Category Archives: Vuxenanknytning, nära relationer

9: Levde Alice Miller som hon lärde? (Gäst: Daniel Kraft, psykolog)

Människan har utvecklat en psykisk förmåga att undvika smärtsamma erfarenheter, för att det vänder oss bort från livet—gör ont och skadar oss. Vi undviker den heta elden för att den bränner vår hud. Men kanske lika starkt, om inte starkare, verkar vi utvecklat en förmåga och strävan att inte glömma bort våra smärtsamma erfarenheter. Denna psykiska paradoxala drivkraft, har många ägnat sitt yrkesliv åt att undersöka. En något kontroversiell figur som gjorde det var just författaren och psykoanalytikern Alice Miller, eller Alicija Englard som hennes ursprungliga namn egentligen var. För en tid sedan gav hennes son Martin Miller ut en biografi om sin mor. Bilden av Alice Miller vänds med detta upp och ner. Vem var denna psykoanalytiker egentligen, och levde hon som hon lärde?

Gäst i programmet är Daniel Kraft, psykolog och verksam i Stockholm sedan flera år. Daniel arbetar med integrationsterapi utifrån Ingeborg Bosch och Jean Jensons metod.

Levde Alice Miller som hon lärde? / Did Alice Miller live as she spoke in her work?

(sv)
I min senaste essä som förra veckan publicerades i Modern Psykologi diskuterar jag Alice Millers kontroversiella personlighet utifrån hennes sons senaste biografi om sin mor. Levde Alice Miller som hon lärde? Sonen Martin Millers biografi kastar nytt ljus över psykoanalytikern Alice Miller, som mamma och traumatiserat krigsbarn.

“Jag har länge haft svårt att få grepp om Alice Miller och vem hon var som människa. Det finns frågetecken i många av hennes teoretiska ståndpunkter. Alice Miller pratade sällan öppet om sitt privatliv eller sin uppväxt i konkreta exempel, och omvärlden har egentligen inte vetat särskilt mycket än det lilla hon berättat i enskilda intervjuer. Enligt henne själv är anledningen till det att läsarens livsberättelse inte skall hamna i skymundan för hennes egen. När jag nu läser Alice son, psykoterapeuten Martin Millers bok om sin mor, The True ”Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller – The Real Person som till slut översattes till engelska förra sommaren 2018, klarnar dock bilden. Martin Miller redogör nyktert sin mors liv och deras relation. Och han gör det utan bitterhet, hämnd eller smutskastning. Enligt Martin Miller råder det för honom inte något tvivel om att hans mor, som blivit symbol för barns perspektiv och rättigheter, aldrig bearbetade sina egna krigstrauman från andra världskriget under sin uppväxt. Trots att det var precis detta hon propagerade för att vuxna var tvungna att göra – för att inte utagerande och destruktiva beteenden fördes vidare till nästa generation. Under hans efterforskning uppdagas det en annan bild av hans rötter än den han fått beskriven av sin mor. I intervjuer med släktingar får han reda på att han som spädbarn hittades skrikandes i deras lägenhet för att Alice inte stått ut med honom. Han omhändertogs efter det av en släkting under sex månaders tid. Vid sex års ålder, i samband med att Martin fick en lillasyster, lämnades han bort ytterligare, denna gång till ett främmande barnhem i två år utan kontakt med sin familj. Tiden efter det med sin mor och far, Andreas Miller, fram till deras separation, beskriver han som förvirrad och dunkel bestående av alienation, psykisk utfrysning, tysta regler, oförutsägbart våld och kontrollerande ritualer med fadern. I sitt postuma brev i slutet av boken, beskriver Martin Miller hur besviken han är på sin mor. Hennes kamp emot sexuella övergrepp i den offentliga debatten, samtidigt som hon varje morgon i tysthet tillät och bevittnade när Andreas Miller utförde kontrollerande intima ritualer med Martin Miller i deras dusch. Alice Miller och Andreas Miller pratade därtill bara polska med varandra och bjöd aldrig in Martin Miller socialt att få vara med i denna kommunikation.”

/

(eng)
My latest essay is about Alice Miller and was published last week in Modern Psychology. I discuss the controversial personality of Alice Miller based on her sons new biography of the mother of his. Did Alice MIller live as she spoke in her work? Martin Miller’s biography sheds new light on psychoanalyst Alice Miller, as a mother and traumatized child of war.

