3: Psykiatri i Norden (Gäst: Jaakko Seikkula)

Med utgångspunkt i den aktuella debatt som förts mellan socialstyrelsen och psykoterapiforskare angående de nya riktlinjerna för behandling av ångest och depression ställs frågorna: Vad främjar återhämtning vid grov psykisk ohälsa? Hur mycket påverkar behandlingsform och metodik? Vad kan de nya riktlinjerna ha för konsekvenser på det psykiatriska fältet?

För att komma närmare det har vi med oss Jaakko Seikkula som är Professor i psykoterapi på Universitetet i Jyväskylä, klinisk psykolog och familjeterapeut. Han har arbetat kliniskt och forskat i över 30 år tillsammans med individer i grov psykisk ohälsa

Advertisements

2: Medberoende (Gäst: Ida Högström)

Idag släpps avsnitt #2 med vår kunskapskanal! Vi reder ut begreppet medberoende tillsammans med Ida Högström som startade Medberoendepodden. Först väcklar vi ut vart ordet kommer i från och hur det fått en klinisk utveckling via Murray Bowens familjeterapi och systemteori. Vi ger också ett par korta exempel på hur det använts och brukts i Sverige som sedan blir utgångspunkt i vårt samtal. Vad har Ida fått reda på i sin podcast och varför är begreppet så omtvistat?

Psykoterapi via landsting och kommun – vilken behandling erbjuds?

En äldre radio-essä sändes nyligen på P1 och blir aktuell i förhållande till Socialstyrelsens senaste riktlinjer för behandling av depression och ångest, som hårt kritiserats av ett flertal yrkespersoner i Norden. Den tar upp och jämför Sverige med nära grannländer i Europa – hur arbetar man med psykoterapeutisk behandling och vad grundar respektive land sitt utbud på för forskning?

Länk till radioinslaget

Komplex traumatisering

Sverige ligger efter när det gäller att nyansera begreppet trauma och vad för behandling det behöver. Vilka underkategorier finns det? Begreppet Complex PTSD (Komplex traumatisering) har vuxit sig stark i delar av USA. Uppfattningen i Sverige däremot liknar 1980-talets USA, med bilden av ett trauma som är förankrat till enbart krigsveteraner och brottsutsatta. En som länge argumenterade för och förändrade synen på detta var och är Judith Herman (se tidigare inlägg: Vad räknas som ett trauma). Här, saxat från Wikipedia (Komplex traumatisering):

“Judith Herman anser att behandling av komplex traumatisering ska utföras i tre faser:

  1. Stabilisering
  2. Ihågkomst och sorg över det som är förlorat
  3. Integration, skapa och/eller återerövra en plats i samhället

/…/

Herman och många andra menar att behandling av komplex PTSD ska ha ett annat fokus än behandling av PTSD. Den komplext traumatiserade människan behöver hjälp att hantera de symtom som skapar svårigheter i hennes dagliga liv. Hon behöver till exempel professionell behandling för att kunna bygga upp en inre tröstande instans för att kunna reglera känslor, hjälp att förstå och hantera de svårigheter som uppstår vid dissociation och läka dissociation, hjälp att hantera mellanmänskliga problem och läka anknytningsskador.”

Det är problematiskt att behandling av komplex traumatisering inte förekommer i allmänpsykiatrisk vård. Andra mer vaga och symptominriktade diagnoser får större utrymme. Traumatisering skuggas i spiraler av symptombehandling. En del kriscentrum för krigsutsatta finns i Sverige som lägger stort fokus på dessa perspektiv, men inte mer än så. Det behövs specialistkunskap för att kunna diagnostisera rätt och erbjuda en behandling över tid. Vi behöver förstå att traumatiseringens konsekvenser och effekter är en universell psykologisk försvarsmekanism som människan bär på evolutionärt. Komplex traumatisering behöver en komplex behandling. Här, ytterliggare om läget i Sverige:

“Situationen i Sverige verkar i många avseenden likna 1980-talets USA då man trodde att endast krigsveteraner drabbades av PTSD. I Sverige kopplas Komplex PTSD på det stora taget enbart samman med upplevelser av krig och flyktingskap varför det saknas djupare kunskap om andra patientgrupper.

/…/

I Sverige saknas med något undantag specialistcentrum för psykotraumalogi som även tar emot patienter som lider av Komplex PTSD som en följd av svåra barndomstrauman varav följer att patientgruppen inte erbjuds den längre sammanhållna fasspecifika behandling som kommer andra traumatiserade patienter till del.

Hur det ser ut i landet i stort vad avser kunskap inom den allmänpsykiatriska specialistvården när det gäller både komplex PTSD och dissociativa störningar är oklart. Det är även oklart /…/ om patienter som lider av Komplex PTSD finns redovisade i vårdens uppföljningssystem eller om patientgruppen döljs under andra diagnoser. /…/ samt att behandling av Komplex PTSD omfattas i regionala vårdprogram eller om situationen är så allvarlig att det finns ett stort mörkertal av patienter inte erbjuds adekvat specialistvård inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården.”

