Tag Archives: ambivalent

Anknytningsteori och John Bowlby

I detta avsnitt tänkte jag prata lite kort om anknytningsteori och hur det kan påverka oss i vårt vuxna liv samt lite kort om hur man kan förändra sina anknytningsmönster.

Anknytningsteorin utvecklades på 60-70-talet av den brittiske psykologen och forskaren John Bowlby. Hans teori har haft och har än idag stor påverkan på det psykiatriska fältet.

Bowlby föddes 1907 i ett överklasshem i London men växte under stora delar av sin uppväxt upp på ett barnhem med substitutförälder. Hans egna erfarenheter kom att påverka hela hans yrkesliv.

Under 1900-talet kom Sigmund Freuds psykoanalys att dominera Europas psykologifält. Även om Bowlby använde och inspirerade sig av Freuds teorier ansåg han att den var bristfällig och saknade vetenskapligt stöd. Med hjälp av andra fält som biologi, Charles Darwins evolutionsteori och läran om djurens beteende uvecklade han en egen teori som kom att heta Anknytningsteorin (Attachment Theory).

Det som Bowlby främst kritiserade var uppfattningen att det som är primärt för däggdjur (alltså människan) under sina tidigare år var föda. Den sociala relationen var sekundär. Men Bowlby ansåg det vara tvärtom. Han hänvisade till biologin och etologi- forskning om djurens beteende- med apungar och fågeldjur. Den sociala relationen var primär för längre utvecklade däggdjur, en biologisk skyddsmekanism som utvecklats evolutionärt under miljontals år. Det vill säga- den hjärna som vi föds med, är under sina första tidiga år miljoner år gammal i sin funktion. Detta har grov påverkan på vår psykologiska utveckling och är grunden till vår mentala hälsa och funktion som människor- enligt Bowlby.

Teorin bygger på fyra kategorier av beteendesystem. Under våra tidiga år utvecklar vi, i samspel med våra omhändertagare, sociala strategier som fortsätter in i vårt vuxna liv. Strategisystemet påverkar hur vi emotionellt relaterar till andra människor i vår närhet. Det formar vår representerade bild av oss själva och andra människor som kommer nära. Dess funktion varierar beroende på hur vårt känsloliv och behov möts tillsammans med de som tagit hand om oss under våra tidiga år.

Det som man främst förknippar anknytningsteorin med är strategikategorierna, som egentligen utvecklades av en kollega till Bowlby—Mary Ainsworth. De fyra stratetiska kategorierna är:

  • Trygg
  • Otrygg ambivalent
  • Otrygg undvikande
  • Desorganiserad

Bowlby själv skiljde bara dom i två—otrygg respektive trygg.

Eftersom vår evolutionära utveckling präglats så starkt av att knyta oss an till en anknytning tidigt för att överleva- så har det fått genetiska konsekvenser på vår funktion som människa. Vi har utvecklats till en relationell social varelse, som får sitt psykologiska spelrum manifesterat tillsammans med andra. Detta biologiska, evolutionära perspektiv gör att det blir logiskt- när vi tittar på dels barns beteende- dels på exempel vilken påverkan våra tidiga år kan ha på en individs framtida vuxenliv. Det kan ge oss en logisk förståelse varför det kan upplevas så svårt att  förändra vårt beteende som verkar sitta i ryggmärgen likt en reflex. Eftersom anknytningspersonen är den enda individ vi har att förlita oss på som barn- tvingas vi anknyta oss oavsett om den upplevs som trygg eller otrygg. Detta gör samspelet mycket komplicerat. När en anknytningsgestalt är en trygg famn men samtidigt opålitlig, förvirrande eller farlig. I ett sådant scenario blir det dubbelriktade systemet korrupterat- vi söker oss bort från det som är farligt till det som är tryggt. Vad händer när det som är farligt även är vår trygga bas?

Brister denna logik utvecklas systemet i skev riktning och individens signaler av fara och trygghet blandas ihop. Priset är ett dysfunktionellt regleringssystem för rädslor och trygghet i närspel med andra. Förståelsen av de beteendestrukturella paradoxer som individer beskriver i samband med nära relationer blir tydligare och logiska, och här tror jag Bowlbys viktigaste bidrag ligger. Vårt anknytningssystem är en primär social överlevnadsmekanism som utvecklats evolutionärt- och i samspelet med våra tidiga nära anhöriga manifesterar det sig- på gott och ont.

Så hur förändrar jag mina modeller och strategier om de verkar hindra mig? Genom nya erfarenheter där våra inre föreställningar och emotionella register skrivs om. Det finns flera exempel från de senaste decennierna på neurologisk forskning de som visar att vår hjärna är mer elastisk än vi tidigare trott- även i vuxen ålder. Av min personliga erfarenhet, ur litteraturen jag läst, de studier jag genomfört och i mitt arbete som samtalsterapeut- är det ett läkande rum som förändrar en persons anknytningsmönster. Det rummet kan bestå av en rad olika saker. Här är några:

  • Självkännedom och undermedvetna föreställningar kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans med ett stöd
  • Emotionella upplevelser aktiveras, vilket resulterar ofta i ångest, stress och rädsla. Men detta görs i en trygg miljö
  • Olika föreställningar och minnen ersätts med nya- synapser binds där med
  • Processen fortsätter utanför det läkande rummet, detta gör att de neurologiska banorna etableras ytterliggare genom andra erfarenheter osv
  • Symptomen sänks eller upphör där med successivt

För vidare läsning om Bowlby och hans anknytningsteori- rekommenderar jag Tor Wennerbergs bok “Själv och tillsammans” som kom ut för några år sedan.