“I’ve long had a hard time getting hold of Alice Miller and who she was as a human being. There are question marks in many of her theoretical positions. Alice Miller rarely talked openly about her private life or her own childhood in concrete examples. According to her, the reason for this was that the reader’s life narrative should not fall into the dark of her own. When I read Alice’s son, psychotherapist Martin Miller’s book about his mother, The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller “The Real Person who finally was translated into English last summer 2018, however, the picture is getting a bit more clear. Martin Miller soberly describes his mother’s life and their relationship. Martin Miller has no doubt that his mother, who has become a symbol of children’s perspective and rights, never processed her own war trauma of World War II during her childhood, even though this was exactly what she was advocating for adults to do – so as not to outlaw and destroy behaviors were passed on to the next generation. During his investigation, a different picture of his roots is discovered than the one he got described by his mother. In his research together with relatives, he finds out that as an infant he was found screaming in their apartment due to Alice not having the energy taking care of him. He was taken care of by a relative for six months. At the age of six, Martin got a little sister, and was again abandonded by his parents, this time to an orphanage for two years without contact with his family. The time after that together with his mother and far, Andreas Miller, until their separation, Martin describe as a confused and obscure time. Alienation, mental freezing, silent rules, unpredictable violence and controlling rituals with the father. At the end of the book, Martin Miller describes how disappointed he is with his mother. Her struggle with emotional sexual abuse in the public debate, at the same time she silently allowed and witnessed every morning when Andreas Miller performed intimate ritual checks with Martin Miller in their shower. Alice Miller and Andreas Miller only spoke Polish with each other and never offered Martin Miller socially to be with this communication.”

Vad räknas som ett trauma? / What counts as to be defined as a trauma?  

 

(sv.)

Detta är en intervju med Judith Herman (US), psykiatriker, forskare och författare framförallt i förhållande till diagnoserna Borderline och PTSD. Jag har läst hennes bok ‘Trauma och tillfrisknande’ som har ett par år på nacken (första utgåvan 1997) men står sig än idag. Boken är uppdelad i två med (1) Traumatiska störningar och (2) Stadier i tillfrisknande. I boken fördjupar hon två typer av diagnoser – PTSD och Komplex PTSD. Hon pratar även om traumats dialektik där hon menar att det för ett trauma alltid finns två motstridiga krafter – uppsökande och avskärmning.

Uppsökande är när individens somatiska och psykiska symptom står i förhållande till ett sökande efter att uppleva traumat igen. Detta för att erfarenheterna inte har bearbetats eller reglerats. Samtidigt finns avskärmning, ett motsatsförhållande där individen febrilt försöker förtränga de smärtsamma upplevelserna. Den brist på balans mellan dessa två ytterligheter är det som ligger till grund för den inre konflikten, den drabbade förblir därför maktlös och förvirrad.

“Den drabbande är fångad mellan ytterligheterna att vara drabbad av minnesförlust och att återuppleva traumat, mellan floder av intensiva, överväldigande känslor och sterila tillstånd av total avsaknad av känslor, mellan irritabilitet, impulsivt handlande och fullständig handlingsförlamning. Den instabilitet som dessa periodiska växlingar ger upphov till förvärrar ytterligare den traumadrabbade personens känsla av oförutsägbarhet och maktlöshet. Traumats dialektik har därför förmågan att hålla sig själv vid liv.”

Judith var med och förespråkade Komplex PTSD som ny diagnos i DSM IV men förslaget slogs ned. Hon menar att det finns två typer av trauman. Ett som utvecklas vid enstaka tillfällen (våldtäkt, rån, naturkatastrof m.m.) och ett som utvecklas över tid (regelbundna sexuella övergrepp i hemmet, fångenskap, sekter, incest under uppväxt m.m. men det kan också vara andra, mer subtila upplevelser). Detta är en intressant viktig iakttagelse som jag tycker hon borde utvecklat mer. Trauma är för mig en metafor för smärtsam upplevelse och detta behöver inte nödvändigtvis vara incest, tvingas bli vittne till extremt våld m.m. utan kan även vara subtila upplevelser som psykisk kränkning av närstående och/eller avstängande av känslor. Smärtsam information trycks bort, minnet stängs av över en längre tid och det problematiska tar en annan men lika allvarlig form. Informationen kapslas därför in, sätter sig fysiologiskt i kroppen och/eller genom en skev negativ självbild. Begreppet sorg och trauma behöver därför nyanseras och det behövs mer litteratur som diskuterar det.

