Tag Archives: nära relationer

Att vara fri

I “Frihet och öde” redogör och diskuterar Rollo May vad som är frihet och vad som är ett öde. Även om boken kan kännas inaktuell nyanserar den många viktiga punkter  hur människan bygger sin identitet och hur maktförhållanden kan osynliggöras i förhållande till att vara en fri människa. Han pratar om frihet som ett föränderligt flöde:

“Friheten återskapar sig ständigt, ger upphov till sig själv. Friheten är, som vi har funnit, förmågan att överskrida sin egen natur.”

Om vi ålar oss ur det intellektuella filosofiska höljet så kan man skriva om detta till att frihet är en process bestående av där du själv agerar för att förändra en situation eller ett läge där du själv ingår. Alltså en energi till förändring som individen använder och där friheten är förmågan att förändra utifrån denna energikälla. Även om du av olika omständigheter är maktlös, så kan du bära friheten att förstå maktförhållandet, och att en möjlighet finns till förändring. Är du fri mentalt, så är du en fri människa, ÄVEN om du för tillfället är en slav i ett koncentrationsläger eller förvirrat ångestfylld för att du inte kunnat agera som du kanske någonstans innerst inne velat göra:

“/…/ genom att ha övervägt och förkastat en förändring har individen ändå förändrats. /…/ Friheten är alltid en paradox, som Dostojevskij förklarar: “/…/ en fråga om hur vi förhåller oss till våra gränser, hur vi använder vår bestämmelse, vårt öde i vårt dagliga liv.””

Makt kan te sig på de mest subtila vis. Att vara medberoende är exempelvis att vara i underläge. Du står i beroende till en annan människa, vare sig den lever eller inte. Detta är ett exempel på att inte vara fri. Att bli medveten om maktförhållandet är ett steg mot frihet. Att vara fri är att kunna förstå maktförhållandet, känna det i kroppen både emotionellt och fysiskt, men att medvetet kunna agera i förhållandet. Att uppleva sina inre och yttre möjligheter på ett kroppsligt (fysiskt), emotionellt (känslomässigt) och teoretiskt (kunskapsmässigt) plan. Problemet är att det kan vara djupt smärtsamt att på dessa tre plan ta till sig det faktum att man är eller har varit i ett utsatt maktunderläge. Det är därför traumats mekanismer teer sig så komplicerade. En sida i oss vill dras till det jobbiga för att rätta till det som blivit fel. En annan vill undvika det. Två motstridiga viljor etableras. Resultatet är förvirring och kaos. Kaoset behöver därför redas ut, och det första steget är tyvärr att gå tillbaka till såret där friheten på alla sätt befann sig i sin frånvaro. Men enbart detta räcker inte. Vi behöver en förankring från nuet, som kan reda ut kaoset och förstå det i en ny dimension. Först här sker en möjlighet till läkning.

Vad som utgör dessa steg är komplicerat, och vägen dit är individuell. Poängen är att mekanismerna är universella. För den som önskar förändring behövs en plattform där man över en längre tid målmedvetet kan arbeta med problemet och initiativet för detta krävs vilja och mod.

Advertisements

Priset av att närma sig kärlek

När vi gör oss ärliga och sårbara i ett kärleksmässigt relationellt närmande ökar risken för att bli utsatt för ett avvisande. Detta är ett risktagande och för det krävs mod. Det krävs också mod från oss som avvisar, att göra det med uppriktig ärlighet fri från manipulation, martyrskap eller anklagelse. Det samma gäller reaktionen hos oss som blir avvisade, hur vi reagerar. Förutom att känna starka känslor som sorg (vilket är sunt så länge vi kan reglera dom) och besvikelse kan det utlösa en överdriven reaktion (den vuxne blir ett vuxet barn). Vi kanske hanterar det inträffade genom exempelvis tystnad, vit lögn, besatthet, misstänksamhet eller hämndlysten ilska för att vi antagligen antingen saknar förmåga och den självkänsla som krävs eller för att vi helt enkelt är så sårade och chockade av det inträffade att det river upp både nya och gamla sår. Beteendet är en flykt och vi kompenserar sårbarhet med falsk makt i båda dessa scenarior

