Priset av att vara aktivt nyfiken på dig själv och den andre / The price of being actively curious about yourself and the other

(sv.)

“Viljan att ändra och styra sin partner är en vanlig konfliktkälla. Men den maktkampen leder sällan till utveckling för någon. Psykologen Tor Wennerberg förklarar varför lösningen i stället är att satsa på att bekräfta sig själv.”

Utveckla dig själv för relationens skull

I artikeln från Svenska Dagbladet berättar Tor Wennerberg om vad det är att ta ansvar för sina behov och visa det för den andre i stället för att driva maktkamp. Det kostar att vara intim, i vår sekulära tid vet de flesta om att vi en dag kommer att förlora den andre. Där med minskas en eventuell ångest inför döden. En konstruktiv väg blir omöjlig att bereda om kampen inte förs med ansvar och utifrån en själv.

“Det kostar att vara aktivt nyfiken på vad som finns i någon annans inre värld. Hjärnan väljer ofta minsta motståndets lag, det är energibesparande. Relationer kräver tid.”

(eng.)

“The desire to change and control one’s partner is a common source of conflict. But that power struggle rarely leads to development for anyone. Psychologist Tor Wennerberg explains why the solution is instead to invest in confirming himself.”

Develop yourself for the sake of the relationship

In the article from Svenska Dagbladet, Tor Wennerberg talks about what it is to take responsibility for ones needs and show it to the other instead of fighting a power struggle. It costs to be intimate, because in our secular time most people know that one day we will lose the other. This reduces any anxiety before death. But a constructive path becomes impossible to prepare if the struggle is not carried out with responsibility and on the basis of one’s self.

“It costs to be actively curious about what’s in someone else’s inner world. The brain often chooses the least resistance team, it’s energy-saving. Relationships require time.”

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet / The goal of psychotherapy – a fluid self

(sv.)

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Hållningen är baserad på upplevelse, där den gemensamma faktorn blir att mjuka och lösa upp rigida hjärnstrukturer för att kunna främja en personlig utveckling.

//

(eng.)

Dr. Robin Carhart-Harris from the British “Neuropsychopharmacology Unit” in London explains his research on the controversial issue of psychedelic substances may be useful in psychotherapy for depression, addiction and other rigid problems and behavioral patterns.

Our human psyche is in its normal state in a structured state. In psychotherapy, one wants to get away from this in order to change one’s self and thus well-being. The goal is expressed in the same way in different types of traditions and techniques. KBT mainly works in successive confrontation with experiences of fear. In psychoanalysis, one talks about approaching the subconscious from the self and the superior to bridge them. In hypnosis you talk about a state, “ego-state”, in which you want to be in order to open doors to a place for a deeper inner, more healthy inner psychological perception. In Coherence Therapy, you bind and replace emotional memories through experience-based therapy in certain specific ascending processes. In integration therapy, you try to experience your inner child to integrate understanding and let it grow.

The common tool of these is to trick the brain away from established patterns and barriers to being able to access and change already clear conclusions. Attitude is based on experience, where the common factor is to soften and dissolve rigid brain structures in order to promote personal development.

Närhet ger oss bäst vila och varför psykoterapi är hjälpsamt

(sv.)

I en artikel i Svenska Dagbladet presenteras James Coans forskning om att närhet ger bäst vila för våra hjärnor. De kallar viloläget för ”the social baseline theory” och teorins innehåll sträcker sig bak till slutet på 1800-talets filosofiska sociologer som G.H. Mead och L. Vigotsky. Det samma går att spegla i Bowlbys anknytningsteori eller Blumers Symboliska Interaktionism.

