Tag Archives: love

Anknytningsteori och John Bowlby / Attachment Theory and John Bowlby

(For english—scroll down) 

I detta avsnitt tänkte jag prata lite kort om anknytningsteori och hur det kan påverka oss i vårt vuxna liv samt lite kort om hur man kan förändra sina anknytningsmönster.

Anknytningsteorin utvecklades på 60-70-talet av den brittiske psykologen och forskaren John Bowlby. Hans teori har haft och har än idag stor påverkan på det psykiatriska fältet.

Bowlby föddes 1907 i ett överklasshem i London men växte under stora delar av sin uppväxt upp på ett barnhem med substitutförälder. Hans egna erfarenheter kom att påverka hela hans yrkesliv.

Under 1900-talet kom Sigmund Freuds psykoanalys att dominera Europas psykologifält. Även om Bowlby använde och inspirerade sig av Freuds teorier ansåg han att den var bristfällig och saknade vetenskapligt stöd. Med hjälp av andra fält som biologi, Charles Darwins evolutionsteori och läran om djurens beteende uvecklade han en egen teori som kom att heta Anknytningsteorin (Attachment Theory).

Det som Bowlby främst kritiserade var uppfattningen att det som är primärt för däggdjur (alltså människan) under sina tidigare år var föda. Den sociala relationen var sekundär. Men Bowlby ansåg det vara tvärtom. Han hänvisade till biologin och etologi- forskning om djurens beteende- med apungar och fågeldjur. Den sociala relationen var primär för längre utvecklade däggdjur, en biologisk skyddsmekanism som utvecklats evolutionärt under miljontals år. Det vill säga- den hjärna som vi föds med, är under sina första tidiga år miljoner år gammal i sin funktion. Detta har grov påverkan på vår psykologiska utveckling och är grunden till vår mentala hälsa och funktion som människor- enligt Bowlby.

Teorin bygger på fyra kategorier av beteendesystem. Under våra tidiga år utvecklar vi, i samspel med våra omhändertagare, sociala strategier som fortsätter in i vårt vuxna liv. Strategisystemet påverkar hur vi emotionellt relaterar till andra människor i vår närhet. Det formar vår representerade bild av oss själva och andra människor som kommer nära. Dess funktion varierar beroende på hur vårt känsloliv och behov möts tillsammans med de som tagit hand om oss under våra tidiga år.

Det som man främst förknippar anknytningsteorin med är strategikategorierna, som egentligen utvecklades av en kollega till Bowlby—Mary Ainsworth. De fyra stratetiska kategorierna är:

  • Trygg
  • Otrygg ambivalent
  • Otrygg undvikande
  • Desorganiserad

Bowlby själv skiljde bara dom i två—otrygg respektive trygg.

Eftersom vår evolutionära utveckling präglats så starkt av att knyta oss an till en anknytning tidigt för att överleva- så har det fått genetiska konsekvenser på vår funktion som människa. Vi har utvecklats till en relationell social varelse, som får sitt psykologiska spelrum manifesterat tillsammans med andra. Detta biologiska, evolutionära perspektiv gör att det blir logiskt- när vi tittar på dels barns beteende- dels på exempel vilken påverkan våra tidiga år kan ha på en individs framtida vuxenliv. Det kan ge oss en logisk förståelse varför det kan upplevas så svårt att  förändra vårt beteende som verkar sitta i ryggmärgen likt en reflex. Eftersom anknytningspersonen är den enda individ vi har att förlita oss på som barn- tvingas vi anknyta oss oavsett om den upplevs som trygg eller otrygg. Detta gör samspelet mycket komplicerat. När en anknytningsgestalt är en trygg famn men samtidigt opålitlig, förvirrande eller farlig. I ett sådant scenario blir det dubbelriktade systemet korrupterat- vi söker oss bort från det som är farligt till det som är tryggt. Vad händer när det som är farligt även är vår trygga bas?

