Tag Archives: MENTAL LÄKEDOM

2: Medberoende (Gäst: Ida Högström)

Idag släpps avsnitt #2 med vår kunskapskanal! Vi reder ut begreppet medberoende tillsammans med Ida Högström som startade Medberoendepodden. Först väcklar vi ut vart ordet kommer i från och hur det fått en klinisk utveckling via Murray Bowens familjeterapi och systemteori. Vi ger också ett par korta exempel på hur det använts och brukts i Sverige som sedan blir utgångspunkt i vårt samtal. Vad har Ida fått reda på i sin podcast och varför är begreppet så omtvistat?

Advertisements

Vad räknas som ett trauma?

Detta är en intervju med Judith Herman (US) som har varit och är flitig i fältet psykologi, trauma och psykoterapi framförallt i förhållande till diagnoserna Borderline och PTSD. Jag har läst hennes bok ‘Trauma och tillfrisknande’ som har ett par år på nacken (första utgåvan 1997) men är viktig och innehållsrik. Boken är uppdelad i två med (1) Traumatiska störning och (2) Stadier i tillfrisknandet. Hon fördjupar och förespråkar två typer av diagnoser – PTSD och Komplex PTSD. Hon pratar även om traumats dialektik där hon menar att för ett trauma finns det alltid två motstridiga krafter – intrång och avskärmning.

Intrång är när individens somatiska och psykiska symptom står i förhållande till ett sökande efter att uppleva traumat igen. Detta för att erfarenheterna inte har bearbetats eller reglerats. Samtidigt finns avskärmning, ett motsatsförhållande där individen febrilt försöker förtränga de smärtsamma upplevelserna. Den brist på balans mellan dessa två ytterligheter är det som ligger till grund för den inre konflikten, den drabbade förblir därför maktlös och förvirrad.

‘Den drabbande är fångad mellan ytterligheterna att vara drabbad av minnesförlust och att återuppleva traumat, mellan floder av intensiva, överväldigande känslor och sterila tillstånd av total avsaknad av känslor, mellan irritabilitet, impulsivt handlande och fullständig handlingsförlamning. Den instabilitet som dessa periodiska växlingar ger upphov till förvärrar ytterligare den traumadrabbade personens känsla av oförutsägbarhet och maktlöshet. Traumats dialektik har därför förmågan att hålla sig själv vid liv.’

Judith var med och förespråkade Komplex PTSD som ny diagnos i DSM IV men förslaget nekades. Hon menar att det finns två typer av trauman. Ett som utvecklas vid enstaka tillfällen (våldtäkt, rån, naturkatastrof m.m.) och ett som utvecklas över tid (regelbundna sexuella övergrepp i hemmet, fångenskap, sekter, incest under uppväxt m.m. men det kan också vara mer subtila upplevelser). Detta är en intressant viktig iakttagelse som jag tycker hon borde utvecklat mer. Trauma är för mig en metafor för smärtsam upplevelse och detta behöver inte enbart vara incest, tvingas bli vittne till extremt våld m.m. utan kan även vara mer subtila upplevelser som psykisk kränkning av närstående, avstängande av känslor. Smärtsam information trycks bort, minnet stängs av över en längre tid och det problematiska tar en annan men lika allvarlig form. Liksom vanligt trauma kapslas informationen in men försvinner inte -utan sätter sig fysiologiskt i kroppen och/eller genom en skev negativ självbild.

Vad kan vi dra för slutsats av det här? Ja, eventuellt detta: Begreppet sorg och trauma behöver nyanseras och det behövs mer litteratur som diskuterar det.

Judith talar även om kulturell historia och hur en traumadrabbad individ kan läka genom att förstå sin historia:

‘Vetskapen om fruktansvärda händelser tränger periodvis in i det allmäna medvetandet men bevaras sällan en längre tid. Förnekande, bortträngning och kluvet medvetande fungerar på den sociala nivån lika väl som på den individuella. Studiet av psykiska trauman har en underjordisk historia. Liksom traumadrabbade människor har vi avskurits från kunskap om vårt förflutna. Liksom traumadrabbade människor behöver vi förstå det förflutna för att kunna komma åt nuet och framtiden. Förståelsen av psykiska trauman börjar därför med återupptäckandet av historien.’ 