I grunden handlar dessa teorier och begrepp om en sak:

  • Människan är evolutionärt en social relationell varelse. Grunden till vår fungerande hälsa och levene sker i samspel med andra

Teorierna pekar också på varför relationella frågor är känsliga för oss. Vilka djupa spår det sätter om detta brister. I vuxen ålder har vi kapacitet att sätta en kaotisk förvirrad upplevelse i ett komplext men förståerligt sammanhang. Men ett barn har inte denna kapacitet utan en hjälpande vuxen. Har relationen till en hjälpande gestalt haft brister över tid, stagnerar utvecklingen alternativt går mot skev riktning. Konsekvensen av detta kan bli en utvecklingen av ett falskt själv och eller destruktivt beteendemönster. Exempelvis genom att skada sig själv eller andra, avstängningsmekanismer, flyktbeteende, oförmåga till att mentalisera med mera. Det är här psykoterapi blir aktuellt, en plattform där mönstret tillsammans har möjlighet att brytas med hjälp av  arbete och nya erfarenheter.

“Men jag pratar ju om allt med mina vänner?”

Det finns flera argument som talar för att terapi med vänner inte leder till förändring. Vi tenderar att tillsammans med vänner antingen spä på argumenten eller hamna i en dispyt om fenomenet. En annan aspekt är att vi riskerar att tynga ner våra vänner med våra problem och vice verse. En vän har inte alltid utrymme att ta in smärtsamma, emotionella berättelser för den är fullt upptagen. Möten till vänner ska självklart vara uppriktigt och det ska finnas utrymme för personliga samtal, men det är svårt att föra ett aktivt, fokuserat terapeutiskt arbete som vän och sällan konstruktivt.

//

(eng.)

In this article (Svenska Dagbladet) James Coan’s research shows that closeness provides the best rest for our brain. They call its resting state the “social baseline theory” and the content of the theory stretches back to the end of 19th century philosophical sociologists like G.H. Mead and L. Vigotsky. The same can be reflected in Bowlby’s attachment theory or Blumer’s Symbolic Interactionism.

Basically, these theories and concepts are about one thing:

Man is evolutionarily a social relational being. The foundation of our functioning health and life is in interaction with others.

The theories also point to why relational issues are very sensitive to us. In adulthood, we have the capacity to put a chaotic confused experience in a complex but understandable context. But a child does not have this capacity without a helping adult. If the relationship with a attachment figure has been lacking over time, the development stagnates or are doomed for a skewed direction. The consequence can be the development of a false self and / or destructive behavioral pattern. For example, by hurting oneself or others, shutting down mechanisms, escape behavior, inability to mentalize and more. This is where psychotherapy becomes relevant, a platform where the pattern together can be broken with the help of inner work and new experiences.

“But I talk about everything with my friends?”

There are several arguments that suggest that therapy with friends does not lead to change. We tend to, along with friends, either scoff at the arguments or end up in a dispute about the phenomenon. Another aspect is that we risk weighing down our friends with our problems and vice versa. A friend does not always have the space to take in painful, emotional experiences because them selves are fully occupied. Meetings with friends should of course be sincere and there should be room for personal conversations, but it is difficult to conduct an active, focused therapeutic work as a friend and rarely constructively.

DAN SIEGEL – INTERPERSONELL NEUROBIOLOGI / INTERPERSONAL NEUROBIOLOGY

(sv.)

Dan Siegel är en något avvikande läkare, professor, psykolog och psykiatriker som försöker etablera ett nytt tvärvetenskapligt begrepp, “The Mind”, som en relationell OCH kroppslig företeelse för vår psykiska hälsa eller som han kallar det – ‘integration’. Han pratar om närvaro, kunskap och enhetlig upplevelse av sig själv samt att själva utgångspunkten för detta är integration – sammanhang – istället för kaos och styvhet. Stundtals kan det kännas som han är mer retorisk än övertygande men jag vill ändå rekommendera honom.

Följande föreläsning, på ett institut för hållbar utveckling och klimat, sammanfattar hans idéer:

(eng.)

Dan Siegel is a doctor, professor, psychologist and psychiatrist who is trying to establish a new interdisciplinary concept, “The Mind”, as a relationship AND physical phenomenon for our mental health or as he calls it – ‘integration’. He talks about presence, knowledge and uniform concioussness of ourselves as well as the very point of departure for this integration instead of chaos and rigidity. At times it may feel like he is more rhetorical than convincing but I still want to recommend him.

The following lecture, at an institute for sustainable development and climate, summarizes his ideas:

Skilj sorg från depression / Distinction between grief and depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield tar upp denna fråga.

