Tag Archives: attachment theory

Anknytningsteori och John Bowlby / Attachment Theory and John Bowlby

(For english—scroll down) 

I detta avsnitt tänkte jag prata lite kort om anknytningsteori och hur det kan påverka oss i vårt vuxna liv samt lite kort om hur man kan förändra sina anknytningsmönster.

Anknytningsteorin utvecklades på 60-70-talet av den brittiske psykologen och forskaren John Bowlby. Hans teori har haft och har än idag stor påverkan på det psykiatriska fältet.

Bowlby föddes 1907 i ett överklasshem i London men växte under stora delar av sin uppväxt upp på ett barnhem med substitutförälder. Hans egna erfarenheter kom att påverka hela hans yrkesliv.

Under 1900-talet kom Sigmund Freuds psykoanalys att dominera Europas psykologifält. Även om Bowlby använde och inspirerade sig av Freuds teorier ansåg han att den var bristfällig och saknade vetenskapligt stöd. Med hjälp av andra fält som biologi, Charles Darwins evolutionsteori och läran om djurens beteende uvecklade han en egen teori som kom att heta Anknytningsteorin (Attachment Theory).

Det som Bowlby främst kritiserade var uppfattningen att det som är primärt för däggdjur (alltså människan) under sina tidigare år var föda. Den sociala relationen var sekundär. Men Bowlby ansåg det vara tvärtom. Han hänvisade till biologin och etologi- forskning om djurens beteende- med apungar och fågeldjur. Den sociala relationen var primär för längre utvecklade däggdjur, en biologisk skyddsmekanism som utvecklats evolutionärt under miljontals år. Det vill säga- den hjärna som vi föds med, är under sina första tidiga år miljoner år gammal i sin funktion. Detta har grov påverkan på vår psykologiska utveckling och är grunden till vår mentala hälsa och funktion som människor- enligt Bowlby.

Teorin bygger på fyra kategorier av beteendesystem. Under våra tidiga år utvecklar vi, i samspel med våra omhändertagare, sociala strategier som fortsätter in i vårt vuxna liv. Strategisystemet påverkar hur vi emotionellt relaterar till andra människor i vår närhet. Det formar vår representerade bild av oss själva och andra människor som kommer nära. Dess funktion varierar beroende på hur vårt känsloliv och behov möts tillsammans med de som tagit hand om oss under våra tidiga år.

Det som man främst förknippar anknytningsteorin med är strategikategorierna, som egentligen utvecklades av en kollega till Bowlby—Mary Ainsworth. De fyra stratetiska kategorierna är:

  • Trygg
  • Otrygg ambivalent
  • Otrygg undvikande
  • Desorganiserad

Bowlby själv skiljde bara dom i två—otrygg respektive trygg.

Eftersom vår evolutionära utveckling präglats så starkt av att knyta oss an till en anknytning tidigt för att överleva- så har det fått genetiska konsekvenser på vår funktion som människa. Vi har utvecklats till en relationell social varelse, som får sitt psykologiska spelrum manifesterat tillsammans med andra. Detta biologiska, evolutionära perspektiv gör att det blir logiskt- när vi tittar på dels barns beteende- dels på exempel vilken påverkan våra tidiga år kan ha på en individs framtida vuxenliv. Det kan ge oss en logisk förståelse varför det kan upplevas så svårt att  förändra vårt beteende som verkar sitta i ryggmärgen likt en reflex. Eftersom anknytningspersonen är den enda individ vi har att förlita oss på som barn- tvingas vi anknyta oss oavsett om den upplevs som trygg eller otrygg. Detta gör samspelet mycket komplicerat. När en anknytningsgestalt är en trygg famn men samtidigt opålitlig, förvirrande eller farlig. I ett sådant scenario blir det dubbelriktade systemet korrupterat- vi söker oss bort från det som är farligt till det som är tryggt. Vad händer när det som är farligt även är vår trygga bas?

Brister denna logik utvecklas systemet i skev riktning och individens signaler av fara och trygghet blandas ihop. Priset är ett dysfunktionellt regleringssystem för rädslor och trygghet i närspel med andra. Förståelsen av de beteendestrukturella paradoxer som individer beskriver i samband med nära relationer blir tydligare och logiska, och här tror jag Bowlbys viktigaste bidrag ligger. Vårt anknytningssystem är en primär social överlevnadsmekanism som utvecklats evolutionärt- och i samspelet med våra tidiga nära anhöriga manifesterar det sig- på gott och ont.

