Tag Archives: depression

3: Psykiatri i Norden (Gäst: Jaakko Seikkula)

Med utgångspunkt i den aktuella debatt som förts mellan socialstyrelsen och psykoterapiforskare angående de nya riktlinjerna för behandling av ångest och depression ställs frågorna: Vad främjar återhämtning vid grov psykisk ohälsa? Hur mycket påverkar behandlingsform och metodik? Vad kan de nya riktlinjerna ha för konsekvenser på det psykiatriska fältet?

För att komma närmare det har vi med oss Jaakko Seikkula som är Professor i psykoterapi på Universitetet i Jyväskylä, klinisk psykolog och familjeterapeut. Han har arbetat kliniskt och forskat i över 30 år tillsammans med individer i grov psykisk ohälsa

Advertisements

Psykoterapi via landsting och kommun – vilken behandling erbjuds?

En äldre radio-essä sändes nyligen på P1 och blir aktuell i förhållande till Socialstyrelsens senaste riktlinjer för behandling av depression och ångest, som hårt kritiserats av ett flertal yrkespersoner i Norden. Den tar upp och jämför Sverige med nära grannländer i Europa – hur arbetar man med psykoterapeutisk behandling och vad grundar respektive land sitt utbud på för forskning?

Länk till radioinslaget

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Detta är också en del av verktygen i Socialpsykologisk Vård. Hållningen är ickeintellektuell, och detta lyfter Carhart-Harris fram i videon som ett viktigt förhållningssätt. Intellektuell förståelse av fenomen och företeelser är positivt i det pedagogiska klassrummet och när man sitter och läser sin bok men riskerar att vara kontraproduktivt i psykoterapi, då hjärnans behov av att övergripa förståelse tyvärr kan bli murar och hinder för att kunna förändra etablerade mönster och inre bilder

Anknytningsmodeller

Hur kan någon förändra sina anknytningsmodeller? Jag tror att det är omöjligt att bli helt trygg, men jag kan lära mig att förhålla mig till min otrygghet på ett sätt som gör att den inte tar över och styr mitt känsloreglerande. Detta tror jag tar tid och kräver disciplinerat arbete.

Men hur?

Genom nya relationella erfarenheter och ny kunskap. Nya relationella erfarenheter kan ske på olika sätt. Det kan vara vänner, bekanta men kanske framförallt de närmsta – partner, föräldrar, syskon, nära vänner.

Om jag ändrar hur jag agerar och bemöter mina relationer så kommer jag omvärdera mitt sätt att se på hur jag relaterar mig till andra människor. Jag blir aktör i stället för hjälplös åskådare. Även min terapeut är en ny relationell erfarenhet som jag kan påverka.

Men vad mer?

Genom böcker, föreläsningar, artiklar och annat kunskapsintagande. Läs om andras erfarenheter, andras upplevelser. Men ta inget för givet som sanningar. Alla har sin egen subjektiv upplevelse. Ångest har en unik mening och via ny erfarenhet och ett närmande av det som är meningsfullt öppnas våra dörrar till förändring.

Att få ångest i relationer är komplext och svårt, eftersom kärlek och tillit är något som vi automatiskt söker oss till. Om kärlek förknippas med ångest så förstår kroppen inte vilket beslut den skall ta: Skall jag stanna eller gå? Våra känslonerver är antenner för de vägar vi väljer att gå. Det är inte meningen att vi skall bli rädda för den som skyddar oss. Men när ändå detta sker, och dessutom kanske över tid blir våra arbetsmodeller dysfunktionella. Om vi i framtiden vill kunna se förändring så måste vi arbeta målmedvetet och hårt -varje dag, vecka, månad och kanske i flera år. För att bli av med skammen måste vi börja med att sluta orsaka ny och sedan långsamt börja ta itu med den gamla.

Skilj sorg från depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield pekar på vikten av just detta. Att separera normal sorgsenhet från depressiv störning.

Genom boken går de igenom depressionens historia och hur DSM * tagit sig vidare igenom sina fyra versioner (idag finns även en femte). Men framförallt lyfter den att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA och är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symptom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad de menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa greppet av uppfattningen kring hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser. Om man inte tar hänsyn till sammanhanget utan fokuserar på en mall av symptom kan psykiatrins funktion att upptäcka rötterna till ett psykiskt problem falla.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

Depression är alltså ett fenomen som myntats de senaste 50 åren. Särskilt i samband med DSM III (1980) efter att det psykodynamiska fältets 10 år sedan 70-talet förlorat sin kraft i västerländsk psykiatri. Om alla som hostar skulle få diagnosen “Tuberkulos” skulle siffrorna gå i höjden, men sådan tur är kan man ta ett laboratorieprov och se om lungorna bär på infektion. I psykiatrisk diagnostistik finns tyvärr ännu inte sådana garantier och tester. Vad kan det här innebära för konsekvenser för psykiatrisk vård?

Med blick för det komplexa och specifika …

Ur tidskriften Psykoterapi #1, 2014

“Trots att rehabiliteringsgarantin inte kommer att förändras under 2014 anser jag att en försiktigt gynnsam vind råder. Tiden talar helt enkelt för psykodynamisk psykoterapi. Regeringen har gjort en stor ensidig satsning KBT, där alla uppföljningar och utvärderingar idag visar att ingenting blev som man hade tänkt och goda resultat lyser med sin frånvaro. I själva verket är resultaten av satsningen katastrofala.
Det beror inte på att det är något fel med KBT som metod. Det handlar i stället om bristen på mångfald och ett ensidigt val av metod, samtidigt som man både inom garantin och inom psykiatrin överordnat metodvalet före kompetens. Något Sverige i princip är ensamma om i Europa. Forskning visar tydligt att en metod med ett fixerat antal behandlingstillfällen, som är lika för alla patienter, inte passar alla. I stället handlar det om att psykisk problematik är komplex och specifik och att valet av behandlingsmetod måste anpassas till patienten, inte tvärtom. Att terapeutens utbildning, skicklighet och engagemang är av avgörande betydelse för behandlingsresultatet.”

– Eva Marie Eneroth Säll