Brister denna logik utvecklas systemet i skev riktning och individens signaler av fara och trygghet blandas ihop. Priset är ett dysfunktionellt regleringssystem för rädslor och trygghet i närspel med andra. Förståelsen av de beteendestrukturella paradoxer som individer beskriver i samband med nära relationer blir tydligare och logiska, och här tror jag Bowlbys viktigaste bidrag ligger. Vårt anknytningssystem är en primär social överlevnadsmekanism som utvecklats evolutionärt- och i samspelet med våra tidiga nära anhöriga manifesterar det sig- på gott och ont.

Så hur förändrar jag mina modeller och strategier om de verkar hindra mig? Genom nya erfarenheter där våra inre föreställningar och emotionella register skrivs om. Det finns flera exempel från de senaste decennierna på neurologisk forskning de som visar att vår hjärna är mer elastisk än vi tidigare trott- även i vuxen ålder. Av min personliga erfarenhet, ur litteraturen jag läst, de studier jag genomfört och i mitt arbete som samtalsterapeut- är det ett läkande rum som förändrar en persons anknytningsmönster. Det rummet kan bestå av en rad olika saker. Här är några:

  • Självkännedom och undermedvetna föreställningar kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans med ett stöd
  • Emotionella upplevelser aktiveras, vilket resulterar ofta i ångest, stress och rädsla. Men detta görs i en trygg miljö
  • Olika föreställningar och minnen ersätts med nya- synapser binds där med
  • Processen fortsätter utanför det läkande rummet, detta gör att de neurologiska banorna etableras ytterliggare genom andra erfarenheter osv
  • Symptomen sänks eller upphör där med successivt

För vidare läsning om Bowlby och hans anknytningsteori- rekommenderar jag Tor Wennerbergs bok “Själv och tillsammans” som kom ut för några år sedan.

Källor till artikeln:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Seperation, Pelican Books 1975

/

In this section I am going to talk a little briefly about attachment theory and how it can affect us in our adult life and a little brief on how to change our attachment patterns.

Attachment theory was developed in the 60-70’s by British psychologist and researcher John Bowlby. His theory had and still has a great influence on the psychiatric field of children, adults and the psychosocial relation between.

Bowlby was born in 1907 in an upper-class home in London, but he grew up in large part of his upbringing in an orphanage with a parent-in-law. His own experiences came to affect his entire professional life.

During the 20th century, Sigmund Freud’s psychoanalysis came to dominate Europe’s psychology field. Although Bowlby used and was inspired by Freud and his theories, he believed that it was deficient and lacking of scientific support. With help from other fields such as biology, Charles Darwin’s theory of evolution and the doctrine of animal behavior, Bowlby developed his own theory that came to be known as Attachment Theory.

What Bowlby mainly criticized was the conviction at the time that the primary need for mammals (i.e man) during their first years was food. The social relationship was secondary. But Bowlby considered it to be the opposite. He referred to biology and ethology research on the behavior of the animals – apungs and birds. The social relationship needs was primary for longer-developed mammals, a biological protection mechanism evolutionarily developed for over a millions of years. That is to say, that the brain we are born with is during our first years in its function millions of years old. This has a serious impact on our psychological development and is the foundation of our mental health and function as humans -according to Bowlby.

The theory is based on four categories of behavioral systems. During our early years, we develop, in conjunction with our careers, social strategies that continue into our adult life. The strategy system affects how we relate emotionally to other people in our vicinity. It shapes our represented image of ourselves and other people that is important to us emotionally. Its function varies depending on how our emotional life and needs was met in relation to our caregivers during our first years.

What one mainly associates with the attachment theory is its strategy categories, which were actually developed by a colleague of Bowlby -Mary Ainsworth. The four stratetic categories are:

Safe
Insecure ambivalent
Insecure avoidance
Disorganized
Bowlby himself only separated them into two — insecure and safe.