Så hur förändrar jag mina modeller och strategier om de verkar hindra mig? Genom nya erfarenheter där våra inre föreställningar och emotionella register skrivs om. Det finns flera exempel från de senaste decennierna på neurologisk forskning de som visar att vår hjärna är mer elastisk än vi tidigare trott- även i vuxen ålder. Av min personliga erfarenhet, ur litteraturen jag läst, de studier jag genomfört och i mitt arbete som samtalsterapeut- är det ett läkande rum som förändrar en persons anknytningsmönster. Det rummet kan bestå av en rad olika saker. Här är några:

  • Självkännedom och undermedvetna föreställningar kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans med ett stöd
  • Emotionella upplevelser aktiveras, vilket resulterar ofta i ångest, stress och rädsla. Men detta görs i en trygg miljö
  • Olika föreställningar och minnen ersätts med nya- synapser binds där med
  • Processen fortsätter utanför det läkande rummet, detta gör att de neurologiska banorna etableras ytterliggare genom andra erfarenheter osv
  • Symptomen sänks eller upphör där med successivt

För vidare läsning om Bowlby och hans anknytningsteori- rekommenderar jag Tor Wennerbergs bok “Själv och tillsammans” som kom ut för några år sedan.

Källor till artikeln:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Seperation, Pelican Books 1975

/

In this section I am going to talk a little briefly about attachment theory and how it can affect us in our adult life and a little brief on how to change our attachment patterns.

Attachment theory was developed in the 60-70’s by British psychologist and researcher John Bowlby. His theory had and still has a great influence on the psychiatric field of children, adults and the psychosocial relation between.

Bowlby was born in 1907 in an upper-class home in London, but he grew up in large part of his upbringing in an orphanage with a parent-in-law. His own experiences came to affect his entire professional life.

During the 20th century, Sigmund Freud’s psychoanalysis came to dominate Europe’s psychology field. Although Bowlby used and was inspired by Freud and his theories, he believed that it was deficient and lacking of scientific support. With help from other fields such as biology, Charles Darwin’s theory of evolution and the doctrine of animal behavior, Bowlby developed his own theory that came to be known as Attachment Theory.

What Bowlby mainly criticized was the conviction at the time that the primary need for mammals (i.e man) during their first years was food. The social relationship was secondary. But Bowlby considered it to be the opposite. He referred to biology and ethology research on the behavior of the animals – apungs and birds. The social relationship needs was primary for longer-developed mammals, a biological protection mechanism evolutionarily developed for over a millions of years. That is to say, that the brain we are born with is during our first years in its function millions of years old. This has a serious impact on our psychological development and is the foundation of our mental health and function as humans -according to Bowlby.

The theory is based on four categories of behavioral systems. During our early years, we develop, in conjunction with our careers, social strategies that continue into our adult life. The strategy system affects how we relate emotionally to other people in our vicinity. It shapes our represented image of ourselves and other people that is important to us emotionally. Its function varies depending on how our emotional life and needs was met in relation to our caregivers during our first years.

What one mainly associates with the attachment theory is its strategy categories, which were actually developed by a colleague of Bowlby -Mary Ainsworth. The four stratetic categories are:

Safe
Insecure ambivalent
Insecure avoidance
Disorganized
Bowlby himself only separated them into two — insecure and safe.

Since our evolutionized development has such a long and strong impact in order to survive, it has had genetic consequences on our function as human beings. We have evolved into a relational social being, which gets our psychological gambling manifested together with others. This biological, evolutionary perspective makes it logic when we look at both children’s behavior and, for example, what impact our early years may have on our future adult life. It can give us a logical understanding why it can be so difficult to change our behavior, which seems to be manifested in the spinal cord as an autonomous reflex. Because our caregivers is the only gestalts we have to rely on as a child, we are forced to connect with them regardless of whether it is perceived as safe or insecure. This makes the interaction very complex. When a gesture is a secure embrace but at the same time unreliable, confusing or dangerous. In such a scenario, the bidirectional system becomes corrupt – we are looking away from what is dangerous to what is safe. What happens when we assume that what is dangerous is, at the same time, our safety base?

