Tag Archives: anknytningsteori

Anknytningsteori och John Bowlby / Attachment Theory and John Bowlby

(For english—scroll down) 

I detta avsnitt tänkte jag prata lite kort om anknytningsteori och hur det kan påverka oss i vårt vuxna liv samt lite kort om hur man kan förändra sina anknytningsmönster.

Anknytningsteorin utvecklades på 60-70-talet av den brittiske psykologen och forskaren John Bowlby. Hans teori har haft och har än idag stor påverkan på det psykiatriska fältet.

Bowlby föddes 1907 i ett överklasshem i London men växte under stora delar av sin uppväxt upp på ett barnhem med substitutförälder. Hans egna erfarenheter kom att påverka hela hans yrkesliv.

Under 1900-talet kom Sigmund Freuds psykoanalys att dominera Europas psykologifält. Även om Bowlby använde och inspirerade sig av Freuds teorier ansåg han att den var bristfällig och saknade vetenskapligt stöd. Med hjälp av andra fält som biologi, Charles Darwins evolutionsteori och läran om djurens beteende uvecklade han en egen teori som kom att heta Anknytningsteorin (Attachment Theory).

Det som Bowlby främst kritiserade var uppfattningen att det som är primärt för däggdjur (alltså människan) under sina tidigare år var föda. Den sociala relationen var sekundär. Men Bowlby ansåg det vara tvärtom. Han hänvisade till biologin och etologi- forskning om djurens beteende- med apungar och fågeldjur. Den sociala relationen var primär för längre utvecklade däggdjur, en biologisk skyddsmekanism som utvecklats evolutionärt under miljontals år. Det vill säga- den hjärna som vi föds med, är under sina första tidiga år miljoner år gammal i sin funktion. Detta har grov påverkan på vår psykologiska utveckling och är grunden till vår mentala hälsa och funktion som människor- enligt Bowlby.

Teorin bygger på fyra kategorier av beteendesystem. Under våra tidiga år utvecklar vi, i samspel med våra omhändertagare, sociala strategier som fortsätter in i vårt vuxna liv. Strategisystemet påverkar hur vi emotionellt relaterar till andra människor i vår närhet. Det formar vår representerade bild av oss själva och andra människor som kommer nära. Dess funktion varierar beroende på hur vårt känsloliv och behov möts tillsammans med de som tagit hand om oss under våra tidiga år.

Det som man främst förknippar anknytningsteorin med är strategikategorierna, som egentligen utvecklades av en kollega till Bowlby—Mary Ainsworth. De fyra stratetiska kategorierna är:

  • Trygg
  • Otrygg ambivalent
  • Otrygg undvikande
  • Desorganiserad

Bowlby själv skiljde bara dom i två—otrygg respektive trygg.

Eftersom vår evolutionära utveckling präglats så starkt av att knyta oss an till en anknytning tidigt för att överleva- så har det fått genetiska konsekvenser på vår funktion som människa. Vi har utvecklats till en relationell social varelse, som får sitt psykologiska spelrum manifesterat tillsammans med andra. Detta biologiska, evolutionära perspektiv gör att det blir logiskt- när vi tittar på dels barns beteende- dels på exempel vilken påverkan våra tidiga år kan ha på en individs framtida vuxenliv. Det kan ge oss en logisk förståelse varför det kan upplevas så svårt att  förändra vårt beteende som verkar sitta i ryggmärgen likt en reflex. Eftersom anknytningspersonen är den enda individ vi har att förlita oss på som barn- tvingas vi anknyta oss oavsett om den upplevs som trygg eller otrygg. Detta gör samspelet mycket komplicerat. När en anknytningsgestalt är en trygg famn men samtidigt opålitlig, förvirrande eller farlig. I ett sådant scenario blir det dubbelriktade systemet korrupterat- vi söker oss bort från det som är farligt till det som är tryggt. Vad händer när det som är farligt även är vår trygga bas?

Brister denna logik utvecklas systemet i skev riktning och individens signaler av fara och trygghet blandas ihop. Priset är ett dysfunktionellt regleringssystem för rädslor och trygghet i närspel med andra. Förståelsen av de beteendestrukturella paradoxer som individer beskriver i samband med nära relationer blir tydligare och logiska, och här tror jag Bowlbys viktigaste bidrag ligger. Vårt anknytningssystem är en primär social överlevnadsmekanism som utvecklats evolutionärt- och i samspelet med våra tidiga nära anhöriga manifesterar det sig- på gott och ont.