Judith talar också om kulturell historia och hur en traumadrabbad individ kan läka genom att förstå sin historia:

“Vetskapen om fruktansvärda händelser tränger periodvis in i det allmäna medvetandet men bevaras sällan en längre tid. Förnekande, bortträngning och kluvet medvetande fungerar på den sociala nivån lika väl som på den individuella. Studiet av psykiska trauman har en underjordisk historia. Liksom traumadrabbade människor har vi avskurits från kunskap om vårt förflutna. Liksom traumadrabbade människor behöver vi förstå det förflutna för att kunna komma åt nuet och framtiden. Förståelsen av psykiska trauman börjar därför med återupptäckandet av historien.”

Jag ser dessa fenomen som delar av hur vi människor psykiskt lagrar våra erfarenheter. Trauma blir därför enbart ett av många begrepp för hur vi kan förstå och sätta ord på vad som kan ha gått snett när människan lagrar smärtsamma erfarenheter.

//

(eng.)

This is an interview with Judith Herman (US), psychiatrist, researcher and author, especially in relation to the Borderline and PTSD diagnoses. I have read her book ‘Trauma and recovery’ (first edition 1997) that I still find current. The book is divided in  two parts (1) Traumatic Disorders and (2) Stages in Recovery. In the book, she delves into two types of diagnoses – PTSD and Complex PTSD. She also talks about the dialectic of trauma where she thinks that there for trauma are two conflicting forces – Outreach and foreclosure.

Outreach is when the individual’s somatic and psychological symptoms are related to an applicant seeking to experience the trauma again. This is because the experience has not been processed or regulated. At the same time, there is foreclosure, an opposite relationship where the individual feverishly tries to suppress the painful experiences. The lack of balance between these two extremes is what underlies the internal conflict, so the affected person remains powerless and confused.

“The afflicted is trapped between the extremes of being affected by memory loss and reliving the trauma, between rivers of intense, overwhelming emotions and sterile states of total lack of emotion, between irritability, impulsive action and complete paralysis. The instability caused by these periodic shifts to further aggravate the traumatized person’s sense of unpredictability and powerlessness.”

Judith was in favor of Complex PTSD as a new diagnosis in DSM IV, but the proposal was rejected. She believes that there are two types of trauma. One that develops on occasional occasions (rape, robbery, natural disaster, etc.) and one that develops over time (regular sexual abuse in the home, captivity, sects, incest during growing up, etc., but there may also be other, more subtle experiences). This is an interesting observation that I think she should have developed more. For me, trauma is a metaphor for painful experiences and this does not necessarily have to be incest, forced to witness extreme violence, etc. but can be subtle experiences such as psychological abuse of loved ones and / or turning off emotions. Painful information is pushed away, the memory is turned off over a long period of time and the problem takes on a different but equally serious form. The information is therefore encapsulated, inserted physiologically into the body and / or through a skewed negative self-image. The concept of grief and trauma therefore needs to be nuanced and more literature is needed to discuss it.

Judith also talks about cultural history and how a traumatized individual can heal by understanding his or her history:

“Knowledge of terrible events periodically penetrates public consciousness but is rarely preserved for a long time. Denial, displacement, and split consciousness work on the social level as well as on the individual. The study of mental trauma has an underground history. Like traumatized people, we have been cut off from knowledge of our past. Like traumatized people, we need to understand the past in order to access the present and the future. Understanding psychic trauma therefore begins with the rediscovery of history. “

I see these phenomena as part of how we humans mentally store our experiences. Trauma is therefore only one of many concepts for how we can understand and put words into what may have gone wrong when man stores painful experiences.

Daniel Mackler: Self-Archeology – Relationships – Trauma

 

(sv.)

Postar en intervju med Daniel Mackler, en författare och f.d. terapeut från New York, USA. Han var verksam som terapeut i New York i 10 år, men har sedan dess i stället drivit en form av självterapeutisk diskussion via böcker, videos på youtube, länkar, artiklar, intervjuer m.m. Intervjun är gjord av Darius Cikanavičius

Det finns en sällsynt självkritik och självreflektion i Daniel Macklers diskussion och jag imponeras över hans retoriska sätt att reda ut fenomen, erfarenheter och funderingar. Hur bygger vi en stark, ocensurerad självkänsla med plats för både svaghet och styrka? Hur bygger man upp integritet och självrespekt?

Hans arbete har vuxit ur egna erfarenheter av trauma och mental läkedom. Hans entusiasm och resonemang lyser av energi och ivrigt ifrågasättande. Det finns också något vördnadsfullt i hans sätt att se på tid och utveckling -att saker kan få ta tid och att självkritik och visa sig svag kan vara stärkande. Hans senaste bok berör ett tabubelagt och svårt, komplext ämne – att sätta gränser gentemot sin släkt, vilka metoder det finns för det och hur det kan påverka oss positivt och negativt.

