Tag Archives: Medberoende

Anknytningsteori och John Bowlby

I detta avsnitt tänkte jag prata lite kort om anknytningsteori och hur det kan påverka oss i vårt vuxna liv samt lite kort om hur man kan förändra sina anknytningsmönster.

Anknytningsteorin utvecklades på 60-70-talet av den brittiske psykologen och forskaren John Bowlby. Hans teori har haft och har än idag stor påverkan på det psykiatriska fältet.

Bowlby föddes 1907 i ett överklasshem i London men växte under stora delar av sin uppväxt upp på ett barnhem med substitutförälder. Hans egna erfarenheter kom att påverka hela hans yrkesliv.

Under 1900-talet kom Sigmund Freuds psykoanalys att dominera Europas psykologifält. Även om Bowlby använde och inspirerade sig av Freuds teorier ansåg han att den var bristfällig och saknade vetenskapligt stöd. Med hjälp av andra fält som biologi, Charles Darwins evolutionsteori och läran om djurens beteende uvecklade han en egen teori som kom att heta Anknytningsteorin (Attachment Theory).

Det som Bowlby främst kritiserade var uppfattningen att det som är primärt för däggdjur (alltså människan) under sina tidigare år var föda. Den sociala relationen var sekundär. Men Bowlby ansåg det vara tvärtom. Han hänvisade till biologin och etologi- forskning om djurens beteende- med apungar och fågeldjur. Den sociala relationen var primär för längre utvecklade däggdjur, en biologisk skyddsmekanism som utvecklats evolutionärt under miljontals år. Det vill säga- den hjärna som vi föds med, är under sina första tidiga år miljoner år gammal i sin funktion. Detta har grov påverkan på vår psykologiska utveckling och är grunden till vår mentala hälsa och funktion som människor- enligt Bowlby.

Teorin bygger på fyra kategorier av beteendesystem. Under våra tidiga år utvecklar vi, i samspel med våra omhändertagare, sociala strategier som fortsätter in i vårt vuxna liv. Strategisystemet påverkar hur vi emotionellt relaterar till andra människor i vår närhet. Det formar vår representerade bild av oss själva och andra människor som kommer nära. Dess funktion varierar beroende på hur vårt känsloliv och behov möts tillsammans med de som tagit hand om oss under våra tidiga år.

Det som man främst förknippar anknytningsteorin med är strategikategorierna, som egentligen utvecklades av en kollega till Bowlby—Mary Ainsworth. De fyra stratetiska kategorierna är:

  • Trygg
  • Otrygg ambivalent
  • Otrygg undvikande
  • Desorganiserad

Bowlby själv skiljde bara dom i två—otrygg respektive trygg.

Eftersom vår evolutionära utveckling präglats så starkt av att knyta oss an till en anknytning tidigt för att överleva- så har det fått genetiska konsekvenser på vår funktion som människa. Vi har utvecklats till en relationell social varelse, som får sitt psykologiska spelrum manifesterat tillsammans med andra. Detta biologiska, evolutionära perspektiv gör att det blir logiskt- när vi tittar på dels barns beteende- dels på exempel vilken påverkan våra tidiga år kan ha på en individs framtida vuxenliv. Det kan ge oss en logisk förståelse varför det kan upplevas så svårt att  förändra vårt beteende som verkar sitta i ryggmärgen likt en reflex. Eftersom anknytningspersonen är den enda individ vi har att förlita oss på som barn- tvingas vi anknyta oss oavsett om den upplevs som trygg eller otrygg. Detta gör samspelet mycket komplicerat. När en anknytningsgestalt är en trygg famn men samtidigt opålitlig, förvirrande eller farlig. I ett sådant scenario blir det dubbelriktade systemet korrupterat- vi söker oss bort från det som är farligt till det som är tryggt. Vad händer när det som är farligt även är vår trygga bas?