Dessa två utsatta eventuella utlopp – att bli avvisad/övergiven och beslutet att avvisa/överge – är det intima kärleksrelationella pris för vad det innebär att gå in i en nära relation

Om vi upplever grova svårigheter i samband med att vi inleder och befinner oss i en nära relation, behövs det ibland en plattform där vi kan laborera, experimentera och närma oss problemets kärnpunkt. Beteendemönster av destruktiva slag bottnar ofta i tidigare negativa erfarenheter exempelvis från den tid vi varit bebis, barn, tonår eller ung vuxen. En plattform där det finns möjlighet att på ett konstruktivt vis arbeta med detta material är samtalsterapi

Balans av självständighet

Den återkommande berättelsen för någon som lider av psykisk ohälsa och svårigheter med anknytning och nära relationer är att man upplever sig tappa sig själv och sin självständighet. Vem är jag om jag inte säger i från när jag mår dåligt eller har ett behov? Vem är jag om min partner psykiskt trycker ner mig eller blir martyr? Alla dessa frågor berör samma fenomen – att bära självständighet men också ta hänsyn till och kunna vara nära andra. Riktningar går ofta i två polariserade håll – antingen att man undviker ansvaret, eller tar på sig för mycket av det. Eller en kombination av båda. Ur båda situationerna blir man medberoende, som inte behöver ha något med missbruk av substanser att göra.

Problemet ligger ofta i denna balansgång mellan att ta självständiga beslut och samtidigt lyssna till andras behov. Hur kan denna förmåga hämmas?

Växer en individ upp i en rigid miljö bestående av starkt beroende med få anförtrodda gestalter (=begränsad självständighet) blir det med stor sannolikhet en individ som tappar sin förmåga på bekostnad av sig själv. Detta kompenseras via kontroll, ansvarstagandet av andra eller total hängivelse. Att klänga på sitt barn på bekostnad av dens självständighet är också ett missbrukande beteende som kan orsaka ett medberoende. Motsatsbeteendet är för stor självständighet, då personen i princip lämnats och tagits på sig all form av ansvar. Ett exempel på en sådan personlighetsutveckling är den som tidigt blivit övergiven av sina föräldrar och ersatt av ett par fosterföräldrar med djup vantrivsel och depression som följd. Eller en person som tvingats ta hand om sin familj eller sina syskon för att den vuxne inte varit där eller tagit sitt ansvar.

Båda personligheterna skapar falska själv och är svåra att ta sig an. De starka rotade personlighetsdragen yttrar sig framförallt i relationerna till sina tidiga nära. En sund personlighetsutveckling har alltså hämmats, likt ett träd som växer snett, och det kan så klart inte sluta växa för då skulle det dö – i stället har den anpassat sig och blivit krokig, lärt sig leva efter förhållandet det vuxit i. Problemen kommer oftast senare.

Lösningen är sorgarbete och träning på att reglera svåra känslor. Ett barn har inte kapacitet att sörja, därför läggs locket på. Men såret finns kvar, om än i inbäddad form. Följden kan bli paradoxala beteendemönster som uppstår under specifika situationer (=relationer), inte sällan när man känner sig blottad eller i en situation som kräver (eller misstänkts kräva) brist eller för mycket självständighet. Mycket av detta sker på omedveten nivå likt vårt autonoma nervsystem.

För att komma runt problemet krävs det att man i försiktig takt närmar sig området där traumat startade. Ofta är det lättare med hjälp av en oberoende psykoterapeut eller motsvarande person. Tillsammans börjar man med att låta det känslomässiga såret långsamt få läka. Detta kan vara både fysiskt och mentalt. Därefter börjar man träna om sitt beteende- för att skapa nya erfarenheter. Vägen dit är svår, och kräver arbete. Men det går- jag har sett det flera gånger. Först i samband med och efter dessa processer kan man utveckla sunda relationer och ett starkt autentiskt själv.

själv och tillsammans

Hur är det att vara människa i nära relation till någon annan? Hur kan en individ känna gemenskap och närhet som inte är på bekostnad av en själv? Och vad innebär det att bekosta sig själv till plats för någon annan?