//

(eng.)

Posting an interview with Daniel Mackler, a writer and psychotherapist from New York, US. He worked as a therapist in New York for 10 years, but has since then driven a form of self-therapeutic practice through books, social media videos, links, articles, interviews and more. The interview was done by Darius Cikanavičius.

There is a rare self-criticism and self-reflection in Daniel Mackler’s discussion and I am impressed by his rhetorical way of sorting out phenomena, experiences and reflections. How do we build a strong, uncensored self-esteem with room for both weakness and strength? How do we build integrity and self-respect?

His work has grown out of his own experiences of trauma and mental illness. His enthusiasm and reasoning shine with energy and eager questioning. There is also something reverent in his way of looking at time and development – that things can take time and that self-criticism and being weak can be empowering. His latest book touches on a taboo and difficult, complex subject – to distance ourselves from our relatives, what methods there are for it and how it can affect us positively and negatively.

När relationer drivs av omsorg och dialog i stället för kontroll / When relationships are driven by care and dialogue instead of control  

En vanlig medveten eller omedveten reaktion ur osäkerhet gentemot sig själv och den andre är projicering och perfektionism. Här förklarar Mikulincer och Shaver sina tankar kring dessa med avslutning av ett citat av James Hollis. Vissa begrepp är här inte definierade men jag har ändå valt att posta det.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”

(eng.)

One common conscious or unconscious reaction out of uncertainty towards oneself and the other is projection and perfectionism. Here Mikulincer and Shaver explain their thoughts on these with the conclusion of a quote by James Hollis. Some concepts are not defined here, but I have chosen to post it.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”

Bowlby vidare till Mikulincer / Bowlby to Mikulincer

(sv.)

En som står med fanan högt i Europa ang. anknytningsteori i förhållande till vuxna är Mikulincer (Isr). Här ang. ett barns långsiktliga reaktion på anknytningstrauma:

Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachmentrelated needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or mishandling. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrustions of traumatic memories and hyperaroused emotions.

Vad Mikulincer beskriver här är att anpassningsförmågan hos ett barn fungerar som hanteringsstrategier i samband med traumaupplevelser. Detta har man betraktat hos personer med Posttraumatic Stress Disorder – PTSD – vilket knyter an till min tidigare diskussion om behovet av att vidga synen på begreppen sorg och trauma.

//

(eng.)

One who stands with the banner in Europe in relation to attachment theory in adulthood is Mikulincer (Isr). Here in regard to a child’s long-term reaction to attachment trauma:

“Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachment-related needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or abuse. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrusions of traumatic memories and hyperaroused emotions.”

What Mikulincer here describes is that the adaptability of a child functions is coping strategies in connection with trauma experiences. This has been considered in people with Posttraumatic Stress Disorder (PTSD), which is linked to the earlier discussion about the need to broaden our interpretation and reading of the concepts of grief and trauma.

Tor Wennerberg – Vuxenanknytning / Adult Attachment

(sv.)

Ur Tor Wennerberg – Vi är våra relationer (Om anknytningstrauman)

Anknytningstrauman leder som regel till rädsla för närhet till andra människor. Man kan betrakta anknytningstrauman inte bara som trauman som inträffar inom ramen för en anknytningsrelation, utan som trauman som drabbar själva anknytningssystemet. Minns att anknytningen är ett djupt rotat biologiskt behov. Ur ett evolutionärt perspektiv slår anknytningstrauman mot individens förmåga till överlevnad. Anknytningstrauman skadar det trygghetsreglerande systemet och undergräver den traumatiserade personens förmåga att använda relationer för att skapa en känsla av trygghet.

/…/

Följden kan bli ett mönster av defensivt undvikande av mentalisering särskilt i nära relationer: barnet börjat frukta sitt eget medvetande. Traumatiserade fastnar därför i förmentaliserande förhållningssätt, där känslor förblir antingen smärtsamt överväldigande och kaotiska eller plågsamt overkliga och oåtkomliga. Dessa motsatta mönster av mentaliseringsbrist svarar mot uppdelningen av personligheten i återupplevande (EP) och undvikande (ANP) dissocierade delar. 