Källor till artikeln:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Seperation, Pelican Books 1975

Advertisements

Ett falskt själv

Ett falskt själv är, enligt John Bowlby, en skev personlighetsutveckling som är ett negativt resultat när emotionella behov för en individ inte blivit tillfredställda över en tid under längre delar av sin uppväxt. Begreppet är således centralt när anknytningsteorins olika arbetsmodeller presenteras: trygg, otrygg-ambivalent, otrygg-undvikande samt desorganiserad anknytning: (taget ur Bowlby 1988: En trygg bas – Kliniska tillämpningar av bindningsteorin”)

“Slutsatsen av denna analys är att blockering av kommunikationen mellan olika delar av eller system inom en personlighet /…/ nu uppfattas som en spegling av en mors särskiljande responser till och kommunikationer med sitt barn. När modern ger välvilliga responser bara till en del av sitt barns emotionella kommunikationer och blundar för eller aktivt avvisar andra, bildas ett mönster för barnet som innebär identifikation med de gynnande responserna och förnekande av de andra. Det är efter dessa linjer som ankytningsteorin förklarar den utveckling som är utmärkande för spänstiga och psykiskt friska personligheter, respektive för personligheter benägna för ångest och depression eller för att utveckla ett falskt själv eller någon annan form av mottaglighet för psykisk ohälsa.”

Ett falskt själv är med andra ord en anpassning till sin anknytning som för med sig att sidor av sig själv förnekas och därmed inte utvecklas. Mönstret uppstår av överlevnadsskäl rotad i vår evolutionära historia. Ett barn måste anpassa sig för att ha kvar sin omhändertagare oavsett om kommunikationen och relationen med omhändertaganden är problematisk eller destruktiv. Riktningen är dubbelriktad- mot den vi älskar och bort från det som är problematiskt och skapar rädsla. Fenomenet går att jämföra med utsattheten av övergrepp eller fysisk våldtäkt – då offrets första psykologiska mekanism som behöver upplösas är att erkänna att den varit hjälplös och underkastad. Offret blir alltså “vän” med förövaren, om man skall uttrycka det grovt. Vad har det här för konsekvenser på vår mentala hälsa?

MEDBEROENDE – ENBART MISSBRUKSRELATERAT?

Att vara medberoende förknippas i litteratur, journalistik och mänskliga berättelser, erfarenheter ofta med att ha växt upp med en missbrukande förälder, där den utsatte anpassat sitt beteende över tid till någon som mått psykiskt dåligt och levt i missbruk. Exempelvis är det vanligt att den utsatte har en utomordentligt snabb reflex att tassa på tå runt en närstående. Detta för att undvika obehag och en stark reaktion -skam, hot, våld, psykisk mobbning med mera.

SVTs senaste programserie, ‘Djävulsdansen‘, av Sanna Lundell och Ann Söderlund fokuserar på just detta vilket är ett tecken på att det blir mer lättare att tala om detta. Jag önskar vidga och ompröva detta etablerade begrepp:

Medberoende som fenomen behöver INTE nödvändigtvis ha att göra med en missbrukande anknytning. Utan är enbart ett begrepp som pekar på ett sociopsykiskt resultat ur en destruktivt utvecklande nära relation över tid. Oavsett missbruk eller ej.

En sådan destruktiv relation kan förekomma mellan förälder och barn, framförallt om familjesfären är rigid och sluten där det inte finns utrymme för kontrasterande miljöer, andra anknytningar eller motsvarande som kan ge alternativa perspektiv. Miljön blir vardag som representerar världen där ute.

Ett applicerande teoretiskt perspektiv på detta är anknytningsteorin av den brittiske forskaren och författaren Bowlby (1907 – 1990). Enligt Bowlby bär människan på en djupt evolutionärt grundade sociala överlevnadsmekanismer. Under våra tidiga första levnadsår är vi i behov av social trygghet och stöd för att överleva och utveckla en normal tillit till oss själva och andra människor. Detta gör att anpassningsförmågan är en förutsättning för överlevnad, vilket sätter barnet i stark beroenderelation. sker inte detta samspel i någorlunda harmoni eller på ett konstruktivt vis där barnet lär sig reglera förvirrade känslor eller obehagliga upplevelser utvecklas en relation som yttrar sig destruktivt. Barnet trycker istället (omedvetet) bort sitt förvirrande tillstånd- inte sälllan av skam, värdelöshetskänslor, ambivalens m.m (beroende på omständigheterna och reaktionerna).

Utifrån detta utvecklar vi enligt Bowlby arbetsmodeller i förhållande till att möta oss själva och andra människor nära oss. Modeller blir antingen trygga, otrygga eller en komplex blandning av dom. Målet i denna process är utvecklandet av ett konstruktivt själv, ett barns självförverkligande. Detta innebär att lära sig förmågan att våga stiga ut i den sociala utmanande omvärlden men i kris kunna reglera svåra känslor, eventuellt söka stöd hos andra. I ett sådant scenario fungerar systemet som det ska, och vi kan utveckla goda, fungerande hälsosamma relationer med andra. Denna utveckling är så klart komplicerad.

Att bli medberoende är alltså en mänsklig strategi med överlevnadsmässiga motiv. De system som Bowlby lyfter fram kan alltså få oss att förstå de bidragande orsaker till många närhetsproblem, destruktiva relationer, sökandet av fel partners, rädsla för närhet, sexberoende, missbruk eller andra problem en människa upplever i sitt vuxna liv.