Brister denna logik utvecklas systemet i skev riktning och individens signaler av fara och trygghet blandas ihop. Priset är ett dysfunktionellt regleringssystem för rädslor och trygghet i närspel med andra. Förståelsen av de beteendestrukturella paradoxer som individer beskriver i samband med nära relationer blir tydligare och logiska, och här tror jag Bowlbys viktigaste bidrag ligger. Vårt anknytningssystem är en primär social överlevnadsmekanism som utvecklats evolutionärt- och i samspelet med våra tidiga nära anhöriga manifesterar det sig- på gott och ont.

Så hur förändrar jag mina modeller och strategier om de verkar hindra mig? Genom nya erfarenheter där våra inre föreställningar och emotionella register skrivs om. Det finns flera exempel från de senaste decennierna på neurologisk forskning de som visar att vår hjärna är mer elastisk än vi tidigare trott- även i vuxen ålder. Av min personliga erfarenhet, ur litteraturen jag läst, de studier jag genomfört och i mitt arbete som samtalsterapeut- är det ett läkande rum som förändrar en persons anknytningsmönster. Det rummet kan bestå av en rad olika saker. Här är några:

  • Självkännedom och undermedvetna föreställningar kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans med ett stöd
  • Emotionella upplevelser aktiveras, vilket resulterar ofta i ångest, stress och rädsla. Men detta görs i en trygg miljö
  • Olika föreställningar och minnen ersätts med nya- synapser binds där med
  • Processen fortsätter utanför det läkande rummet, detta gör att de neurologiska banorna etableras ytterliggare genom andra erfarenheter osv
  • Symptomen sänks eller upphör där med successivt

För vidare läsning om Bowlby och hans anknytningsteori- rekommenderar jag Tor Wennerbergs bok “Själv och tillsammans” som kom ut för några år sedan.

Källor till artikeln:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Seperation, Pelican Books 1975

Advertisements

2: Medberoende (Gäst: Ida Högström)

Idag släpps avsnitt #2 med vår kunskapskanal! Vi reder ut begreppet medberoende tillsammans med Ida Högström som startade Medberoendepodden. Först väcklar vi ut vart ordet kommer i från och hur det fått en klinisk utveckling via Murray Bowens familjeterapi och systemteori. Vi ger också ett par korta exempel på hur det använts och brukts i Sverige som sedan blir utgångspunkt i vårt samtal. Vad har Ida fått reda på i sin podcast och varför är begreppet så omtvistat?

Priset av att vara aktivt nyfiken på dig själv och den andre

“Viljan att ändra och styra sin partner är en vanlig konfliktkälla. Men den maktkampen leder sällan till utveckling för någon. Psykologen Tor Wennerberg förklarar varför lösningen i stället är att satsa på att bekräfta sig själv.”

Utveckla dig själv för relationens skull

I artikeln från Svenska Dagbladet berättar Tor Wennerberg om vad det är att ta ansvar för sina behov och visa det för den andre i stället för att driva maktkamp. Det kostar att vara intim, för i vår sekulära tid vet de flesta om att vi en dag kommer att förlora den andre. Där med minskas en eventuell ångest inför döden. Men en konstruktiv väg blir omöjlig att bereda om kampen inte förs med ansvar och utifrån en själv.

“Det kostar att vara aktivt nyfiken på vad som finns i någon annans inre värld. Hjärnan väljer ofta minsta motståndets lag, det är energibesparande. Relationer kräver tid.”

Detta kan för många vara en svår och livslång process. Med en grovt otrygg anknytning i grunden kan motståndet upplevas som en fråga om liv och död. Men vägen blir mer klar och lättare att hantera om vi tar ansvar för våra egna svårigheter, utan att blanda in den andre som i sin tur leder till sammansmältning, maktspel och skuld. En motsatt version är undvikande distansering i form av avstängning, förträngning, beroende m.m. som i sin tur urholkar relationen fast från ett omvänt håll.

Personlig utveckling och sund intimitet kostar tid, mod och hårt arbete. Stagnation och osund intimitet kostar ingenting men ger andra konsekvenser. Vad väljer du?

