Tag Archives: Medberoende

Anknytningsteori och John Bowlby / Attachment Theory and John Bowlby

(For english—scroll down) 

I detta avsnitt tänkte jag prata lite kort om anknytningsteori och hur det kan påverka oss i vårt vuxna liv samt lite kort om hur man kan förändra sina anknytningsmönster.

Anknytningsteorin utvecklades på 60-70-talet av den brittiske psykologen och forskaren John Bowlby. Hans teori har haft och har än idag stor påverkan på det psykiatriska fältet.

Bowlby föddes 1907 i ett överklasshem i London men växte under stora delar av sin uppväxt upp på ett barnhem med substitutförälder. Hans egna erfarenheter kom att påverka hela hans yrkesliv.

Under 1900-talet kom Sigmund Freuds psykoanalys att dominera Europas psykologifält. Även om Bowlby använde och inspirerade sig av Freuds teorier ansåg han att den var bristfällig och saknade vetenskapligt stöd. Med hjälp av andra fält som biologi, Charles Darwins evolutionsteori och läran om djurens beteende uvecklade han en egen teori som kom att heta Anknytningsteorin (Attachment Theory).

Det som Bowlby främst kritiserade var uppfattningen att det som är primärt för däggdjur (alltså människan) under sina tidigare år var föda. Den sociala relationen var sekundär. Men Bowlby ansåg det vara tvärtom. Han hänvisade till biologin och etologi- forskning om djurens beteende- med apungar och fågeldjur. Den sociala relationen var primär för längre utvecklade däggdjur, en biologisk skyddsmekanism som utvecklats evolutionärt under miljontals år. Det vill säga- den hjärna som vi föds med, är under sina första tidiga år miljoner år gammal i sin funktion. Detta har grov påverkan på vår psykologiska utveckling och är grunden till vår mentala hälsa och funktion som människor- enligt Bowlby.

Teorin bygger på fyra kategorier av beteendesystem. Under våra tidiga år utvecklar vi, i samspel med våra omhändertagare, sociala strategier som fortsätter in i vårt vuxna liv. Strategisystemet påverkar hur vi emotionellt relaterar till andra människor i vår närhet. Det formar vår representerade bild av oss själva och andra människor som kommer nära. Dess funktion varierar beroende på hur vårt känsloliv och behov möts tillsammans med de som tagit hand om oss under våra tidiga år.

Det som man främst förknippar anknytningsteorin med är strategikategorierna, som egentligen utvecklades av en kollega till Bowlby—Mary Ainsworth. De fyra stratetiska kategorierna är:

  • Trygg
  • Otrygg ambivalent
  • Otrygg undvikande
  • Desorganiserad

Bowlby själv skiljde bara dom i två—otrygg respektive trygg.

Eftersom vår evolutionära utveckling präglats så starkt av att knyta oss an till en anknytning tidigt för att överleva- så har det fått genetiska konsekvenser på vår funktion som människa. Vi har utvecklats till en relationell social varelse, som får sitt psykologiska spelrum manifesterat tillsammans med andra. Detta biologiska, evolutionära perspektiv gör att det blir logiskt- när vi tittar på dels barns beteende- dels på exempel vilken påverkan våra tidiga år kan ha på en individs framtida vuxenliv. Det kan ge oss en logisk förståelse varför det kan upplevas så svårt att  förändra vårt beteende som verkar sitta i ryggmärgen likt en reflex. Eftersom anknytningspersonen är den enda individ vi har att förlita oss på som barn- tvingas vi anknyta oss oavsett om den upplevs som trygg eller otrygg. Detta gör samspelet mycket komplicerat. När en anknytningsgestalt är en trygg famn men samtidigt opålitlig, förvirrande eller farlig. I ett sådant scenario blir det dubbelriktade systemet korrupterat- vi söker oss bort från det som är farligt till det som är tryggt. Vad händer när det som är farligt även är vår trygga bas?

Brister denna logik utvecklas systemet i skev riktning och individens signaler av fara och trygghet blandas ihop. Priset är ett dysfunktionellt regleringssystem för rädslor och trygghet i närspel med andra. Förståelsen av de beteendestrukturella paradoxer som individer beskriver i samband med nära relationer blir tydligare och logiska, och här tror jag Bowlbys viktigaste bidrag ligger. Vårt anknytningssystem är en primär social överlevnadsmekanism som utvecklats evolutionärt- och i samspelet med våra tidiga nära anhöriga manifesterar det sig- på gott och ont.