Boken redogör depressionens historia och hur DSM * vid den tiden nått fram till sin fjärde version. Den lyfter att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA, Den är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symtom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad författaren menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa kunskapen om hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

//

(eng.)

Do we need a better distinction between grief and depression?

“Den förlorade sorgsenheten” by Allan V. Horwitz and Jerome C. Wakefield addresses this issue.

The book describes the history of depression and how DSM * at the time reached its fourth version. It arguments a distinction between the evolutionary response that we have to loss, abandonment, trauma grief and what has developed into a dysfunction in man – depression. The first is a reaction, the second a dysfunction.

* The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – a manual for diagnoses that was launched in the 1980s. It is today a standard tool in Western psychiatry.

Here – a part taken from the history of depression:

“What is striking about this brief overview of how depressive disorder is perceived from Hippocrates to Krafft-Ebing is, first of all, the remarkable consistency that exists in the symptoms mentioned – essentially the same symptoms as today’s diagnostic manuals emphasize. And secondly, there is a remarkably stable and well-developed tradition, to distinguish disturbance from normal emotion, by using different variants of “with cause” versus “without cause” criteria, a tradition that goes back to antiquity. Covering 2500 years, shows an understanding that pathological depression is an exaggerated form of a normal human emotional reaction, thus the first step in the diagnostic work must be that, to use the relation of the triggering factors, to distinguish the normal from the disturbed.” (p. 93)

What the author writes, then, is that the diagnosis of depression goes in a direction where you risk losing the knowledge of how we humans can react to different types of experiences as a human being.

“In summary, psychiatry for 2500 years has had the belief that normal human nature tends to feel deep sadness after certain types of loss. It was generally agreed that disturbance only exists when triggering events cannot explain the strength and duration of the symptoms. Freud , Kraepelin and Meyer, who most influenced the psychiatric classification during the first half of the 20th century, disagreed greatly, but everyone looked at depressive disorder in this way, explicitly or implicitly. ” (p. 110)

Vad räknas som ett trauma? / What counts as to be defined as a trauma?  

 

(sv.)

Detta är en intervju med Judith Herman (US), psykiatriker, forskare och författare framförallt i förhållande till diagnoserna Borderline och PTSD. Jag har läst hennes bok ‘Trauma och tillfrisknande’ som har ett par år på nacken (första utgåvan 1997) men står sig än idag. Boken är uppdelad i två med (1) Traumatiska störningar och (2) Stadier i tillfrisknande. I boken fördjupar hon två typer av diagnoser – PTSD och Komplex PTSD. Hon pratar även om traumats dialektik där hon menar att det för ett trauma alltid finns två motstridiga krafter – uppsökande och avskärmning.

Uppsökande är när individens somatiska och psykiska symptom står i förhållande till ett sökande efter att uppleva traumat igen. Detta för att erfarenheterna inte har bearbetats eller reglerats. Samtidigt finns avskärmning, ett motsatsförhållande där individen febrilt försöker förtränga de smärtsamma upplevelserna. Den brist på balans mellan dessa två ytterligheter är det som ligger till grund för den inre konflikten, den drabbade förblir därför maktlös och förvirrad.

“Den drabbande är fångad mellan ytterligheterna att vara drabbad av minnesförlust och att återuppleva traumat, mellan floder av intensiva, överväldigande känslor och sterila tillstånd av total avsaknad av känslor, mellan irritabilitet, impulsivt handlande och fullständig handlingsförlamning. Den instabilitet som dessa periodiska växlingar ger upphov till förvärrar ytterligare den traumadrabbade personens känsla av oförutsägbarhet och maktlöshet. Traumats dialektik har därför förmågan att hålla sig själv vid liv.”