De senaste tre åren har engagerat mig djupt i detta ämne. Ju fler människor jag möter som upplever svårighet att hitta en fungerande balans i nära relation till andra märker jag att det ofta handlar om

1. Balans av självständighet och beroende

2. Kunna uttrycka sina behov på ett uppriktigt sätt

Att vara självständig innebär att styra sin riktning utifrån egna beslut och val, på bästa möjliga vis i de omständigheter man befinner sig. Det innebär även att ta ansvar för sina egna behov när de uppstår, utan att sig själv eller någon annan förringas. Men även om vi är självständiga individer, så är vi också beroende av andra människor i vår närhet. Och det är en sådan balans vi vill kunna uppnå för att en hälsosam relation kan utveckla.

Vad är ett behov? Det kan vara trygghet. Vad som ger trygghet är individuellt. Det kan vara att den andre är inom räckhåll för en, att en vet vart den andre befinner sig. Det kan vara att den andre inte upplevs överge en- något som inte sällan yttrar sig i svartsjuka och misstänksamhet. Eller att det faktum att man bor ihop eller hörs för ofta känns påträngande för en och man behöver markera att utrymme och andrum är viktigt för en. Detta är saker som kan trigga oss och bli otrygga. Hur visar vi för den andre att vi behöver detta- på ett sätt som är respektfullt men har integritet?

Hur förändrar vi våra strategier om det inte går att uttrycka oss på ett fungerande sätt eller upplever problem i samband med närhet? Det kan kännas omöjligt, men vår hjärna är elastisk, annars hade vi inte kunnat lära oss uppgifter och bli snabba på något nytt i vuxen ålder. Det kräver dock tid, energi och arbete.

Det kan vara ett svårt och stort steg att börja gå i terapi. Är jag en mentalt sjuk person? Är jag en svag och misslyckad människa som behöver hjälp? De flesta går igenom dessa funderingar innan man söker hjälp, och det är normalt. Första steget är att släppa dessa och erkänna för sig själv att det är OK att söka professionell hjälp.

Jag skulle tvärtom säga att gå i terapi är något man skall vara stolt över. Stolt över att man vågar titta inåt och undersöka det som är svårt. Är du ändå osäker -tveka inte att maila dina funderingar eller frågor.

P1 Tendens, Män om patriarkatet

Det finns många sätt att närma sig komplexiteten i ursprunget hos människors drivkrafter, sanningar och motiv. Mia Blomgrens nya serie – ‘Män om patriarkatet’ – gör detta med patriarkatets objektiv. Det är en fin serie som försöka sudda ut rubrikens laddning och faktiskt närma sig ämnet på ett personligt djupare plan. Det är inte oväntat att programserien stundtals svävar ut då ämnet är stort och innefattar många sociologiska och psykologiska aspekter. På denna blogg har jag zoomat in på begrepp som självkänsla, roller, familjeförhållanden, makt, missbruk av makt, integritet m.m och i det finns det likheter med Mia Blomgrens radioserie.

Vad som särskilt gjorde mig uppmärksam var att många av personerna i serien som intervjuas talar om egna personliga erfarenheter som viktiga faktorer till deras inre känsloliv. Det kan tyckas självklart när man läser det, men ofta i verkligheten bakom många människors motiv och drivkrafter tror jag detta döljs medvetet och omedvetet genom handlingar, beslut, val, fobier, påståenden med mera. Anders talar om sin relation till sin mamma som fortfarande letar sig kvar, att det manliga behovet av kontroll bottnar i ett barn som febrilt kämpar för att kompensera sina känslor av övergivelse och brist på kapacitet. Jocke talar om det personliga ansvarstagandet, att våga titta in och observera, se sin egen roll och sitt bidrag till det som sker. Därigenom blir man “snäll mot sig själv” (Återigen: självkänsla. Hatet mot kvinnor – hatet mot sig själv? Vart går gränsen?) Hur kommer man i kontakt med sin egentliga historia, bort från projicering och fråntagandet av ansvar? Varför är denna försvarsmekanism så stark? Morgan kan fortfarande inte ha en normal relation med en kvinna, älskar att vara ensam och har efter ett sista misslyckande försök 2005 tagit beslutet att för gott bo i en stuga ensam uppe i Norrland. Det är när vi närmar oss hans intima relationer som intervjun på verkligt hettar till och Morgans röst skiftar.