If this logic fails, the system develops in a skewed direction and the signals of danger and security become fused together. The prize is a dysfunctional regulation system for fear and security in relation with others. Understanding the behavioral paradoxes that individuals describe in close relationships becomes more celar and logical, here I believe Bowlby’s most important contribution lies. Our connection system is a primary social survival mechanism that has evolved evolutionarily.

So how do I change my models and strategies if they seem to hinder me? Through new experiences where our inner beliefs and emotional registers are rewritten. There are several examples from recent decades on neurological research that show that our brain is more elastic than we previously thought even in our adulthood. From my personal experience, and the literature I’ve read, the studies I’ve conducted and in my work as a therapist – this is a healing room that consist of a variety of things. Here are some:

  • Self-awareness and subconscious beliefs come to the surface and are processed together with a support
  • Emotional experiences are activated, often resulting in anxiety, stress and fear. But this is done in a safe environment
  • Different performances and memories are replaced with new synapses tied to it
    The process continues outside the healing room, which means that the neurological pathways are further established through other experiences etc.
  • The symptoms are reduced or stopped there gradually

For further reading about Bowlby and his connection theory, I recommend Tor Wennerberg’s book “Self and Together” that came out a few years ago.

Bibliography:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Separation, Pelican Books 1975

Tor Wennerberg – Vuxenanknytning / Adult Attachment

(sv.)

Ur Tor Wennerberg – Vi är våra relationer (Om anknytningstrauman)

Anknytningstrauman leder som regel till rädsla för närhet till andra människor. Man kan betrakta anknytningstrauman inte bara som trauman som inträffar inom ramen för en anknytningsrelation, utan som trauman som drabbar själva anknytningssystemet. Minns att anknytningen är ett djupt rotat biologiskt behov. Ur ett evolutionärt perspektiv slår anknytningstrauman mot individens förmåga till överlevnad. Anknytningstrauman skadar det trygghetsreglerande systemet och undergräver den traumatiserade personens förmåga att använda relationer för att skapa en känsla av trygghet.

/…/

Följden kan bli ett mönster av defensivt undvikande av mentalisering särskilt i nära relationer: barnet börjat frukta sitt eget medvetande. Traumatiserade fastnar därför i förmentaliserande förhållningssätt, där känslor förblir antingen smärtsamt överväldigande och kaotiska eller plågsamt overkliga och oåtkomliga. Dessa motsatta mönster av mentaliseringsbrist svarar mot uppdelningen av personligheten i återupplevande (EP) och undvikande (ANP) dissocierade delar. 

Ur Tor Wennerberg – Själv & tillsammans : Om anknytning och identitet i relationer: (Om hyperaktiverande anknytningsmodell)

Denna paradoxalt intensifierande affektregleringsstrategi kan ursprungligen ha fungerat väl i relation till en oförutsebart tillgänglig anknytningsperson, men får i senare relationer ofta motsatt verkan och framkallar just den övergivenhet individen söker undkomma. Uppmärksamheten riktas ensidigt mot alla inre tecken på oro, ångest och otrygghet, som också förstärks med hjälp av katastroftankar och ältande, men som Mikulincer och medförfattare (2009) poängterar kan denna uppmärksamhetsstrategi, trots att den förstärker ångest och ilska, fungera som ett försvar mot ännu djupare övergivenhetskänslor: “Det tumult och den distraktion som skapas genom ihärdiga, impulsiva uttryck för smärta, behov och ilska kan rikta uppmärksamhet och energi bort från ett djupare problem: upplevelsen av självet som inte särskilt substantiellt alls och inte förtjänt av någons omsorger. Att uppröras och fånga någons uppmärksamhet kan åtminstone få någonting att hända, och även om detta något är obehagligt så kan det kännas bättre än ingenting – det vill säga bättre än existentiell isolering och värdelöshet” 

/…/

Den hyoeraktiverande strategin består bland annat i en högt uppdriven vaksamhet på minsta tecken på ointresse från partnerns sida: den negativa självbilden gör att individen har svårt att tro på någon annans kärlek, och samtidigt svårt att själv reglera övergivenhetsångesten. Det kan tyckas paradoxalt att den hyperaktiverande strategin, som ju innebär att individen fokuserar på negativa affekttillstånd, samtidigt representerar ett försvar mot tidiga övergivenhetstillstånd. Perspektivet klarnar dock om vi betänker att det ensidiga fokuset på negativa affekter, liksom på negativa hjälplösa självbilder, har till syfte att åstadkomma en upplevd närhet till eller sammansmältning med en annan. Det är just denna upplevda närhet eller sammansmältning, om än laddad med negativa känslor, som uppfattas som det enda som hjälpligt kan stabilisera självet. 