Since our evolutionized development has such a long and strong impact in order to survive, it has had genetic consequences on our function as human beings. We have evolved into a relational social being, which gets our psychological gambling manifested together with others. This biological, evolutionary perspective makes it logic when we look at both children’s behavior and, for example, what impact our early years may have on our future adult life. It can give us a logical understanding why it can be so difficult to change our behavior, which seems to be manifested in the spinal cord as an autonomous reflex. Because our caregivers is the only gestalts we have to rely on as a child, we are forced to connect with them regardless of whether it is perceived as safe or insecure. This makes the interaction very complex. When a gesture is a secure embrace but at the same time unreliable, confusing or dangerous. In such a scenario, the bidirectional system becomes corrupt – we are looking away from what is dangerous to what is safe. What happens when we assume that what is dangerous is, at the same time, our safety base?

If this logic fails, the system develops in a skewed direction and the signals of danger and security become fused together. The prize is a dysfunctional regulation system for fear and security in relation with others. Understanding the behavioral paradoxes that individuals describe in close relationships becomes more celar and logical, here I believe Bowlby’s most important contribution lies. Our connection system is a primary social survival mechanism that has evolved evolutionarily.

So how do I change my models and strategies if they seem to hinder me? Through new experiences where our inner beliefs and emotional registers are rewritten. There are several examples from recent decades on neurological research that show that our brain is more elastic than we previously thought even in our adulthood. From my personal experience, and the literature I’ve read, the studies I’ve conducted and in my work as a therapist – this is a healing room that consist of a variety of things. Here are some:

  • Self-awareness and subconscious beliefs come to the surface and are processed together with a support
  • Emotional experiences are activated, often resulting in anxiety, stress and fear. But this is done in a safe environment
  • Different performances and memories are replaced with new synapses tied to it
    The process continues outside the healing room, which means that the neurological pathways are further established through other experiences etc.
  • The symptoms are reduced or stopped there gradually

For further reading about Bowlby and his connection theory, I recommend Tor Wennerberg’s book “Self and Together” that came out a few years ago.

Bibliography:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Separation, Pelican Books 1975

Priset av att vara aktivt nyfiken på dig själv och den andre / The price of being actively curious about yourself and the other

(sv.)

“Viljan att ändra och styra sin partner är en vanlig konfliktkälla. Men den maktkampen leder sällan till utveckling för någon. Psykologen Tor Wennerberg förklarar varför lösningen i stället är att satsa på att bekräfta sig själv.”

Utveckla dig själv för relationens skull

I artikeln från Svenska Dagbladet berättar Tor Wennerberg om vad det är att ta ansvar för sina behov och visa det för den andre i stället för att driva maktkamp. Det kostar att vara intim, för i vår sekulära tid vet de flesta om att vi en dag kommer att förlora den andre. Där med minskas en eventuell ångest inför döden. Men en konstruktiv väg blir omöjlig att bereda om kampen inte förs med ansvar och utifrån en själv.

“Det kostar att vara aktivt nyfiken på vad som finns i någon annans inre värld. Hjärnan väljer ofta minsta motståndets lag, det är energibesparande. Relationer kräver tid.”

(eng.)

“The desire to change and control one’s partner is a common source of conflict. But that power struggle rarely leads to development for anyone. Psychologist Tor Wennerberg explains why the solution is instead to invest in confirming himself.”

Develop yourself for the sake of the relationship

In the article from Svenska Dagbladet, Tor Wennerberg talks about what it is to take responsibility for ones needs and show it to the other instead of fighting a power struggle. It costs to be intimate, because in our secular time most people know that one day we will lose the other. This reduces any anxiety before death. But a constructive path becomes impossible to prepare if the struggle is not carried out with responsibility and on the basis of one’s self.

“It costs to be actively curious about what’s in someone else’s inner world. The brain often chooses the least resistance team, it’s energy-saving. Relationships require time.”

Kärlekens konst / The art of love

(sv.)

Psykologen, författaren och kulturkritikern Erich Fromms klassiska litterära verk ‘Kärlekens konst’ summerar med sina 140 sidor fenomenet ‘kärlek’. Med värme, visdom och med fötterna i flera traditioner lyfter han det som Bowlby ansåg var centralt och gemensamt för människans överlevnad – vår relation till andra. Boken är ett bra komplement till Tor Wennerbergs ‘Själv och Tillsammans’ som utkom för ett år sedan.