Att vara fri

I “Frihet och öde” redogör och diskuterar Rollo May vad som är frihet och vad som är ett öde. Även om boken kan kännas inaktuell nyanserar den många viktiga punkter  hur människan bygger sin identitet och hur maktförhållanden kan osynliggöras i förhållande till att vara en fri människa. Han pratar om frihet som ett föränderligt flöde:

“Friheten återskapar sig ständigt, ger upphov till sig själv. Friheten är, som vi har funnit, förmågan att överskrida sin egen natur.”

Om vi ålar oss ur det intellektuella filosofiska höljet så kan man skriva om detta till att frihet är en process bestående av där du själv agerar för att förändra en situation eller ett läge där du själv ingår. Alltså en energi till förändring som individen använder och där friheten är förmågan att förändra utifrån denna energikälla. Även om du av olika omständigheter är maktlös, så kan du bära friheten att förstå maktförhållandet, och att en möjlighet finns till förändring. Är du fri mentalt, så är du en fri människa, ÄVEN om du för tillfället är en slav i ett koncentrationsläger eller förvirrat ångestfylld för att du inte kunnat agera som du kanske någonstans innerst inne velat göra:

“/…/ genom att ha övervägt och förkastat en förändring har individen ändå förändrats. /…/ Friheten är alltid en paradox, som Dostojevskij förklarar: “/…/ en fråga om hur vi förhåller oss till våra gränser, hur vi använder vår bestämmelse, vårt öde i vårt dagliga liv.””

Makt kan te sig på de mest subtila vis. Att vara medberoende är exempelvis att vara i underläge. Du står i beroende till en annan människa, vare sig den lever eller inte. Detta är ett exempel på att inte vara fri. Att bli medveten om maktförhållandet är ett steg mot frihet. Att vara fri är att kunna förstå maktförhållandet, känna det i kroppen både emotionellt och fysiskt, men att medvetet kunna agera i förhållandet. Att uppleva sina inre och yttre möjligheter på ett kroppsligt (fysiskt), emotionellt (känslomässigt) och teoretiskt (kunskapsmässigt) plan. Problemet är att det kan vara djupt smärtsamt att på dessa tre plan ta till sig det faktum att man är eller har varit i ett utsatt maktunderläge. Det är därför traumats mekanismer teer sig så komplicerade. En sida i oss vill dras till det jobbiga för att rätta till det som blivit fel. En annan vill undvika det. Två motstridiga viljor etableras. Resultatet är förvirring och kaos. Kaoset behöver därför redas ut, och det första steget är tyvärr att gå tillbaka till såret där friheten på alla sätt befann sig i sin frånvaro. Men enbart detta räcker inte. Vi behöver en förankring från nuet, som kan reda ut kaoset och förstå det i en ny dimension. Först här sker en möjlighet till läkning.

Vad som utgör dessa steg är komplicerat, och vägen dit är individuell. Poängen är att mekanismerna är universella. För den som önskar förändring behövs en plattform där man över en längre tid målmedvetet kan arbeta med problemet och initiativet för detta krävs vilja och mod.

MEDBEROENDE – ENBART MISSBRUKSRELATERAT?

Att vara medberoende förknippas i litteratur, journalistik och mänskliga berättelser, erfarenheter ofta med att ha växt upp med en missbrukande förälder, där den utsatte anpassat sitt beteende över tid till någon som mått psykiskt dåligt och levt i missbruk. Exempelvis är det vanligt att den utsatte har en utomordentligt snabb reflex att tassa på tå runt en närstående. Detta för att undvika obehag och en stark reaktion -skam, hot, våld, psykisk mobbning med mera.

SVTs senaste programserie, ‘Djävulsdansen‘, av Sanna Lundell och Ann Söderlund fokuserar på just detta vilket är ett tecken på att det blir mer lättare att tala om detta. Jag önskar vidga och ompröva detta etablerade begrepp:

Medberoende som fenomen behöver INTE nödvändigtvis ha att göra med en missbrukande anknytning. Utan är enbart ett begrepp som pekar på ett sociopsykiskt resultat ur en destruktivt utvecklande nära relation över tid. Oavsett missbruk eller ej.