//

(eng.)

Taken from Tor Wennerberg – We Are Our Relationships (About Connection Trauma):

“As a rule, attachment trauma leads to fear of closeness to other people. One can consider the trauma of attachment not only as trauma that occurs within the context of an attachment relationship, but as trauma that affects the attachment system itself. Remember that the link is a deeply rooted biological need. From an evolutionary perspective, attachment trauma beats the individual’s ability to survive. The trauma of attachment damages the security-regulating system and undermines the traumatized person’s ability to use relationships to create a sense of security.

/…/

The result may be a pattern of defensive avoidance of mentalizing especially in close relationships: the child has begun to fear his own consciousness. Therefore, traumatized people get stuck in pre-mentalizing approaches, where emotions remain either painfully overwhelming and chaotic or painfully unreal and inaccessible. These opposite patterns of mentalizing deficiency correspond to the division of personality into reliving (EP) and avoidant (ANP) dissociated parts.”

From Tor Wennerberg – Self & together: About connection and identity in relationships: (About hyper-activating connection model)

“This paradoxically intensifying affect control strategy may have originally worked well in relation to an unpredictably available attachment person, but in later relationships often has the opposite effect and elicits precisely the abandonment the individual seeks to escape. Attention is unilaterally directed to all internal signs of anxiety and insecurity, which are also reinforced by thoughts of disaster and aging, but as Mikulincer and co-authors (2009) point out, this attention strategy, although it intensifies anxiety and anger, can act as a defense against even deeper feelings of abandonment: “The turmoil and distraction created by persistent, impulsive expressions of pain, need and anger can direct attention and energy away from a deeper problem: the experience of the self as not very substantial at all and not deserved by anyone’s caregiver. being upset and catching someone’s attention can at least cause something to happen, and even if this is uncomfortable, it can feel better than nothing – that is, better than existential isolation and worthlessness. ”

/…/

The hypo-activating strategy consists, among other things, of high vigilance on the smallest sign of disinterest on the part of the partner: the negative self-image makes it difficult for the individual to believe in someone else’s love, and at the same time difficult to regulate self-indulgence anxiety. It may seem paradoxical that the hyper-activating strategy, which means that the individual focuses on negative affect states, at the same time represents a defense against early states of abandonment. However, the perspective clarifies if we consider that the one-sided focus on negative effects, as well as on negative helpless self-images, aims to achieve an experienced closeness to or merge with another. It is precisely this perceived closeness or fusion, albeit loaded with negative emotions, that is perceived as the only thing that can help stabilize the self.”

Boktips / Book recommendation #2 – Attachment in Adulthood – Mario Mikulincer, Phillip R. Shaver

I denna bok ( ‘Attachment in Adulthood’ av Mario Mukulincer (Isr), Philip R. Shaver (Us)) går författarna igenom anknytningsteorins historia och dess status idag. De fokuserar även på vuxen anknytning (inte enbart i förhållande till ett barns).

/

In this book (‘Attachment in Adulthood’ by Mario Mukulincer (Isr), Philip R. Shaver (Us)), the authors go through the history of attachment theory and its status today. They also focus on adult attachment (not just in relation to a child’s).

Boktips / Book recommendation #1: Tor Wennerberg – Själv och tillsammans / Self and Together

En svensk psykolog och författare som flaggat högt med anknytningsteori är Tor Wenneberg. I senaste boken, Själv och tillsammans : Om anknytning och identitet i relationer sammanfattar han John Bowlbys anknytningsteori men lyfter också in ett begrepp av Murray Bowen – differentiering. Hur kan dessa teorier komplettera varandra? Hur kan vi dels vara nära betydelsefulla andra dels behålla vår självständighet? Boken är välskriven, är lätt att ta till sig och rekommenderas varmt.

/

A Swedish psychologist and writer who has been promoting attachment theory is Tor Wenneberg. In his latest book, Self and Together: About Relationship and Identity in Relationships, he summarizes John Bowlby’s attachment theory but also highlights a concept by Murray Bowen – differentiation. How can these theories complement each other? How can we both be very important to others yet retain our independence? The book is well-written, easy to grasp and highly recommended.