Jag ser dessa fenomen som delar av hur vi människor psykiskt lagrar våra erfarenheter. Precis som människan förblir hjälp- och maktlös i en naturkatastrof, krigszon eller våldtäkt så är ett barn makt- och hjälplös inför den värld och tillvaro den växer upp i. Trauma är alltså enbart ett begrepp för hur vi kan förstå och sätta ord på vad som kan gå snett när människan lagrar smärtsamma erfarenheter. Människor behöver få kunskap och verktyg för att sätta ord på smärtsamma skamfyllda upplevelser även om det handlar om rent fysiologiskt ofarliga situationer.

Vansinnets diagnoser

Jag har tidigare på den här bloggen tagit upp Fredrik Svenaeus bok ‘Homo Patologicus’ om diagnostisering i vår samtid och hur det kan påverka vårt sätt att se på oss själva. Även Malin Hildebrand Karlén nyanserar och ställer frågor kring diagnoserna i vår tid jämfört med förr och hur det på olika sätt påverkar dagens psykiatri. Hon går i sin senaste bok, ‘Vansinnets diagnoser’, skarpt igenom de senaste 200 åren och hur den svenska psykiatrins rötter sett och ser ut idag. Frågor som hon ställer är bl.a: ‘Vilka typer av beteenden och känsloupplevelser har under dessa 200 år av psykiatriska diagnoser alltid setts som vansinniga?’ ‘Vilka har endast inkluderats i vansinnets diagnoser vid vissa tidpunkter och, inte minst: Vad kan den historiska (in)stabiliteten bero på?’

Jag rekommenderar boken till alla som är vill få en historisk överblick över hur synen på vansinne utvecklats över tid och svensk psykiatrisk historia. Särskilt skulle jag vilja lyfta fram hennes:

(1) nyanserade empatiska syn på psykisk ohälsa

(2) syn på hur centralt det är att se en patient med psykiska problem som en individ med en egen unik berättelse

(3) kritik att psykiatrin idag behöver få ett mångdimensionellt perspektiv på vilka verktyg och metoder man behöver för att bedöma och behandla psykisk ohälsa idag.

Det räcker inte med en metod som applikation utan det behövs en flexibel och lyhörd nyfikenhet inför varje patients historia och vad som kan lämpa sig bäst för just den personens problematik. Citat nedan angående när medicinsk metodologi applicerades på psykiska sjukdomar:

‘Det var dock långt mer problematiskt att använda en sådan medicinsk metodologi på vansinne, att kategorisera och betrakta fenomenets varierande uttryck i ett klassiskt sjukdomsperspektiv, än för de somatiska sjukdomarna. Detta är fortfarande ett aktuellt och allvarligt problem som rör djupa ontologiska frågeställningar inom psykiatrin, eftersom problematiken ifrågasätter psykiatrins idag dominerande biomedicinska metodologi och teori.

/…/

Framförallt undanskymmer diagnosens individ- och symptomfokus dennes relationer med sin omgivning – på det sätt personen är, agerar och reagerar (mot sig själv och andra), i sin livsvärld. Diagnoser som används inom svensk psykiatri idag (DMS-systemet) syftar till att identifiera generella patologiska tillstånd och icke-funktionella beteenden hos en person, istället för att sätta ljus på lidandeframkallande processer i individens livsvärld, det vill säga på dennes intrapsykiska mönster, social interaktionsmönster samt på stressorer som finns i dennes historia och aktuella livssituation som skapat och/eller upprätthåller lidandet och symptomen. Fokus på process och interaktion/relation (med sig själv och andra) är viktiga perspektiv som tidigare lyfts fram som centrala för förståelse av psykiskt lidande men i dagens diagnoser spelar detta perspektiv en minst sagt undanskymd roll.’