Ur Tor Wennerberg – Själv & tillsammans : Om anknytning och identitet i relationer: (Om hyperaktiverande anknytningsmodell)

Denna paradoxalt intensifierande affektregleringsstrategi kan ursprungligen ha fungerat väl i relation till en oförutsebart tillgänglig anknytningsperson, men får i senare relationer ofta motsatt verkan och framkallar just den övergivenhet individen söker undkomma. Uppmärksamheten riktas ensidigt mot alla inre tecken på oro, ångest och otrygghet, som också förstärks med hjälp av katastroftankar och ältande, men som Mikulincer och medförfattare (2009) poängterar kan denna uppmärksamhetsstrategi, trots att den förstärker ångest och ilska, fungera som ett försvar mot ännu djupare övergivenhetskänslor: “Det tumult och den distraktion som skapas genom ihärdiga, impulsiva uttryck för smärta, behov och ilska kan rikta uppmärksamhet och energi bort från ett djupare problem: upplevelsen av självet som inte särskilt substantiellt alls och inte förtjänt av någons omsorger. Att uppröras och fånga någons uppmärksamhet kan åtminstone få någonting att hända, och även om detta något är obehagligt så kan det kännas bättre än ingenting – det vill säga bättre än existentiell isolering och värdelöshet” 

/…/

Den hyoeraktiverande strategin består bland annat i en högt uppdriven vaksamhet på minsta tecken på ointresse från partnerns sida: den negativa självbilden gör att individen har svårt att tro på någon annans kärlek, och samtidigt svårt att själv reglera övergivenhetsångesten. Det kan tyckas paradoxalt att den hyperaktiverande strategin, som ju innebär att individen fokuserar på negativa affekttillstånd, samtidigt representerar ett försvar mot tidiga övergivenhetstillstånd. Perspektivet klarnar dock om vi betänker att det ensidiga fokuset på negativa affekter, liksom på negativa hjälplösa självbilder, har till syfte att åstadkomma en upplevd närhet till eller sammansmältning med en annan. Det är just denna upplevda närhet eller sammansmältning, om än laddad med negativa känslor, som uppfattas som det enda som hjälpligt kan stabilisera självet. 

//

(eng.)

Taken from Tor Wennerberg – We Are Our Relationships (About Connection Trauma):

“As a rule, attachment trauma leads to fear of closeness to other people. One can consider the trauma of attachment not only as trauma that occurs within the context of an attachment relationship, but as trauma that affects the attachment system itself. Remember that the link is a deeply rooted biological need. From an evolutionary perspective, attachment trauma beats the individual’s ability to survive. The trauma of attachment damages the security-regulating system and undermines the traumatized person’s ability to use relationships to create a sense of security.

/…/

The result may be a pattern of defensive avoidance of mentalizing especially in close relationships: the child has begun to fear his own consciousness. Therefore, traumatized people get stuck in pre-mentalizing approaches, where emotions remain either painfully overwhelming and chaotic or painfully unreal and inaccessible. These opposite patterns of mentalizing deficiency correspond to the division of personality into reliving (EP) and avoidant (ANP) dissociated parts.”

From Tor Wennerberg – Self & together: About connection and identity in relationships: (About hyper-activating connection model)

“This paradoxically intensifying affect control strategy may have originally worked well in relation to an unpredictably available attachment person, but in later relationships often has the opposite effect and elicits precisely the abandonment the individual seeks to escape. Attention is unilaterally directed to all internal signs of anxiety and insecurity, which are also reinforced by thoughts of disaster and aging, but as Mikulincer and co-authors (2009) point out, this attention strategy, although it intensifies anxiety and anger, can act as a defense against even deeper feelings of abandonment: “The turmoil and distraction created by persistent, impulsive expressions of pain, need and anger can direct attention and energy away from a deeper problem: the experience of the self as not very substantial at all and not deserved by anyone’s caregiver. being upset and catching someone’s attention can at least cause something to happen, and even if this is uncomfortable, it can feel better than nothing – that is, better than existential isolation and worthlessness. ”

/…/

The hypo-activating strategy consists, among other things, of high vigilance on the smallest sign of disinterest on the part of the partner: the negative self-image makes it difficult for the individual to believe in someone else’s love, and at the same time difficult to regulate self-indulgence anxiety. It may seem paradoxical that the hyper-activating strategy, which means that the individual focuses on negative affect states, at the same time represents a defense against early states of abandonment. However, the perspective clarifies if we consider that the one-sided focus on negative effects, as well as on negative helpless self-images, aims to achieve an experienced closeness to or merge with another. It is precisely this perceived closeness or fusion, albeit loaded with negative emotions, that is perceived as the only thing that can help stabilize the self.”