Så hur förändrar jag mina modeller och strategier om de verkar hindra mig? Genom nya erfarenheter där våra inre föreställningar och emotionella register skrivs om. Det finns flera exempel från de senaste decennierna på neurologisk forskning de som visar att vår hjärna är mer elastisk än vi tidigare trott- även i vuxen ålder. Av min personliga erfarenhet, ur litteraturen jag läst, de studier jag genomfört och i mitt arbete som samtalsterapeut- är det ett läkande rum som förändrar en persons anknytningsmönster. Det rummet kan bestå av en rad olika saker. Här är några:

  • Självkännedom och undermedvetna föreställningar kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans med ett stöd
  • Emotionella upplevelser aktiveras, vilket resulterar ofta i ångest, stress och rädsla. Men detta görs i en trygg miljö
  • Olika föreställningar och minnen ersätts med nya- synapser binds där med
  • Processen fortsätter utanför det läkande rummet, detta gör att de neurologiska banorna etableras ytterliggare genom andra erfarenheter osv
  • Symptomen sänks eller upphör där med successivt

För vidare läsning om Bowlby och hans anknytningsteori- rekommenderar jag Tor Wennerbergs bok “Själv och tillsammans” som kom ut för några år sedan.

Källor till artikeln:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Seperation, Pelican Books 1975

/

In this section I am going to talk a little briefly about attachment theory and how it can affect us in our adult life and a little brief on how to change our attachment patterns.

Attachment theory was developed in the 60-70’s by British psychologist and researcher John Bowlby. His theory had and still has a great influence on the psychiatric field of children, adults and the psychosocial relation between.

Bowlby was born in 1907 in an upper-class home in London, but he grew up in large part of his upbringing in an orphanage with a parent-in-law. His own experiences came to affect his entire professional life.

During the 20th century, Sigmund Freud’s psychoanalysis came to dominate Europe’s psychology field. Although Bowlby used and was inspired by Freud and his theories, he believed that it was deficient and lacking of scientific support. With help from other fields such as biology, Charles Darwin’s theory of evolution and the doctrine of animal behavior, Bowlby developed his own theory that came to be known as Attachment Theory.

What Bowlby mainly criticized was the conviction at the time that the primary need for mammals (i.e man) during their first years was food. The social relationship was secondary. But Bowlby considered it to be the opposite. He referred to biology and ethology research on the behavior of the animals – apungs and birds. The social relationship needs was primary for longer-developed mammals, a biological protection mechanism evolutionarily developed for over a millions of years. That is to say, that the brain we are born with is during our first years in its function millions of years old. This has a serious impact on our psychological development and is the foundation of our mental health and function as humans -according to Bowlby.

The theory is based on four categories of behavioral systems. During our early years, we develop, in conjunction with our careers, social strategies that continue into our adult life. The strategy system affects how we relate emotionally to other people in our vicinity. It shapes our represented image of ourselves and other people that is important to us emotionally. Its function varies depending on how our emotional life and needs was met in relation to our caregivers during our first years.

What one mainly associates with the attachment theory is its strategy categories, which were actually developed by a colleague of Bowlby -Mary Ainsworth. The four stratetic categories are:

Safe
Insecure ambivalent
Insecure avoidance
Disorganized
Bowlby himself only separated them into two — insecure and safe.

Since our evolutionized development has such a long and strong impact in order to survive, it has had genetic consequences on our function as human beings. We have evolved into a relational social being, which gets our psychological gambling manifested together with others. This biological, evolutionary perspective makes it logic when we look at both children’s behavior and, for example, what impact our early years may have on our future adult life. It can give us a logical understanding why it can be so difficult to change our behavior, which seems to be manifested in the spinal cord as an autonomous reflex. Because our caregivers is the only gestalts we have to rely on as a child, we are forced to connect with them regardless of whether it is perceived as safe or insecure. This makes the interaction very complex. When a gesture is a secure embrace but at the same time unreliable, confusing or dangerous. In such a scenario, the bidirectional system becomes corrupt – we are looking away from what is dangerous to what is safe. What happens when we assume that what is dangerous is, at the same time, our safety base?

If this logic fails, the system develops in a skewed direction and the signals of danger and security become fused together. The prize is a dysfunctional regulation system for fear and security in relation with others. Understanding the behavioral paradoxes that individuals describe in close relationships becomes more celar and logical, here I believe Bowlby’s most important contribution lies. Our connection system is a primary social survival mechanism that has evolved evolutionarily.

So how do I change my models and strategies if they seem to hinder me? Through new experiences where our inner beliefs and emotional registers are rewritten. There are several examples from recent decades on neurological research that show that our brain is more elastic than we previously thought even in our adulthood. From my personal experience, and the literature I’ve read, the studies I’ve conducted and in my work as a therapist – this is a healing room that consist of a variety of things. Here are some:

  • Self-awareness and subconscious beliefs come to the surface and are processed together with a support
  • Emotional experiences are activated, often resulting in anxiety, stress and fear. But this is done in a safe environment
  • Different performances and memories are replaced with new synapses tied to it
    The process continues outside the healing room, which means that the neurological pathways are further established through other experiences etc.
  • The symptoms are reduced or stopped there gradually

For further reading about Bowlby and his connection theory, I recommend Tor Wennerberg’s book “Self and Together” that came out a few years ago.