Så hur förändrar jag mina modeller och strategier om de verkar hindra mig? Genom nya erfarenheter där våra inre föreställningar och emotionella register skrivs om. Det finns flera exempel från de senaste decennierna på neurologisk forskning de som visar att vår hjärna är mer elastisk än vi tidigare trott- även i vuxen ålder. Av min personliga erfarenhet, ur litteraturen jag läst, de studier jag genomfört och i mitt arbete som samtalsterapeut- är det ett läkande rum som förändrar en persons anknytningsmönster. Det rummet kan bestå av en rad olika saker. Här är några:

  • Självkännedom och undermedvetna föreställningar kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans med ett stöd
  • Emotionella upplevelser aktiveras, vilket resulterar ofta i ångest, stress och rädsla. Men detta görs i en trygg miljö
  • Olika föreställningar och minnen ersätts med nya- synapser binds där med
  • Processen fortsätter utanför det läkande rummet, detta gör att de neurologiska banorna etableras ytterliggare genom andra erfarenheter osv
  • Symptomen sänks eller upphör där med successivt

För vidare läsning om Bowlby och hans anknytningsteori- rekommenderar jag Tor Wennerbergs bok “Själv och tillsammans” som kom ut för några år sedan.

Källor till artikeln:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Seperation, Pelican Books 1975

/

In this section I am going to talk a little briefly about attachment theory and how it can affect us in our adult life and a little brief on how to change our attachment patterns.

Attachment theory was developed in the 60-70’s by British psychologist and researcher John Bowlby. His theory had and still has a great influence on the psychiatric field of children, adults and the psychosocial relation between.

Bowlby was born in 1907 in an upper-class home in London, but he grew up in large part of his upbringing in an orphanage with a parent-in-law. His own experiences came to affect his entire professional life.

During the 20th century, Sigmund Freud’s psychoanalysis came to dominate Europe’s psychology field. Although Bowlby used and was inspired by Freud and his theories, he believed that it was deficient and lacking of scientific support. With help from other fields such as biology, Charles Darwin’s theory of evolution and the doctrine of animal behavior, Bowlby developed his own theory that came to be known as Attachment Theory.

What Bowlby mainly criticized was the conviction at the time that the primary need for mammals (i.e man) during their first years was food. The social relationship was secondary. But Bowlby considered it to be the opposite. He referred to biology and ethology research on the behavior of the animals – apungs and birds. The social relationship needs was primary for longer-developed mammals, a biological protection mechanism evolutionarily developed for over a millions of years. That is to say, that the brain we are born with is during our first years in its function millions of years old. This has a serious impact on our psychological development and is the foundation of our mental health and function as humans -according to Bowlby.

The theory is based on four categories of behavioral systems. During our early years, we develop, in conjunction with our careers, social strategies that continue into our adult life. The strategy system affects how we relate emotionally to other people in our vicinity. It shapes our represented image of ourselves and other people that is important to us emotionally. Its function varies depending on how our emotional life and needs was met in relation to our caregivers during our first years.

What one mainly associates with the attachment theory is its strategy categories, which were actually developed by a colleague of Bowlby -Mary Ainsworth. The four stratetic categories are:

Safe
Insecure ambivalent
Insecure avoidance
Disorganized
Bowlby himself only separated them into two — insecure and safe.

Since our evolutionized development has such a long and strong impact in order to survive, it has had genetic consequences on our function as human beings. We have evolved into a relational social being, which gets our psychological gambling manifested together with others. This biological, evolutionary perspective makes it logic when we look at both children’s behavior and, for example, what impact our early years may have on our future adult life. It can give us a logical understanding why it can be so difficult to change our behavior, which seems to be manifested in the spinal cord as an autonomous reflex. Because our caregivers is the only gestalts we have to rely on as a child, we are forced to connect with them regardless of whether it is perceived as safe or insecure. This makes the interaction very complex. When a gesture is a secure embrace but at the same time unreliable, confusing or dangerous. In such a scenario, the bidirectional system becomes corrupt – we are looking away from what is dangerous to what is safe. What happens when we assume that what is dangerous is, at the same time, our safety base?

If this logic fails, the system develops in a skewed direction and the signals of danger and security become fused together. The prize is a dysfunctional regulation system for fear and security in relation with others. Understanding the behavioral paradoxes that individuals describe in close relationships becomes more celar and logical, here I believe Bowlby’s most important contribution lies. Our connection system is a primary social survival mechanism that has evolved evolutionarily.

