violence, etc. but can be subtle experiences such as psychological abuse of loved ones and / or turning off emotions. Painful information is pushed away, the memory is turned off over a long period of time and the problem takes on a different but equally serious form. The information is therefore encapsulated, inserted physiologically into the body and / or through a skewed negative self-image. The concept of grief and trauma therefore needs to be nuanced and more literature is needed to discuss it.

Judith also talks about cultural history and how a traumatized individual can heal by understanding his or her history:

“Knowledge of terrible events periodically penetrates public consciousness but is rarely preserved for a long time. Denial, displacement, and split consciousness work on the social level as well as on the individual. The study of mental trauma has an underground history. Like traumatized people, we have been cut off from knowledge of our past. Like traumatized people, we need to understand the past in order to access the present and the future. Understanding psychic trauma therefore begins with the rediscovery of history. “

I see these phenomena as part of how we humans mentally store our experiences. Trauma is therefore only one of many concepts for how we can understand and put words into what may have gone wrong when man stores painful experiences.