Bibliography:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Separation, Pelican Books 1975

2: Medberoende (Gäst: Ida Högström)

Idag släpps avsnitt #2 med vår kunskapskanal! Vi reder ut begreppet medberoende tillsammans med Ida Högström som startade Medberoendepodden. Först väcklar vi ut vart ordet kommer i från och hur det fått en klinisk utveckling via Murray Bowens familjeterapi och systemteori. Vi ger också ett par korta exempel på hur det använts och brukts i Sverige som sedan blir utgångspunkt i vårt samtal. Vad har Ida fått reda på i sin podcast och varför är begreppet så omtvistat?

Hur löser vi upp trauman som inte syns? / How do we solve the trauma that is not visible?

Man pratar ofta om före detta soldater och andra typer av trauman som upplevts i samband med krig, exempelvis i relation till diagnostiken PTSD – posttraumatisk stress-syndrom. Med all respekt för detta- tror jag att man glömmer bort något. Att trauma kan uppstå i många olika former och varianter som är mer komplexa att hantera.

Komplexa trauman och andra känslomässiga sår kan vara upplevd smärta och förlust som individen inte riktigt kan konkretisera eller sätta fingret på- det är enbart en vag känsla som pågått under en längre period av sitt liv. Jag tror att diskussioner och forskning kring psykisk ohälsa och traumatiska konsekvenser behöver vidga sig- åtminstone i Sverige. Jag ska kort motivera varför.

Precis som sorg är ett upplevt trauma individuellt. Ett barn har inte kapacitet att förstå ett sammanhang och mentalt ställa sig utanför en situation. Barnet måste därför anpassa sig och “gilla läget”. Det är svårt för ett barn att förstå det faktum att händelser är komplexa och bär på många olika faktorer. Detta har konsekvenser för barnets upplevelse- liksom utveckling. En situation eller relation kan vara ångestfylld och förvirrande. Men orsakerna kan vara många: Stress, arbetsuppgifter, plötsliga händelser och förlopp, uppmärksamhetsförändringar, gruppdynamiska processer och annat är alla faktorer som kan orsaka en företeelse. Barnet kan inte likt en vuxen ställa sig utanför situationen och den förvirring som uppstår i var och en av de inblandade. Hur påverkar det här ett barn och vad kan det få för konsekvenser?

Upprepas det tillräckligt många gånger tvingas personen anpassa sig till sin omgivning (på bekostnad av sig själv) och får inte något utrymme att uttrycka sin förvirring och ångest. I den bästa av världar är det den vuxne omhändertagaren som hjälper barnet att så att säga “översätta” omgivningen och världen på ett sätt som barnet kan förstå. Är dock situationen så pass olycklig att barnet kapslar in sin förvirring och ångest och i stället anpassar sig- till priset av förmågan att lära sig reglera komplexa och svåra känslor och upplevelser till sin omgivning.

Barnet gör det här för att överleva- ha kvar sin närstående och omhändertagare. Priset är ett obalanserat förhållande till sig själv och sin omgivning. Barnets undermedvetna formulerar följande: ‘Jag är inte kapabel eller värd riktig kärlek utan måste anpassa mig för att få detta.’ Möjligheten för autonomi och ansvarstagande minskar- och följer med i det vuxna livet.

/

We often talk about former soldiers and other types of traumas experienced in connection with war, f.e. PTSD – post traumatic stress disorder. With all due respect for this, I think we forget something. Trauma can occur in many different forms and variants that are more complex to handle.

Complex trauma and other emotional wounds can be perceived as pain and loss that the individual cannot properly concretize or put his finger on what it is and how it felt. I believe that discussions and research on mental illness and traumatic consequences need to widen at least in Sweden. I will briefly justify why.

Just like grief, an experienced trauma is individual. A child does not have the capacity to understand a context and mentally stand out of a situation. The child must therefore adapt and “like the situation”. It is difficult for a child to understand the fact that events are complex and bear many different factors. This has consequences for the child’s experience and development. A situation or relationship can be filled with anxiety and confusion. But the causes for this can be many: Stress, tasks, sudden events and processes, attention shifting, group dynamics and other things are factors that can contribute the cause of a phenomenon. The child, compared to an adult, cannot meta-view the situation and thereby confusion arise. How does this affect a child and what are the consequences?

If it is repeated many times, the person is forced to adapt to his environment (at the expense of himself) and does not have any room to express confusion and anxiety. In the best of our society, it is the adult caretaker who helps a child to “translate” the environment and the surrounding in a way that the child can comprehend. However, the situation is so unfortunate that a child encapsulates this confusion and anxiety and instead adapts – to the price of developing ability to regulate complex and difficult feelings and experiences.

The child does this in order to survive, and keep his relatives and caregivers. The prize is an unbalanced relationship with itself and its surroundings. The child’s subconscious formulates the following: ‘I am not capable or worthy of true love, but must adapt to even get some of it.’ The possibility of autonomy and responsibility decreases – and follows into the adult life.