Vi behöver vidga vår syn på hur trauma påverkar oss socialt och psykologiskt, dels vid ett eller flera tillfällen men framförallt över tid. Neurologisk forskning har visat att stresspåslag vid traumatisering (kort och långsiktlig) påverkar hjärnutveckling, stressreglering liksom hormonellt som i sin tur hanterar signalsubstanser, trösklar för ångestpåslag med mera. Skada vid långsiktlig traumatisering är alltså egentligen på många sätt mer allvarlig än korta traumatiska upplevelser, även om det är problematiskt att jämföra dem två. Lyssnar vi på vårt förnuft vid närmare anblick är det fullt rimligt att upplevelser som upprepas över tid påverkar oss mer komplext än ett eller flera

Komplex trauma behöver komplex behandling, och komplex traumatisering (eng. Complex PTSD) behöver erkännas som diagnos inte bara i delar av USA utan i Sverige. 

Förenkling – ett försvar mot en komplex verklighet

2016 går mot sitt slut, och jag vill tacka alla som tagit sig tid att läsa innehållet på denna blogg samt önska er en God Jul och ett Gott Nytt År. Vill också tacka mina klienter från detta året som jag fått privilegiet att arbeta med i min nya verksamhet – det har varit berikande och jag kommer fortsätta ta emot förfrågningar om utrymme finns. Arbetat fortsätter, och så även denna blogg! Vi lever i en tid av förändring och detta inlägg kommer handla om något annat än intimitet och anknytning men som har likheter

Strukturen på vårt samhälle befinner sig i radikal förändring. Information kommuniceras på ett annat sätt sedan internet och smartphones revolutionerade våra medium. Produktion har sedan industriella revolutionen allt mer förflyttats från väst till öst. Tidigare nationer som levt i fattigdom och begränsning har blivit lika om inte större industrier. Facbook och Instagram dominerar våra sociala liv på allt från våra arbetsplatser, skolor till familjer. Alla påverkas, både barn och vuxna. Allt detta har mycket stora konkreta effekter på vårt samhälle socialt och tekniskt. Hur hanterar vi det? Genom omfamning och öppenhet eller isolation? Både och, om vi läser nyheter om det som sker och debatter om det som pratas

Det är lätt att gå den enkla vägen, att göra det som är bekvämt och utesluter risktagande och blottande. I en intim relation via besatthet eller/och avstängning. I samhället via glorifiering/förenkling eller/och isolation/murar. Här är några ytterlighetsexempel på hur det kan låta: “Tekniken är skadlig!”, “Kapitalismen skadar oss!” “Islam är en ond religion!”, “Vår yttrandefrihet håller på och dö!”, “Apple och Google är onda företag som vill kontrollera oss!”, “Ryssland är djävulens kommunistfascistiska påfund!”, “Släpp inte in någon i vårt land! Det kommer bli kaos!”

Ett samarbete, att möta upp skulle innebära en risk att vi skadar oss. Att helt omfamna miljöfrågan kring jordens resurser skulle kanske innebära att vår nation inte kan vara en del av de industrier som smörjer det globala ekonomiska maskineriet. Ett blottande av ett motiv kanske skulle innebära att någon lämnar oss, inte vill ha med oss att göra längre

Märker ni att detta lika väl skulle kunna handla om en nära relation? 

Också här handlar det delvis om självrespekt och att våga visa sina behov, sin plats men samtidigt vara öppen för en annans. Vem i kongressen vågar ställa sig upp och kritisera den nation som bär störst makt i rummet men samtidigt vara öppen för en kompromiss? Det är så klart fler faktorer som spelar in när det handlar om maktpositionella i tjänst för en nation, MEN det finns likheter. Risktagandet finns i båda scenarior att bli avfärdad, att bli ensamma, att förlora efter resultatet

Alla människor vill ha mat, närhet, tak över huvudet och kontroll över vår kropp och hälsa. Resten varierar. Men det är uppenbart att tilliten tyvärr har brustit hos många. Likgiltlighet blir fundamentalism. Fundamentalism blir våld. Våld blir död. Död blir sorg, Om den bearbetas. Vad blir den annars? Likgiltlighet, bitterhet, isolation, hat osv. Cirkeln har börjat om. Frågorna ställs än en gång: Hur svarar vi på det som händer? Tar vi ansvar? Visar vi kärnan av vad det är vi behöver? Är vi uppriktiga? Lyssnar vi på kärnan av vad den andra parten behöver? Ställer vi uppriktiga frågor? Vad bottnar problemet eller konflikten i egentligen?