So how do I change my models and strategies if they seem to hinder me? Through new experiences where our inner beliefs and emotional registers are rewritten. There are several examples from recent decades on neurological research that show that our brain is more elastic than we previously thought even in our adulthood. From my personal experience, and the literature I’ve read, the studies I’ve conducted and in my work as a therapist – this is a healing room that consist of a variety of things. Here are some:

  • Self-awareness and subconscious beliefs come to the surface and are processed together with a support
  • Emotional experiences are activated, often resulting in anxiety, stress and fear. But this is done in a safe environment
  • Different performances and memories are replaced with new synapses tied to it
    The process continues outside the healing room, which means that the neurological pathways are further established through other experiences etc.
  • The symptoms are reduced or stopped there gradually

For further reading about Bowlby and his connection theory, I recommend Tor Wennerberg’s book “Self and Together” that came out a few years ago.

Bibliography:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Separation, Pelican Books 1975

Advertisements

Priset av att närma sig kärlek

När vi gör oss ärliga och sårbara i ett kärleksmässigt relationellt närmande ökar risken för att bli utsatt för ett avvisande. Detta är ett risktagande och för det krävs mod. Det krävs också mod från oss som avvisar, att göra det med uppriktig ärlighet fri från manipulation, martyrskap eller anklagelse. Det samma gäller reaktionen hos oss som blir avvisade, hur vi reagerar. Förutom att känna starka känslor som sorg (vilket är sunt så länge vi kan reglera dom) och besvikelse kan det utlösa en överdriven reaktion (den vuxne blir ett vuxet barn). Vi kanske hanterar det inträffade genom exempelvis tystnad, vit lögn, besatthet, misstänksamhet eller hämndlysten ilska för att vi antagligen antingen saknar förmåga och den självkänsla som krävs eller för att vi helt enkelt är så sårade och chockade av det inträffade att det river upp både nya och gamla sår. Beteendet är en flykt och vi kompenserar sårbarhet med falsk makt i båda dessa scenarior

Dessa två utsatta eventuella utlopp – att bli avvisad/övergiven och beslutet att avvisa/överge – är det intima kärleksrelationella pris för vad det innebär att gå in i en nära relation

Om vi upplever grova svårigheter i samband med att vi inleder och befinner oss i en nära relation, behövs det ibland en plattform där vi kan laborera, experimentera och närma oss problemets kärnpunkt. Beteendemönster av destruktiva slag bottnar ofta i tidigare negativa erfarenheter exempelvis från den tid vi varit bebis, barn, tonår eller ung vuxen. En plattform där det finns möjlighet att på ett konstruktivt vis arbeta med detta material är samtalsterapi

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Detta är också en del av verktygen i Socialpsykologisk Vård. Hållningen är ickeintellektuell, och detta lyfter Carhart-Harris fram i videon som ett viktigt förhållningssätt. Intellektuell förståelse av fenomen och företeelser är positivt i det pedagogiska klassrummet och när man sitter och läser sin bok men riskerar att vara kontraproduktivt i psykoterapi, då hjärnans behov av att övergripa förståelse tyvärr kan bli murar och hinder för att kunna förändra etablerade mönster och inre bilder

Ett falskt själv

Ett falskt själv är, enligt John Bowlby, en skev personlighetsutveckling som är ett negativt resultat när emotionella behov för en individ inte blivit tillfredställda över en tid under längre delar av sin uppväxt. Begreppet är således centralt när anknytningsteorins olika arbetsmodeller presenteras: trygg, otrygg-ambivalent, otrygg-undvikande samt desorganiserad anknytning: (taget ur Bowlby 1988: En trygg bas – Kliniska tillämpningar av bindningsteorin”)

“Slutsatsen av denna analys är att blockering av kommunikationen mellan olika delar av eller system inom en personlighet /…/ nu uppfattas som en spegling av en mors särskiljande responser till och kommunikationer med sitt barn. När modern ger välvilliga responser bara till en del av sitt barns emotionella kommunikationer och blundar för eller aktivt avvisar andra, bildas ett mönster för barnet som innebär identifikation med de gynnande responserna och förnekande av de andra. Det är efter dessa linjer som ankytningsteorin förklarar den utveckling som är utmärkande för spänstiga och psykiskt friska personligheter, respektive för personligheter benägna för ångest och depression eller för att utveckla ett falskt själv eller någon annan form av mottaglighet för psykisk ohälsa.”

