Tag Archives: Kärlek

Anknytningsteori och John Bowlby

I detta avsnitt tänkte jag prata lite kort om anknytningsteori och hur det kan påverka oss i vårt vuxna liv samt lite kort om hur man kan förändra sina anknytningsmönster.

Anknytningsteorin utvecklades på 60-70-talet av den brittiske psykologen och forskaren John Bowlby. Hans teori har haft och har än idag stor påverkan på det psykiatriska fältet.

Bowlby föddes 1907 i ett överklasshem i London men växte under stora delar av sin uppväxt upp på ett barnhem med substitutförälder. Hans egna erfarenheter kom att påverka hela hans yrkesliv.

Under 1900-talet kom Sigmund Freuds psykoanalys att dominera Europas psykologifält. Även om Bowlby använde och inspirerade sig av Freuds teorier ansåg han att den var bristfällig och saknade vetenskapligt stöd. Med hjälp av andra fält som biologi, Charles Darwins evolutionsteori och läran om djurens beteende uvecklade han en egen teori som kom att heta Anknytningsteorin (Attachment Theory).

Det som Bowlby främst kritiserade var uppfattningen att det som är primärt för däggdjur (alltså människan) under sina tidigare år var föda. Den sociala relationen var sekundär. Men Bowlby ansåg det vara tvärtom. Han hänvisade till biologin och etologi- forskning om djurens beteende- med apungar och fågeldjur. Den sociala relationen var primär för längre utvecklade däggdjur, en biologisk skyddsmekanism som utvecklats evolutionärt under miljontals år. Det vill säga- den hjärna som vi föds med, är under sina första tidiga år miljoner år gammal i sin funktion. Detta har grov påverkan på vår psykologiska utveckling och är grunden till vår mentala hälsa och funktion som människor- enligt Bowlby.

Teorin bygger på fyra kategorier av beteendesystem. Under våra tidiga år utvecklar vi, i samspel med våra omhändertagare, sociala strategier som fortsätter in i vårt vuxna liv. Strategisystemet påverkar hur vi emotionellt relaterar till andra människor i vår närhet. Det formar vår representerade bild av oss själva och andra människor som kommer nära. Dess funktion varierar beroende på hur vårt känsloliv och behov möts tillsammans med de som tagit hand om oss under våra tidiga år.

Det som man främst förknippar anknytningsteorin med är strategikategorierna, som egentligen utvecklades av en kollega till Bowlby—Mary Ainsworth. De fyra stratetiska kategorierna är:

  • Trygg
  • Otrygg ambivalent
  • Otrygg undvikande
  • Desorganiserad

Bowlby själv skiljde bara dom i två—otrygg respektive trygg.

Eftersom vår evolutionära utveckling präglats så starkt av att knyta oss an till en anknytning tidigt för att överleva- så har det fått genetiska konsekvenser på vår funktion som människa. Vi har utvecklats till en relationell social varelse, som får sitt psykologiska spelrum manifesterat tillsammans med andra. Detta biologiska, evolutionära perspektiv gör att det blir logiskt- när vi tittar på dels barns beteende- dels på exempel vilken påverkan våra tidiga år kan ha på en individs framtida vuxenliv. Det kan ge oss en logisk förståelse varför det kan upplevas så svårt att  förändra vårt beteende som verkar sitta i ryggmärgen likt en reflex. Eftersom anknytningspersonen är den enda individ vi har att förlita oss på som barn- tvingas vi anknyta oss oavsett om den upplevs som trygg eller otrygg. Detta gör samspelet mycket komplicerat. När en anknytningsgestalt är en trygg famn men samtidigt opålitlig, förvirrande eller farlig. I ett sådant scenario blir det dubbelriktade systemet korrupterat- vi söker oss bort från det som är farligt till det som är tryggt. Vad händer när det som är farligt även är vår trygga bas?

Brister denna logik utvecklas systemet i skev riktning och individens signaler av fara och trygghet blandas ihop. Priset är ett dysfunktionellt regleringssystem för rädslor och trygghet i närspel med andra. Förståelsen av de beteendestrukturella paradoxer som individer beskriver i samband med nära relationer blir tydligare och logiska, och här tror jag Bowlbys viktigaste bidrag ligger. Vårt anknytningssystem är en primär social överlevnadsmekanism som utvecklats evolutionärt- och i samspelet med våra tidiga nära anhöriga manifesterar det sig- på gott och ont.