Daniel Mackler: Self-Archeology – Relationships – Trauma

Postar en intervju med Daniel Mackler, en författare och f.d. terapeut från New York, USA. Han var verksam som terapeut i New York i 10 år, men har sedan dess i stället drivit en form av självterapeutisk diskussion via böcker, videos på youtube, länkar, artiklar, intervjuer m.m. Intervjun är gjord av Darius Cikanavičius

Det finns en sällsynt självkritik och självreflektion i Daniel Macklers diskussion och jag imponeras över hans retoriska sätt att reda ut fenomen, erfarenheter och funderingar. Hur bygger vi en stark, ocensurerad självkänsla med plats för både svaghet och styrka? Hur bygger man upp integritet och självrespekt?

Hans arbete har vuxit ur egna erfarenheter av trauma och mental läkedom. Hans entusiasm och resonemang lyser av energi och ivrigt ifrågasättande. Det finns också något vördnadsfullt i hans sätt att se på tid och utveckling -att saker kan få ta tid och att självkritik och visa sig svag kan vara stärkande. Hans senaste bok berör ett tabubelagt och svårt, komplext ämne – att distansera sig i från sina föräldrar, vilka metoder det finns för det och hur det kan påverka oss positivt och negativt.

Medicinska diagnoser i vår tid

Jag är övertygad om att ett lidande har mening för den lidande. Hur djupt rotad är den och vad är det som orsakar lidelsen? I våra minnen och erfarenheter? I Fredrik Svenaeus senaste bok ‘Homo Patologicus – medicinska diagnoser i vår tid’ problematiserar och analyserar han vårt sätt att sätta medicinska diagnoser till vårt lidande. Han har en filosofisk utgångspunkt (fenomologi) men försöker undvika komplicerade termer för att fler skall kunna ta till sig innehållet.

Jag har tidigare i den här bloggen tagit upp vikten av ett alternativ till den psykoterapi (KBT) som dominerar svensk psykiatri. Jag har även tagit upp vikten av att nyansera begreppen sorg och trauma och vad det kan ha för konsekvenser. Mycket av det här knyter an till diskussionen att lidandet har en mening och ett sammanhang för oss.

När jag läser Fredriks bok inser jag att en vaksamhet över diagnoserna i psykiatrin är viktig. Det är inget nytt fenomen, men tendenserna ökar och frågan är fortfarande aktuell. Kritiken är inte kategoriserandet av psykisk sjukdom i sig men att det kan ske på bekostnad av det som vi är – komplexa människor i en komplex social värld. Och även varför vi lider. Lidandet har en mening och hur kan vi navigera oss tillsammans med läkare och psykologer mot bättre psykisk hälsa och välmående? Jag har inget svar men frågan är viktig och får inte glömmas bort.

“I den variant av psykoterapi som idag vunnit hälso- och sjukvårdens gillande, nämligen den kognitiva och beteendeinriktade psykoterapin, finns det en tendens att glömma bort, eller till och med medvetet överge, insikten om de plågsamma känslornas relation till personen. Ångesten blir då bara ett besvärligt symptom som ska tas bort. Den har ingenting att göra med vem jag är, utan hindrar mig snarare från att bli den jag skulle kunna vara. Det är inte alltid lätt att säga när en ångest övergår från att vara det ena till det andra, när den övergår från att vara en väsentlig del av det som är jag till att bli något som snarare hindrar mig från att träda fram, men det är värt att hålla den första möjligheten i bakhuvudet när man närmar sig och försöker hjälpa en människa som lider av ångest.

/../

Men fara med att vi identifierar orsaken till vårt lidande med psykiatriska diagnoser ligger inte bara i att vi sjukdomsförklarar de plågsamma sidorna av människans känsloliv. Som vi har sett är det en öppen och svår fråga exakt var gränsen mellan friskt och sjukt ska dras i ångestens fall. Faran ligger framförallt i att diagnosspråket tas som utgångspunkt för att sluta, snarare än att börja, tänka kring lidandets orsaker och betydelser. Vi lämnar frågan om varför vi lider och ersätter den med odlandet av olika diagnoser. Den vändningen innebär inte något vetenskapligt framsteg; den är istället ett slags missbruk, eller åtminstone ett överbruk, av medicinska termer i våra desperata försök att ge lidandet en rationell förklaring och mening.”