Enligt Fromm kan man dela upp kärlek i fem: Broderskärlek, moderskärlek, erotisk kärlek, självkärlek och kärlek till Gud. (Den första skulle idag kallas för syskonkärlek.) Alla dessa typer är en del av samma mynt men yttrar sig på olika sätt. Jag kommer inte gå igenom dem i detalj men tänkte en stund diskutera självkärlek och hur det kan förbli outvecklat hos en individ.

Det påminner om det amerikanska perspektivet att vi bär på ett “inre barn”. Ju större inre barn vi bär i oss desto mer outvecklade delar av vårt jag och självbild bär vi på. Det inre barnet är ett stagnerat tillstånd – ett emotionellt barn i den vuxne. Jean Jenson och Alice Miller talar om “The Inner Child” och Fromm om ett narcissisiskt och outvecklat jag som längtar efter kärlek och omslutning. I stället yttrar det sig paradoxalt genom andra strategier. Självförakt, kompensation, kontrollbehov, rädsla, missbruk/beroende (till ting eller människor i ens närhet), besatthet, överdriven längtan efter kärlek/bekräftelse eller annat som kan fylla tomrummet. Ett barn som känt sig övergivet manifesteras i den  deprimerade, frustrerade eller på annat sätt ångestfyllde, enligt Fromm. Detta manifestation sker inte sällan omedvetet då dessa emotioner för länge sedan trängts bort och tryckts ner. En mogen vuxen individ har utvecklat denna sida och lever inte likt en slav under dess kraft. Processen liknar ett barns frigörelse ut i världen – en separation från föräldern att kunna se, älska och möta sig själv och andra.

“Personen i fråga måste med andra ord ha lämnar bakom sig infantila beroendekrav, narcissistiska allmaktsdrömmar och önskan att utnyttja andra eller att i första hand tillgodose sig själv. Hon måste ha fullt förtroende för sina egna personliga kraftresurser och också våga använda dem för att uppnå sina mål. Brister det här i något avseende, är hon också i motsvarande grad rädd för att ge ut sig själv – och följaktingen också rädd för att älska.”

Fromm menar vidare att själviskhet är ett förvridet missförstått begrepp som används i fel sammanhang. Att älska sig själv är en stor skillnad gentemot att vara självisk och maktlysten, att vilja äga. Paradoxen ligger i att barnet börjar tvivla på sin egna förmåga för att föräldern inte tydligt visar sin egen vilja. Speglandet (barnet existerar genom att bli sedd och förstådd av den andre) upphör och barnet blir spänt, förvirrat, rädd att göra fel, undviker till varje pris det som kan orsaka obehag, obekvämhet hos den vuxne.

Konflikter och uppriktig integritet blir ett nödvändigt ont för två individer, även barn och förälder. En vuxen gestalt behöver vara medveten om sin egen själviska maktlystenhet och sitt outvecklade jag för att kunna ge kärlek, och genom att ta sina egna viljor och känslor på allvar så lär sig den andre (barnet) att göra det gentemot sig själv och till andra. Självkärlek och medveten självkännedom är därför även här en förutsättning för att kunna ge och ta emot kärlek från och till andra. Först här alltså blir kärleken ömsesidig.

“Den ‘osjälviska’ personen ‘önskar ingenting för egen del’, ‘lever helt och hållet för andra’ och är stolt över att inte betrakta sig själv som någonting av vikt. Men till sin förvåning upptäcker hon att hon trots sin osjälviskhe är olycklig och att hennes känsloreaktioner till den närmaste omgivingen är otillfredställande. Det fortsatta analytiska arbetet ger vid handen att hennes osjälviskhet inte saknar samband med hennes övriga symtom utan själv är ett av dem, i själva verket ofta det viktigaste; att hon är förlamad i sin förmåga att på det hela taget älska och njuta; att hon är uppfylld av fientlighet mot livet, och att bakom osjälviskhetens fasad döljer sig en försåtlig men inte desto mindre intensiv egocentricitet. En sådan person kan endast botas om hon kan förmå sig själv till att godta också sin osjälviskhet som ett symtom bland de andra, så att hennes brist på produktivitet kan rättas till.”