Det får mig att fundera på om det enskilt verkligen kan ha att göra med patriarkatet? Jag förstå att några faktorer är kulturella strukturer och konventioner som bidragit till många människors berättelser, men är detta enskilda skäl till att en människa flyttar till en stuga i Norrland och bestämmer sig för att skärma av sig? Vad mer finns det i människors upplevelser och berättelser? Av min erfarenhet, i samtal med andra och vad jag läst är det ofta här man landar – i den egna personens berättelse och sanning, hur personen ser på sig själv och sin omvärld när vi pratar om något laddat vad än ämnet är. I stället för att ställa den omöjliga frågan – hur kan det komma sig? – så ställer jag frågan: Hur kan vi komma åt våra inre personliga berättelser och erfarenheter för att växa som individer? Hur kan vi känna mening, enhetlighet och sammanhang för att kunna ta ansvar och därmed respektera oss själva, andra och ur det nå välmående och psykisk god hälsa?

Länk till programserien av Mia Blomgren

Kärlekens konst

Psykologen, författaren och kulturkritikern Erich Fromms klassiska litterära verk ‘Kärlekens konst’ summerar fenomenet ‘kärlek’ på 140 sidor. Med värme, visdom, skärpa och med fötterna i flera traditioner lyfter han det som är centralt och gemensamt för människans överlevnad – vår relation till andra. Verket blir ett bra komplement till Tor Wennerbergs ‘Själv och Tillsammans’ som utkom förra året.

Enligt Fromm kan man dela upp kärlek i fem: Broderskärlek, moderskärlek, erotisk kärlek, självkärlek och kärlek till Gud. (Den första skulle kanske idag kallas för syskonkärlek.) Alla dessa typer är en del av samma mynt men yttrar sig på olika sätt hos människan. Jag kommer inte gå in på dem i detalj men tänkte prata lite kring självkärlek och hur detta kan förbli outvecklat hos en individ.

Liknelser går att göra med det ofta amerikanska perspektivet att vi bär på ett “inre barn” och ju mer plats en sådan inre representation existerar desto mer outvecklade delar av vårt jag och självbild bär vi. Det inre barnet eller den personliga delen är ett stagnerat tillstånd – ett emotionellt barn som en del av den vuxne. Jean Jenson och Alice Miller talar om “The Inner Child” och Fromm om ett narcissisiskt barn och outvecklat jag som längtar efter kärlek och omslutning men som i stället yttrar sig paradoxalt genom andra saker. Det kan vara dolt självförakt, kompensation, kontrollbehov, rädsla, missbruk/beroende (till ting eller människor i ens närhet), besatthet, överdriven längtan efter kärlek/bekräftelse eller annat som kan fylla den ursprungliga tomheten. Ett barn som känt sig övergivet manifesteras i den vuxne deprimerade, frustrerade eller på annat sätt ångestfyllde. Detta fenomen och karaktärsdrag sker ofta mer eller mindre omedvetet då dessa emotioner för länge sedan trängts bort och tryckts ner. En mogen vuxen individ har utvecklat denna sida och lever inte under dessa krafters våld. Processen kan uttryckas som ett barns frigörelse ut i världen – en separation från föräldern att kunna se, älska och möta resten av världen.

“Personen i fråga måste med andra ord ha lämnar bakom sig infantila beroendekrav, narcissistiska allmaktsdrömmar och önskan att utnyttja andra eller att i första hand tillgodose sig själv. Hon måste ha fullt förtroende för sina egna personliga kraftresurser och också våga använda dem för att uppnå sina mål. Brister det här i något avseende, är hon också i motsvarande grad rädd för att ge ut sig själv – och följaktingen också rädd för att älska.”