Så hur förändrar jag mina modeller och strategier om de verkar hindra mig? Genom nya erfarenheter där våra inre föreställningar och emotionella register skrivs om. Det finns flera exempel från de senaste decennierna på neurologisk forskning de som visar att vår hjärna är mer elastisk än vi tidigare trott- även i vuxen ålder. Av min personliga erfarenhet, ur litteraturen jag läst, de studier jag genomfört och i mitt arbete som samtalsterapeut- är det ett läkande rum som förändrar en persons anknytningsmönster. Det rummet kan bestå av en rad olika saker. Här är några:

  • Självkännedom och undermedvetna föreställningar kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans med ett stöd
  • Emotionella upplevelser aktiveras, vilket resulterar ofta i ångest, stress och rädsla. Men detta görs i en trygg miljö
  • Olika föreställningar och minnen ersätts med nya- synapser binds där med
  • Processen fortsätter utanför det läkande rummet, detta gör att de neurologiska banorna etableras ytterliggare genom andra erfarenheter osv
  • Symptomen sänks eller upphör där med successivt

För vidare läsning om Bowlby och hans anknytningsteori- rekommenderar jag Tor Wennerbergs bok “Själv och tillsammans” som kom ut för några år sedan.

Källor till artikeln:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Seperation, Pelican Books 1975

Advertisements

Priset av att vara aktivt nyfiken på dig själv och den andre

“Viljan att ändra och styra sin partner är en vanlig konfliktkälla. Men den maktkampen leder sällan till utveckling för någon. Psykologen Tor Wennerberg förklarar varför lösningen i stället är att satsa på att bekräfta sig själv.”

Utveckla dig själv för relationens skull

I artikeln från Svenska Dagbladet berättar Tor Wennerberg om vad det är att ta ansvar för sina behov och visa det för den andre i stället för att driva maktkamp. Det kostar att vara intim, för i vår sekulära tid vet de flesta om att vi en dag kommer att förlora den andre. Där med minskas en eventuell ångest inför döden. Men en konstruktiv väg blir omöjlig att bereda om kampen inte förs med ansvar och utifrån en själv.

“Det kostar att vara aktivt nyfiken på vad som finns i någon annans inre värld. Hjärnan väljer ofta minsta motståndets lag, det är energibesparande. Relationer kräver tid.”

Detta kan för många vara en svår och livslång process. Med en grovt otrygg anknytning i grunden kan motståndet upplevas som en fråga om liv och död. Men vägen blir mer klar och lättare att hantera om vi tar ansvar för våra egna svårigheter, utan att blanda in den andre som i sin tur leder till sammansmältning, maktspel och skuld. En motsatt version är undvikande distansering i form av avstängning, förträngning, beroende m.m. som i sin tur urholkar relationen fast från ett omvänt håll.

Personlig utveckling och sund intimitet kostar tid, mod och hårt arbete. Stagnation och osund intimitet kostar ingenting men ger andra konsekvenser. Vad väljer du?

Priset av att närma sig kärlek

När vi gör oss ärliga och sårbara i ett kärleksmässigt relationellt närmande ökar risken för att bli utsatt för ett avvisande. Detta är ett risktagande och för det krävs mod. Det krävs också mod från oss som avvisar, att göra det med uppriktig ärlighet fri från manipulation, martyrskap eller anklagelse. Det samma gäller reaktionen hos oss som blir avvisade, hur vi reagerar. Förutom att känna starka känslor som sorg (vilket är sunt så länge vi kan reglera dom) och besvikelse kan det utlösa en överdriven reaktion (den vuxne blir ett vuxet barn). Vi kanske hanterar det inträffade genom exempelvis tystnad, vit lögn, besatthet, misstänksamhet eller hämndlysten ilska för att vi antagligen antingen saknar förmåga och den självkänsla som krävs eller för att vi helt enkelt är så sårade och chockade av det inträffade att det river upp både nya och gamla sår. Beteendet är en flykt och vi kompenserar sårbarhet med falsk makt i båda dessa scenarior