Judith var med och förespråkade Komplex PTSD som ny diagnos i DSM IV men förslaget slogs ned. Hon menar att det finns två typer av trauman. Ett som utvecklas vid enstaka tillfällen (våldtäkt, rån, naturkatastrof m.m.) och ett som utvecklas över tid (regelbundna sexuella övergrepp i hemmet, fångenskap, sekter, incest under uppväxt m.m. men det kan också vara andra, mer subtila upplevelser). Detta är en intressant viktig iakttagelse som jag tycker hon borde utvecklat mer. Trauma är för mig en metafor för smärtsam upplevelse och detta behöver inte nödvändigtvis vara incest, tvingas bli vittne till extremt våld m.m. utan kan även vara subtila upplevelser som psykisk kränkning av närstående och/eller avstängande av känslor. Smärtsam information trycks bort, minnet stängs av över en längre tid och det problematiska tar en annan men lika allvarlig form. Informationen kapslas därför in, sätter sig fysiologiskt i kroppen och/eller genom en skev negativ självbild. Begreppet sorg och trauma behöver därför nyanseras och det behövs mer litteratur som diskuterar det.

Judith talar också om kulturell historia och hur en traumadrabbad individ kan läka genom att förstå sin historia:

“Vetskapen om fruktansvärda händelser tränger periodvis in i det allmäna medvetandet men bevaras sällan en längre tid. Förnekande, bortträngning och kluvet medvetande fungerar på den sociala nivån lika väl som på den individuella. Studiet av psykiska trauman har en underjordisk historia. Liksom traumadrabbade människor har vi avskurits från kunskap om vårt förflutna. Liksom traumadrabbade människor behöver vi förstå det förflutna för att kunna komma åt nuet och framtiden. Förståelsen av psykiska trauman börjar därför med återupptäckandet av historien.”

Jag ser dessa fenomen som delar av hur vi människor psykiskt lagrar våra erfarenheter. Trauma blir därför enbart ett av många begrepp för hur vi kan förstå och sätta ord på vad som kan ha gått snett när människan lagrar smärtsamma erfarenheter.

//

(eng.)

This is an interview with Judith Herman (US), psychiatrist, researcher and author, especially in relation to the Borderline and PTSD diagnoses. I have read her book ‘Trauma and recovery’ (first edition 1997) that I still find current. The book is divided in  two parts (1) Traumatic Disorders and (2) Stages in Recovery. In the book, she delves into two types of diagnoses – PTSD and Complex PTSD. She also talks about the dialectic of trauma where she thinks that there for trauma are two conflicting forces – Outreach and foreclosure.

Outreach is when the individual’s somatic and psychological symptoms are related to an applicant seeking to experience the trauma again. This is because the experience has not been processed or regulated. At the same time, there is foreclosure, an opposite relationship where the individual feverishly tries to suppress the painful experiences. The lack of balance between these two extremes is what underlies the internal conflict, so the affected person remains powerless and confused.

“The afflicted is trapped between the extremes of being affected by memory loss and reliving the trauma, between rivers of intense, overwhelming emotions and sterile states of total lack of emotion, between irritability, impulsive action and complete paralysis. The instability caused by these periodic shifts to further aggravate the traumatized person’s sense of unpredictability and powerlessness.”

Judith was in favor of Complex PTSD as a new diagnosis in DSM IV, but the proposal was rejected. She believes that there are two types of trauma. One that develops on occasional occasions (rape, robbery, natural disaster, etc.) and one that develops over time (regular sexual abuse in the home, captivity, sects, incest during growing up, etc., but there may also be other, more subtle experiences). This is an interesting observation that I think she should have developed more. For me, trauma is a metaphor for painful experiences and this does not necessarily have to be incest, forced to witness extreme violence, etc. but can be subtle experiences such as psychological abuse of loved ones and / or turning off emotions. Painful information is pushed away, the memory is turned off over a long period of time and the problem takes on a different but equally serious form. The information is therefore encapsulated, inserted physiologically into the body and / or through a skewed negative self-image. The concept of grief and trauma therefore needs to be nuanced and more literature is needed to discuss it.

Judith also talks about cultural history and how a traumatized individual can heal by understanding his or her history:

“Knowledge of terrible events periodically penetrates public consciousness but is rarely preserved for a long time. Denial, displacement, and split consciousness work on the social level as well as on the individual. The study of mental trauma has an underground history. Like traumatized people, we have been cut off from knowledge of our past. Like traumatized people, we need to understand the past in order to access the present and the future. Understanding psychic trauma therefore begins with the rediscovery of history. “

I see these phenomena as part of how we humans mentally store our experiences. Trauma is therefore only one of many concepts for how we can understand and put words into what may have gone wrong when man stores painful experiences.