(eng.)

The psychologist, author and cultural critic Erich Fromm’s classic literary work ‘The Art of Love’ sums up the phenomenon of ‘love’ with its 140 pages. With interdisciplined warmth and wisdom, Fromm lifts what Bowlby considered to be central and common to human survival – our relationship with other humans. The book is a great complement to Tor Wennerberg’s ‘Self and Together’ which was published for about a year ago.

According to Fromm, love can be divided into five sections: Brotherly love, motherly love, erotic love, self-love and love for God. (The first one would probably today be called sibling love.) All of these types are part of the same but express themselves in different ways. I will not go into these in detail but aim to discuss self-love and how it can remain undeveloped in an individual.

It is reminiscent of the American perspective that we carry an “inner child”. The bigger the inner child we carry in ourselves, the more undeveloped parts of our self and self-image we have. The inner child is a stagnant state – an emotional child in the adult. Jean Jenson and Alice Miller talk about “The Inner Child” and Fromm about a narcissistic and undeveloped self who is longing for love and embrace. Instead, it paradoxically expresses, through other strategies – self-contempt, compensation, need for control, fear, abuse / addiction (to things or people in your presence), obsession, excessive desire for love / affirmation or anything else that can fill the void. According to Fromm, a child who feels abandoned is manifested in the depressed, frustrated or otherwise anxious. This manifestation is not seldom unconscious as these emotions for long have been suppressed and depressed. A mature adult has developed this part and does not live his/her life as a slave under its power. The process is similar to a child’s liberation into the world – a separation from the parent to be able to see, love and meet oneself and others.

“In other words, the person in question must have left behind infantile dependency demands, narcissistic omnipotence dreams and the desire to exploit others or to primarily satisfy himself. She must have full confidence in her own personal power resources and also dare to use them to achieve her If this fails in any way, she is also equally afraid of giving up herself – and the follower is also afraid to love. “

Fromm further argues that selfishness is a distorted misunderstood term used in a  wrong context. Loving oneself is a big difference compared to being selfish and lustful, wanting to own. The paradox lies in the fact that the child begins to doubt his own ability so that the parent does not clearly show his own needs. Mirroring (the child exists by being seen and understood by the other) ceases in its function and the child becomes tense, confused, afraid of making mistakes, avoiding at all costs what can cause discomfort in the adult.

Conflicts and sincere integrity become a necessary part for two individuals, including children and parents. An adult needs to be aware of his own selfish lust for power and his undeveloped self in order to give love, and by taking his own needs and feelings seriously, the other (the child) learns to do so towards himself and others. Self-love and conscious self-awareness are therefore also a prerequisite for being able to give and receive love from and to others. Only here, then, does love become reciprocal.

“The ‘selfless’ person ‘wants nothing for his own sake’, ‘lives entirely for others’ and is proud not to regard himself as anything of importance. But to her surprise, she discovers that despite her selflessness she is unhappy and The continued analytical work at hand indicates that her selflessness is not related to her other symptoms but is one of them, in fact often the most important, that she is paralyzed in her ability to love and enjoyment, that she is filled with hostility to life, and that behind the facade of selflessness hides a willful but nonetheless intense egocentricity. Such a person can only be cured if she can also accept her selflessness. as a symptom among the others, so her lack of productivity can be corrected. “

När relationer drivs av omsorg och dialog i stället för kontroll / When relationships are driven by care and dialogue instead of control  

En vanlig medveten eller omedveten reaktion ur osäkerhet gentemot sig själv och den andre är projicering och perfektionism. Här förklarar Mikulincer och Shaver sina tankar kring dessa med avslutning av ett citat av James Hollis. Vissa begrepp är här inte definierade men jag har ändå valt att posta det.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”

(eng.)

One common conscious or unconscious reaction out of uncertainty towards oneself and the other is projection and perfectionism. Here Mikulincer and Shaver explain their thoughts on these with the conclusion of a quote by James Hollis. Some concepts are not defined here, but I have chosen to post it.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”