En sådan destruktiv relation kan förekomma mellan förälder och barn, framförallt om familjesfären är rigid och sluten där det inte finns utrymme för kontrasterande miljöer, andra anknytningar eller motsvarande som kan ge alternativa perspektiv. Miljön blir vardag som representerar världen där ute.

Ett applicerande teoretiskt perspektiv på detta är anknytningsteorin av den brittiske forskaren och författaren Bowlby (1907 – 1990). Enligt Bowlby bär människan på en djupt evolutionärt grundade sociala överlevnadsmekanismer. Under våra tidiga första levnadsår är vi i behov av social trygghet och stöd för att överleva och utveckla en normal tillit till oss själva och andra människor. Detta gör att anpassningsförmågan är en förutsättning för överlevnad, vilket sätter barnet i stark beroenderelation. sker inte detta samspel i någorlunda harmoni eller på ett konstruktivt vis där barnet lär sig reglera förvirrade känslor eller obehagliga upplevelser utvecklas en relation som yttrar sig destruktivt. Barnet trycker istället (omedvetet) bort sitt förvirrande tillstånd- inte sälllan av skam, värdelöshetskänslor, ambivalens m.m (beroende på omständigheterna och reaktionerna).

Utifrån detta utvecklar vi enligt Bowlby arbetsmodeller i förhållande till att möta oss själva och andra människor nära oss. Modeller blir antingen trygga, otrygga eller en komplex blandning av dom. Målet i denna process är utvecklandet av ett konstruktivt själv, ett barns självförverkligande. Detta innebär att lära sig förmågan att våga stiga ut i den sociala utmanande omvärlden men i kris kunna reglera svåra känslor, eventuellt söka stöd hos andra. I ett sådant scenario fungerar systemet som det ska, och vi kan utveckla goda, fungerande hälsosamma relationer med andra. Denna utveckling är så klart komplicerad.

Att bli medberoende är alltså en mänsklig strategi med överlevnadsmässiga motiv. De system som Bowlby lyfter fram kan alltså få oss att förstå de bidragande orsaker till många närhetsproblem, destruktiva relationer, sökandet av fel partners, rädsla för närhet, sexberoende, missbruk eller andra problem en människa upplever i sitt vuxna liv.

KONSTEN ATT LYSSNA

Hur lyssnar vi egentligen och vad innebär det att lyssna? Om detta handlar en bok av Erich Fromm, denna gången med titeln ‘Konsten att lyssna’ som är en samling föredrag och seminarier mellan 1964 fram till hans död 1980. Bokens tema är psykoanalysen och Freud, i förhållande till Erich Fromms tidigare tankar, reflektioner, kritik och teorier. Den är inte lika vässad som hans andra facklitterära böcker men är enkel att läsa samt man får en god inblick i hur Fromm såg på psykoanalysens förmåga att få människor att växa som individer.

Här om ansvar och aktivitet hos patienten som nödvändig nyckel för välmående (s. 108-109):

“I terapin är enligt min uppfattning det avgörande att patienten kan mobilisera sin egen känsla av ansvar och aktivitet. En hel del av vad som sker i analyser idag bygger som jag ser det på ett antagande som är vanligt hos patienter, nämligen att psykoanalys är en metod som man blir lycklig av genom att prata utan att ta risker, utan att behöva lida, utan att vara aktiv, utan att fatta beslut. Så är det inte i livet och inte i analysen heller. Ingen blir lycklig av att prata, inte ens genom att göra det för att få tolkningar. För att ändras måste patienten ha en oerhört stark impuls att vilja förändras. Varje människa lägger skulden på någon annan och undgår därmed ansvaret. När jag talar om ansvar och ansvarighet gör jag det inte som domare. Jag anklagar ingen. Jag anser inte att vi har rätt att anklaga någon som vore vi domare. Men faktum kvarstår: ingen blir frisk om inte hans ansvarskänsla växer, om han inte medverkar aktivt och rentav sätter en ära i att arbeta på att bli frisk.”