En annan intressant, om än lite svår att påvisa, aspekt är det enligt Fromm paradoxala resultatet av vad en “osjälvisk” förälder har på ett barn, när den till varje pris försöker undvika att utsätta barnet för själviskhet genom att ständigt vara till lags, ej säga något nekande eller som kan såra, ständigt ge barnet det den vill ha, ta dens parti i alla lägen oavsett. Vi kallar det ibland för “Curling-uppfostran” med metafor till sporten Curling där man putsar föremålets väg så att den inte behöver göra det själv. Fromm menar att själviskhet är ett förvridet missförstått begrepp som används i fel sammanhang. Att älska sig själv är en stor skillnad gentemot att vara självisk och maktlysten, att vilja äga. Paradoxen ligger i att barnet börjar tvivla på sin egna förmåga för att föräldern inte tydligt visar en egen vilja och förklarar resonerar kring den aktuella situationen. Speglandet (barnet existerar genom att bli sedd och förstådd av den andre) upphör och barnet blir spänt, förvirrat, rädd att göra fel, undviker till varje pris det som kan orsaka obehag, obekvämhet hos den vuxne.

Konflikter och uppriktig integritet är därför ett nödvändigt ont för två individer, även barn och förälder. En vuxen gestalt måste vara medveten om sin egen själviska maktlystenhet och sitt outvecklade jag för att kunna ge kärlek, och genom att ta sina egna viljor och känslor på allvar så lär sig barnet att göra det gentemot sig själv och fortsättningsvis till andra. Självkärlek och medveten självkännedom är därför även här en förutsättning för att kunna ge och ta emot kärlek från och till andra. Först här alltså blir kärleken ömsesidig.

“Den ‘osjälviska’ personen ‘önskar ingenting för egen del’, ‘lever helt och hållet för andra’ och är stolt över att inte betrakta sig själv som någonting av vikt. Men till sin förvåning upptäcker hon att hon trots sin osjälviskhe är olycklig och att hennes känsloreaktioner till den närmaste omgivingen är otillfredställande. Det fortsatta analytiska arbetet ger vid handen att hennes osjälviskhet inte saknar samband med hennes övriga symtom utan själv är ett av dem, i själva verket ofta det viktigaste; att hon är förlamad i sin förmåga att på det hela taget älska och njuta; att hon är uppfylld av fientlighet mot livet, och att bakom osjälviskhetens fasad döljer sig en försåtlig men inte desto mindre intensiv egocentricitet. En sådan person kan endast botas om hon kan förmå sig själv till att godta också sin osjälviskhet som ett symtom bland de andra, så att hennes brist på produktivitet kan rättas till.”

Nuläget i Sverige

På hemsidan ‘Vuxna barn till Narcisstiska Föräldrar’ diskuteras diagnosen ‘Komplex traumatisering’, om att vi i Sverige inte täcker detta begrepp i den offentliga psykvården. I Attachment – New Directions in Psychotherapy and Relational Psychoanalysis har man flaggat om att traumabegreppet behöver vidgas och förstås på ett djupare plan än det för närvarande gör i många länder. Jag tror det här är en viktig nyckel för att mer effektivt minska psykisk ohälsa.

“I Sverige har man har i viss utsträckning byggt upp verksamheter som erbjuder ett varierat utbud av multimodal och fasspecifik behandling till människor som traumatiserats svårt som vuxna. Motsvarande insatser som riktas till människor som lider av komplex PTSD (C-PTSD) och har svåra anknytningstrauman är mycket små inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Det finns behov av att identifiera olika behandlingsstrategier och tekniker för komplexa traumatiska stresstillstånd där man explicit formulerar filosofin bakom varje behandlingsmodell och mål för varje terapeutiskt skede.

/…/

De värderingar som formulerats av redaktionen för tidskriften Attachment – New Directions in Psychotherapy and Relational Psychoanalysis är:

  • Vi tror att psykiska problem har sitt ursprung i anknytningsrelationer som skadats eller brustit i början av livet och bäst behandlas i en längre mänsklig relation.
  • Anknytningsrelationer formas i samhällen där det finns fattigdom, diskriminering och social ojämlikhet. Människan påverkas även av sina sociala villkor och dessa effekter behöver erkännas.
  • Psykoterapi bör vara tillgänglig för alla, och ur ett anknytningsperspektiv speciellt för dem som diskrimineras eller beskrivs som ”olämpliga” för behandling.
  • Psykoterapi måste ges med respekt, värme, öppenhet, en vilja att interagera och relatera, och vara fri från diskriminering.
  • De som har tystats, som inte tillfrågats om sina erfarenheter och överlevnadsstrateger, måste få sin verklighet erkänd och inte patologiserad.”