Vansinnets diagnoser / Diagnoses of insanity

(sv.)

Jag har tidigare på den här bloggen tagit upp Fredrik Svenaeus bok ‘Homo Patologicus’ om diagnostisering i vår samtid och hur det kan påverka vårt sätt att se på oss själva. Även Malin Hildebrand Karlén nyanserar och ställer frågor kring diagnoserna i vår tid jämfört med förr och hur det på olika sätt påverkar dagens psykiatri. Hon går i sin senaste bok, ‘Vansinnets diagnoser’, igenom de senaste 200 åren och hur den svenska psykiatrins rötter sett och ser ut idag. Frågor som hon ställer är bl.a: ‘Vilka typer av beteenden och känsloupplevelser har under dessa 200 år av psykiatriska diagnoser alltid setts som vansinniga?’ ‘Vilka har endast inkluderats i vansinnets diagnoser vid vissa tidpunkter och, inte minst: Vad kan den historiska (in)stabiliteten bero på?’

Särskilt skulle jag vilja lyfta fram hennes:

(1) nyanserade empatiska syn på psykisk ohälsa och sätt att se en klient med psykiska problem som en individ med en egen unik berättelse

(2) kritik att psykiatrin idag behöver få ett mångdimensionellt perspektiv på vilka verktyg och metoder man behöver för att bedöma och behandla psykisk ohälsa idag.

Citat nedan angående när medicinsk metodologi applicerades på psykiska sjukdomar:

Det var dock långt mer problematiskt att använda en sådan medicinsk metodologi på vansinne, att kategorisera och betrakta fenomenets varierande uttryck i ett klassiskt sjukdomsperspektiv, än för de somatiska sjukdomarna. Detta är fortfarande ett aktuellt och allvarligt problem som rör djupa ontologiska frågeställningar inom psykiatrin, eftersom problematiken ifrågasätter psykiatrins idag dominerande biomedicinska metodologi och teori.

/…/

Framförallt undanskymmer diagnosens individ- och symptomfokus dennes relationer med sin omgivning – på det sätt personen är, agerar och reagerar (mot sig själv och andra), i sin livsvärld. Diagnoser som används inom svensk psykiatri idag (DMS-systemet) syftar till att identifiera generella patologiska tillstånd och icke-funktionella beteenden hos en person, istället för att sätta ljus på lidandeframkallande processer i individens livsvärld, det vill säga på dennes intrapsykiska mönster, social interaktionsmönster samt på stressorer som finns i dennes historia och aktuella livssituation som skapat och/eller upprätthåller lidandet och symptomen. Fokus på process och interaktion/relation (med sig själv och andra) är viktiga perspektiv som tidigare lyfts fram som centrala för förståelse av psykiskt lidande men i dagens diagnoser spelar detta perspektiv en minst sagt undanskymd roll.

//

(eng.)

I have previously written about Fredrik Svenaeu’s book ‘Homo Pathologicus’ – how diagnosis in our time and how it can affect our way of looking at ourselves. Malin Hildebrand Karlén touch this subject. She nuances and asks questions about the diagnoses in our time compared to the history of psychiatry and how it in different ways affects contemporary psychiatry. In her latest book, ‘Diagnoses of insanity’, she walks thru the last 200 years – describin the roots of Swedish psychiatry before and today. Questions like: ‘What types of behaviors and emotional experiences have always been seen as insane during the 200 years of psychiatric diagnoses?’ “What have been included in the diagnoses of insanity at a certain time? And, not least: What can the historical (in) stability be due to?”

In particular, I would like to highlight her:

(1) nuanced empathic views on mental illness and ways of working with people suffering from mental illness as an individual with their own unique story

(2) critics as the psychiatric system today needs to have a multidimensional perspective on their tools and methods needed to assess and treat mental illness today.