Här om frigörelsen från sina föräldrar som nödvändig nyckel för självständighet och -kärlek (s. 111-112):

“Mognadens och utveckligens först förutsättning är att man blir fri. Frihetsprocessen tar sin början med oss själva och våra föräldrar. Det råder inget tvivel om den saken. Om en människa inte frigör sig från sina föräldrar, om hon inte mer och mer uppever att hon har rätt att själv fatta sina beslut, om hon inte känner att hon varken är särskilt rädd för eller trotsig gentemot sina föräldrar och deras önskemål utan har börjat gå sin egen väg, då förblir dörren till frihet och oberoende för alltid stängd. Det handlar INTE om fiendskap. De många upproren mot föräldrar är för det mesta bara rökridåer som döljer ett fortsatt arbete. Man måste bevisa för föräldrarna att de har fel. Så länge man måste bevisa detta är man fortfarande beroende.”

Om denna process har stagnerat så är individen fortfarande i ett beroendeförhållande till sina föräldrar. Ett stagnerat barn i den vuxne som väntar på att bli omhändertagen och på den andres godkännande. En förälder som inte kan släppa taget om sitt barn har själv ett stagnerat barn i sig, men som i stället för i beroende av någon annan yttrar sig via krav på en annan individ (sitt barn) genom att anse sig rätten att “äga” det. Detta kan ske genom att protestera när barnet blivit vuxen och är på väg att stiga ut i världen, flytta hemifrån, skaffar en partner eller andra typer av kontrollbeteenden. En sådan relation är destruktiv och främjar inte hälsa och utveckling.

Fromm påpekar även det jag tidigare diskuterat på bloggen om att nyansera begreppet sorg och trauma – att det som utvecklas över tid manifesteras i personligheten och kan ha minst lika grov påverkan på en individ som en enstaka fruktansvärd händelse som våldtäkt, krigserfarenhet m.m. Här diskuterar han just det i jämförelse och kritik med Freud (s. 59):

“För att visa vilken roll jag, och förmodligen även Freud, menar att ett trauma spelar för neurosens uppkomst jämfört med konstitutionella faktorer. Naturligtvis är jag medveten om det faktum att Freud med trauma avser något annat än vad jag gör. Han skulle söka efter ett trauma huvudsakligen av sexuell natur. Han skulle söka efter ett trauma som inträffat tidigt i livet. Jag menar att traumat ofta sträcker sig över längre tid och är en process där en erfarenhet följer på den andra och det slutligen sker en summering, en anhopning av erfarenheter – ibland på ett sätt som jag inte tror skiljer sig så mycket från en krigsneuros – som till slut når en punkt där individen blir sjuk.”

Detta perspektiv på trauma är enligt min erfarenhet mycket sällsynt, jag stöter inte ofta på den. Jag är övertygad om att perspektivet behövs. En för stor anpassning till en miljö över tid är ett utestängande av mentala processer precis som ett enstaka trauma är för en individ. Information stängs ute, trycks bort för att den är för smärtsam för att hanteras. Om du regelbundet nonchaleras av en anknytning under din uppväxt kommer du inte minnas det som tonåring, det faktum att du tillintetgjorts är för smärtsamt för att erkänna, av ren överlevnad trycker du bort det. Mekanismen grundar sig i överlevnad och är nödvändig (men skadlig på lång sikt) och riskerar att bli destruktiv. Ett barn står alltid i beroenderelation fram till den blir myndig. När personen blir en självständig individ, är frigörelsen gjord. Sker inte detta, blir det på bekostnad av något annat.

Hur skall du kunna vara fri, ta egna aktiva beslut, älska om du fortfarande är i beroende av någon annan som du väntar på ska skydda och ta hand om dig?