Dessa två utsatta eventuella utlopp – att bli avvisad/övergiven och beslutet att avvisa/överge – är det intima kärleksrelationella pris för vad det innebär att gå in i en nära relation

Om vi upplever grova svårigheter i samband med att vi inleder och befinner oss i en nära relation, behövs det ibland en plattform där vi kan laborera, experimentera och närma oss problemets kärnpunkt. Beteendemönster av destruktiva slag bottnar ofta i tidigare negativa erfarenheter exempelvis från den tid vi varit bebis, barn, tonår eller ung vuxen. En plattform där det finns möjlighet att på ett konstruktivt vis arbeta med detta material är samtalsterapi

Kärlekens konst

Psykologen, författaren och kulturkritikern Erich Fromms klassiska litterära verk ‘Kärlekens konst’ summerar fenomenet ‘kärlek’ på 140 sidor. Med värme, visdom, skärpa och med fötterna i flera traditioner lyfter han det som är centralt och gemensamt för människans överlevnad – vår relation till andra. Verket blir ett bra komplement till Tor Wennerbergs ‘Själv och Tillsammans’ som utkom förra året.

Enligt Fromm kan man dela upp kärlek i fem: Broderskärlek, moderskärlek, erotisk kärlek, självkärlek och kärlek till Gud. (Den första skulle kanske idag kallas för syskonkärlek.) Alla dessa typer är en del av samma mynt men yttrar sig på olika sätt hos människan. Jag kommer inte gå in på dem i detalj men tänkte prata lite kring självkärlek och hur detta kan förbli outvecklat hos en individ.

Liknelser går att göra med det ofta amerikanska perspektivet att vi bär på ett “inre barn” och ju mer plats en sådan inre representation existerar desto mer outvecklade delar av vårt jag och självbild bär vi. Det inre barnet eller den personliga delen är ett stagnerat tillstånd – ett emotionellt barn som en del av den vuxne. Jean Jenson och Alice Miller talar om “The Inner Child” och Fromm om ett narcissisiskt barn och outvecklat jag som längtar efter kärlek och omslutning men som i stället yttrar sig paradoxalt genom andra saker. Det kan vara dolt självförakt, kompensation, kontrollbehov, rädsla, missbruk/beroende (till ting eller människor i ens närhet), besatthet, överdriven längtan efter kärlek/bekräftelse eller annat som kan fylla den ursprungliga tomheten. Ett barn som känt sig övergivet manifesteras i den vuxne deprimerade, frustrerade eller på annat sätt ångestfyllde. Detta fenomen och karaktärsdrag sker ofta mer eller mindre omedvetet då dessa emotioner för länge sedan trängts bort och tryckts ner. En mogen vuxen individ har utvecklat denna sida och lever inte under dessa krafters våld. Processen kan uttryckas som ett barns frigörelse ut i världen – en separation från föräldern att kunna se, älska och möta resten av världen.

“Personen i fråga måste med andra ord ha lämnar bakom sig infantila beroendekrav, narcissistiska allmaktsdrömmar och önskan att utnyttja andra eller att i första hand tillgodose sig själv. Hon måste ha fullt förtroende för sina egna personliga kraftresurser och också våga använda dem för att uppnå sina mål. Brister det här i något avseende, är hon också i motsvarande grad rädd för att ge ut sig själv – och följaktingen också rädd för att älska.”

En annan intressant, om än lite svår att påvisa, aspekt är det enligt Fromm paradoxala resultatet av vad en “osjälvisk” förälder har på ett barn, när den till varje pris försöker undvika att utsätta barnet för själviskhet genom att ständigt vara till lags, ej säga något nekande eller som kan såra, ständigt ge barnet det den vill ha, ta dens parti i alla lägen oavsett. Vi kallar det ibland för “Curling-uppfostran” med metafor till sporten Curling där man putsar föremålets väg så att den inte behöver göra det själv. Fromm menar att själviskhet är ett förvridet missförstått begrepp som används i fel sammanhang. Att älska sig själv är en stor skillnad gentemot att vara självisk och maktlysten, att vilja äga. Paradoxen ligger i att barnet börjar tvivla på sin egna förmåga för att föräldern inte tydligt visar en egen vilja och förklarar resonerar kring den aktuella situationen. Speglandet (barnet existerar genom att bli sedd och förstådd av den andre) upphör och barnet blir spänt, förvirrat, rädd att göra fel, undviker till varje pris det som kan orsaka obehag, obekvämhet hos den vuxne.