Ett falskt själv är med andra ord en anpassning till sin anknytning som för med sig att sidor av sig själv förnekas och därmed inte utvecklas. Mönstret uppstår av överlevnadsskäl rotad i vår evolutionära historia. Ett barn måste anpassa sig för att ha kvar sin omhändertagare oavsett om kommunikationen och relationen med omhändertaganden är problematisk eller destruktiv. Riktningen är dubbelriktad- mot den vi älskar och bort från det som är problematiskt och skapar rädsla. Fenomenet går att jämföra med utsattheten av övergrepp eller fysisk våldtäkt – då offrets första psykologiska mekanism som behöver upplösas är att erkänna att den varit hjälplös och underkastad. Offret blir alltså “vän” med förövaren, om man skall uttrycka det grovt. Vad har det här för konsekvenser på vår mentala hälsa?

MEDBEROENDE – ENBART MISSBRUKSRELATERAT?

Att vara medberoende förknippas i litteratur, journalistik och mänskliga berättelser, erfarenheter ofta med att ha växt upp med en missbrukande förälder, där den utsatte anpassat sitt beteende över tid till någon som mått psykiskt dåligt och levt i missbruk. Exempelvis är det vanligt att den utsatte har en utomordentligt snabb reflex att tassa på tå runt en närstående. Detta för att undvika obehag och en stark reaktion -skam, hot, våld, psykisk mobbning med mera.

SVTs senaste programserie, ‘Djävulsdansen‘, av Sanna Lundell och Ann Söderlund fokuserar på just detta vilket är ett tecken på att det blir mer lättare att tala om detta. Jag önskar vidga och ompröva detta etablerade begrepp:

Medberoende som fenomen behöver INTE nödvändigtvis ha att göra med en missbrukande anknytning. Utan är enbart ett begrepp som pekar på ett sociopsykiskt resultat ur en destruktivt utvecklande nära relation över tid. Oavsett missbruk eller ej.

En sådan destruktiv relation kan förekomma mellan förälder och barn, framförallt om familjesfären är rigid och sluten där det inte finns utrymme för kontrasterande miljöer, andra anknytningar eller motsvarande som kan ge alternativa perspektiv. Miljön blir vardag som representerar världen där ute.

Ett applicerande teoretiskt perspektiv på detta är anknytningsteorin av den brittiske forskaren och författaren Bowlby (1907 – 1990). Enligt Bowlby bär människan på en djupt evolutionärt grundade sociala överlevnadsmekanismer. Under våra tidiga första levnadsår är vi i behov av social trygghet och stöd för att överleva och utveckla en normal tillit till oss själva och andra människor. Detta gör att anpassningsförmågan är en förutsättning för överlevnad, vilket sätter barnet i stark beroenderelation. sker inte detta samspel i någorlunda harmoni eller på ett konstruktivt vis där barnet lär sig reglera förvirrade känslor eller obehagliga upplevelser utvecklas en relation som yttrar sig destruktivt. Barnet trycker istället (omedvetet) bort sitt förvirrande tillstånd- inte sälllan av skam, värdelöshetskänslor, ambivalens m.m (beroende på omständigheterna och reaktionerna).

Utifrån detta utvecklar vi enligt Bowlby arbetsmodeller i förhållande till att möta oss själva och andra människor nära oss. Modeller blir antingen trygga, otrygga eller en komplex blandning av dom. Målet i denna process är utvecklandet av ett konstruktivt själv, ett barns självförverkligande. Detta innebär att lära sig förmågan att våga stiga ut i den sociala utmanande omvärlden men i kris kunna reglera svåra känslor, eventuellt söka stöd hos andra. I ett sådant scenario fungerar systemet som det ska, och vi kan utveckla goda, fungerande hälsosamma relationer med andra. Denna utveckling är så klart komplicerad.

Att bli medberoende är alltså en mänsklig strategi med överlevnadsmässiga motiv. De system som Bowlby lyfter fram kan alltså få oss att förstå de bidragande orsaker till många närhetsproblem, destruktiva relationer, sökandet av fel partners, rädsla för närhet, sexberoende, missbruk eller andra problem en människa upplever i sitt vuxna liv.

Bowlby vidare till Mikulincer

En som står med fanan högt i Europa ang. anknytningsteori i förhållande till vuxna är Mikulincer (Isr). Här ang. ett barns långsiktliga reaktion på anknytningstrauma:

Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachmentrelated needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or mishandling. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrustions of traumatic memories and hyperaroused emotions.

Vad Mikulincer beskriver här är att anpassningsförmågan hos ett barn fungerar som hanteringsstrategier i samband med traumaupplevelser. Detta har man betraktat hos personer med Posttraumatic Stress Disorder – PTSD – vilket knyter an min diskussion tidigare på bloggen att vidga synen på begreppen sorg och trauma.