Quotes below regarding when medical methodology was applied to mental illness:

However, it is far more problematic to use such a medical methodology on insanity, to categorize and consider the phenomenon’s varying expression in a classical disease perspective, than for the somatic diseases. This is still a current and serious problem that deals with deep ontological issues in psychiatry, since the problem challenges psychiatry’s dominant biomedical methodology and theory today.

/…/

Above all, the diagnosis’s individual and symptom focus excludes the individuals relationships with their environment – in the way the person is, acts and reacts (towards himself and others), in his or her world of life. Diagnoses used in Swedish psychiatry today (the DMS system) aim to identify general pathological conditions and non-functional behaviors in a person, rather than shed light on the inducing processes in the individual’s world of life, that is, on their intra-psychic patterns, social interaction patterns as well as stressors that exist in their history and current life situations that have created and / or maintain the suffering and symptoms. Focus on process and interaction / relationship (with oneself and others) are important perspectives that have previously been emphasized as central to understanding mental suffering, but in today’s diagnoses this perspective plays a less-than-hidden role.

Akutmottagning för våldtagna män öppnas i Stockholm / Emergency care for raped men to be opened in Stockholm

(sv.)

Södersjukhuset och Stockholm Landsting har tagit beslutet att driva igenom en akutmottagning för våldtagna män. Alliansen har till slut tacka ja till förslaget efter påtryckningar från företrädare från vänsterpartiet och RFSU.

Beslutet är ett viktigt steg i riktningen mot förståelse av människan som individ och inte som stereotyp och schablon.

Källa:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/mottagning-for-valdtagna-man-ska-startas-i-stockholm

//

(eng.)

The Southern Hospital and Stockholm County Council have made the decision to push through an emergency room for raped men. Finally, “The Alliance” accepts the proposal after pressure from representatives of the Left Party and RFSU.

The decision is an important step towards understanding humanity as an individual and not as a stereotype and template.

Source:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/mottagning-for-valdtagna-man-ska-startas-i-stockholm

Daniel Mackler: Self-Archeology – Relationships – Trauma

 

(sv.)

Postar en intervju med Daniel Mackler, en författare och f.d. terapeut från New York, USA. Han var verksam som terapeut i New York i 10 år, men har sedan dess i stället drivit en form av självterapeutisk diskussion via böcker, videos på youtube, länkar, artiklar, intervjuer m.m. Intervjun är gjord av Darius Cikanavičius

Det finns en sällsynt självkritik och självreflektion i Daniel Macklers diskussion och jag imponeras över hans retoriska sätt att reda ut fenomen, erfarenheter och funderingar. Hur bygger vi en stark, ocensurerad självkänsla med plats för både svaghet och styrka? Hur bygger man upp integritet och självrespekt?

Hans arbete har vuxit ur egna erfarenheter av trauma och mental läkedom. Hans entusiasm och resonemang lyser av energi och ivrigt ifrågasättande. Det finns också något vördnadsfullt i hans sätt att se på tid och utveckling -att saker kan få ta tid och att självkritik och visa sig svag kan vara stärkande. Hans senaste bok berör ett tabubelagt och svårt, komplext ämne – att sätta gränser gentemot sin släkt, vilka metoder det finns för det och hur det kan påverka oss positivt och negativt.

//

(eng.)

Posting an interview with Daniel Mackler, a writer and psychotherapist from New York, US. He worked as a therapist in New York for 10 years, but has since then driven a form of self-therapeutic practice through books, social media videos, links, articles, interviews and more. The interview was done by Darius Cikanavičius.

There is a rare self-criticism and self-reflection in Daniel Mackler’s discussion and I am impressed by his rhetorical way of sorting out phenomena, experiences and reflections. How do we build a strong, uncensored self-esteem with room for both weakness and strength? How do we build integrity and self-respect?

His work has grown out of his own experiences of trauma and mental illness. His enthusiasm and reasoning shine with energy and eager questioning. There is also something reverent in his way of looking at time and development – that things can take time and that self-criticism and being weak can be empowering. His latest book touches on a taboo and difficult, complex subject – to distance ourselves from our relatives, what methods there are for it and how it can affect us positively and negatively.

Blogg om vuxen anknytning och psykoterapi — A blog about adult attachment and psychotherapy