Konflikter och uppriktig integritet är därför ett nödvändigt ont för två individer, även barn och förälder. En vuxen gestalt måste vara medveten om sin egen själviska maktlystenhet och sitt outvecklade jag för att kunna ge kärlek, och genom att ta sina egna viljor och känslor på allvar så lär sig barnet att göra det gentemot sig själv och fortsättningsvis till andra. Självkärlek och medveten självkännedom är därför även här en förutsättning för att kunna ge och ta emot kärlek från och till andra. Först här alltså blir kärleken ömsesidig.

“Den ‘osjälviska’ personen ‘önskar ingenting för egen del’, ‘lever helt och hållet för andra’ och är stolt över att inte betrakta sig själv som någonting av vikt. Men till sin förvåning upptäcker hon att hon trots sin osjälviskhe är olycklig och att hennes känsloreaktioner till den närmaste omgivingen är otillfredställande. Det fortsatta analytiska arbetet ger vid handen att hennes osjälviskhet inte saknar samband med hennes övriga symtom utan själv är ett av dem, i själva verket ofta det viktigaste; att hon är förlamad i sin förmåga att på det hela taget älska och njuta; att hon är uppfylld av fientlighet mot livet, och att bakom osjälviskhetens fasad döljer sig en försåtlig men inte desto mindre intensiv egocentricitet. En sådan person kan endast botas om hon kan förmå sig själv till att godta också sin osjälviskhet som ett symtom bland de andra, så att hennes brist på produktivitet kan rättas till.”

Anknytningsmodeller

Hur kan någon förändra sina anknytningsmodeller? Jag tror att det är omöjligt att bli helt trygg, men jag kan lära mig att förhålla mig till min otrygghet på ett sätt som gör att den inte tar över och styr mitt känsloreglerande. Detta tror jag tar tid och kräver disciplinerat arbete.

Men hur?

Genom nya relationella erfarenheter och ny kunskap. Nya relationella erfarenheter kan ske på olika sätt. Det kan vara vänner, bekanta men kanske framförallt de närmsta – partner, föräldrar, syskon, nära vänner.

Om jag ändrar hur jag agerar och bemöter mina relationer så kommer jag omvärdera mitt sätt att se på hur jag relaterar mig till andra människor. Jag blir aktör i stället för hjälplös åskådare. Även min terapeut är en ny relationell erfarenhet som jag kan påverka.

Men vad mer?

Genom böcker, föreläsningar, artiklar och annat kunskapsintagande. Läs om andras erfarenheter, andras upplevelser. Men ta inget för givet som sanningar. Alla har sin egen subjektiv upplevelse. Ångest har en unik mening och via ny erfarenhet och ett närmande av det som är meningsfullt öppnas våra dörrar till förändring.

Att få ångest i relationer är komplext och svårt, eftersom kärlek och tillit är något som vi automatiskt söker oss till. Om kärlek förknippas med ångest så förstår kroppen inte vilket beslut den skall ta: Skall jag stanna eller gå? Våra känslonerver är antenner för de vägar vi väljer att gå. Det är inte meningen att vi skall bli rädda för den som skyddar oss. Men när ändå detta sker, och dessutom kanske över tid blir våra arbetsmodeller dysfunktionella. Om vi i framtiden vill kunna se förändring så måste vi arbeta målmedvetet och hårt -varje dag, vecka, månad och kanske i flera år. För att bli av med skammen måste vi börja med att sluta orsaka ny och sedan långsamt börja ta itu med den gamla.

När relationer drivs av omsorg och dialog i stället för kontroll

En vanlig medveten eller omedveten reaktion ur osäkerhet gentemot sig själv och den andre är projicering och perfektionism. Här förklarar Mikulincer och Shaver sina tankar kring dessa med avslutning av ett citat med James Hollis. Vissa begrepp är här inte definierade men jag har ändå valt att posta citatet.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”