Tag Archives: psychotherapy

Vad främjar förändring i terapi? — In therapy – What promotes change?

(sve) Vi söker lyfta fram aktuell ny forskning. Det gemensamma målet för psykoterapeuter är effektiv, progressiv hjälp oavsett verksamhet. Därför tror vi att korsande samarbeten mellan olika typer av institutioner och organisationer bör främjas. Att man skall ta hjälp av varandra.

SPV är sprunget ur detta perspektiv. Vi söker öppen- och nyfikenhet. Neurologisk forskning tas till hänsyn men även andra fält inom sociologisk och psykologisk teori. Det icketeoretiska och som är svårt, kanske omöjligt, att påvisa, skall även det få utrymme. En teoretisk strikt ram bör inte värderas annorlunda än en flytande intuition, de funkar bara lite olika. Om delvis detta samtalade jag nyligen med Carina Håkansson som startade Familjevårdstiftelsen i Göteborg för 25 år sedan. Idag arbetar hon bland annat i ett projekt som försöker vidga synen på pedagogik och forskning. Välkomna att lyssna

/

(eng) We try to highlight current new research. The common goal for psychotherapists is effective, progressive help regardless of what activity it is. Therefore, we believe that a cross-collaboration between different types of institutions and organizations should be promoted. We should take help of each other.

SPV has leapt from this perspective. We are encourage openness and curiosity. Neurological research but also other fields within sociological and psychological theory is taken into consideration. A theoretically strict framework should not be valued differently than a fluid intuition, they only work in a little differently character. About this I recently talked to Carina Håkansson who started Familjevårdstiftelsen in Gothenburg for about 25 years ago. Today she works with, among other things, a project that aims to broaden the view of education and research. Welcome to listen above!

Changing emotion with another emotion

(sv.)

Leslie Greenberg förklarar hur vi kan bryta oss loss ur rädsla med hjälp av nya känslor som tidigare inte varit nära till hands. Emotion Focused Therapy har inte hittat dagens ljus i Sverige riktigt, men flera terapiformer berör liknande fenomen. Frågan som hela tiden bör ställas är hur lyssnar vi till individers behov och erfarenheter för att veckla ut ens komplexa spektrum och resurs till plats för växande och förändring?

/

(eng.)

Leslie Greenberg explains how we can break out of fear with the help of new emotions that have not been close at hand. Emotion Focused Therapy has not really found the light of day in Sweden, but several therapies apply to similar phenomena. The question that should be asked is how do we listen to the needs and experiences of individuals in order to unfold one’s complex spectrum and resource to place for growing and changing?

Priset av att närma sig kärlek / The price of intimate love

(sv.)

När vi gör oss ärliga och sårbara i ett kärleksmässigt relationellt närmande för det med sig risken för att bli utsatt för ett avvisande. För det krävs mod, både för den som välkomnar och omfamnar, men också den som avvisar. Att kunna avvisa med uppriktig ärlighet fri från manipulation, martyrskap eller anklagelse. Det samma gäller för den som blir avvisad, hur den klarar av att ta emot det. Förutom att känna starka känslor som sorg och besvikelse kan det utlösa en överdriven reaktion. Vi kanske hanterar det inträffade genom tystnad, vit lögn, besatthet, misstänksamhet eller hämndlysten ilska.  Beteendet blir ändå en flykt och vi kompenserar sårbarhet med falsk makt i båda.

Dessa två risker – att bli avvisad/övergiven och beslutet att tvingas att avvisa/överge – är det intima kärleksrelationella pris för vad det innebär att gå in i en nära relation.

Om vi upplever ångest/obehag i samband med att vi inleder, närmar oss eller befinner oss i en nära relation, kan det behövas en plattform där vi kan laborera, experimentera och närma oss det. Inte sällan bottnar destruktivt beteende i tidigare negativa erfarenheter exempelvis från den tid vi varit små. En plattform där det finns möjlighet att på ett konstruktivt vis arbeta med detta material är psykoterapi.

//

(eng.)

When we make ourselves honest and vulnerable in a loving relationship it brings the risk of being subjected to rejection. For this, it requires courage, both for those who welcome and embrace, but also for those who reject. To be able to reject with sincere honesty free from manipulation, martyrdom or accusation. The same goes for the one who is rejected, how it manages to receive it. In addition to feeling strong emotions such as sadness and disappointment, it can trigger an exaggerated reaction. We may deal with what has happened through silence, white lies, obsession, suspicion or revenge anger. Still, the behavior becomes an escape and we compensate for the vulnerability with false power in both.

These two risks – being rejected / abandoned and the decision to be rejected / abandoned – are the risky price for what it means to enter a close relationship.

If we experience anxiety / discomfort as we begin, approach, or find ourselves in a close relationship, we may need a platform where we can laboratory, experiment and approach it. Often, destructive behavior is based on past negative experiences, for example from the time we were children. One platform where it is possible to constructively work with this material is psychotherapy.

Närhet ger oss bäst vila och varför psykoterapi är hjälpsamt

(sv.)

I en artikel i Svenska Dagbladet presenteras James Coans forskning om att närhet ger bäst vila för våra hjärnor. De kallar viloläget för ”the social baseline theory” och teorins innehåll sträcker sig bak till slutet på 1800-talets filosofiska sociologer som G.H. Mead och L. Vigotsky. Det samma går att spegla i Bowlbys anknytningsteori eller Blumers Symboliska Interaktionism.

I grunden handlar dessa teorier och begrepp om en sak:

  • Människan är evolutionärt en social relationell varelse. Grunden till vår fungerande hälsa och levene sker i samspel med andra

Teorierna pekar också på varför relationella frågor är känsliga för oss. Vilka djupa spår det sätter om detta brister. I vuxen ålder har vi kapacitet att sätta en kaotisk förvirrad upplevelse i ett komplext men förståerligt sammanhang. Men ett barn har inte denna kapacitet utan en hjälpande vuxen. Har relationen till en hjälpande gestalt haft brister över tid, stagnerar utvecklingen alternativt går mot skev riktning. Konsekvensen av detta kan bli en utvecklingen av ett falskt själv och eller destruktivt beteendemönster. Exempelvis genom att skada sig själv eller andra, avstängningsmekanismer, flyktbeteende, oförmåga till att mentalisera med mera. Det är här psykoterapi blir aktuellt, en plattform där mönstret tillsammans har möjlighet att brytas med hjälp av  arbete och nya erfarenheter.

“Men jag pratar ju om allt med mina vänner?”

Det finns flera argument som talar för att terapi med vänner inte leder till förändring. Vi tenderar att tillsammans med vänner antingen spä på argumenten eller hamna i en dispyt om fenomenet. En annan aspekt är att vi riskerar att tynga ner våra vänner med våra problem och vice verse. En vän har inte alltid utrymme att ta in smärtsamma, emotionella berättelser för den är fullt upptagen. Möten till vänner ska självklart vara uppriktigt och det ska finnas utrymme för personliga samtal, men det är svårt att föra ett aktivt, fokuserat terapeutiskt arbete som vän och sällan konstruktivt.

//

(eng.)

In this article (Svenska Dagbladet) James Coan’s research shows that closeness provides the best rest for our brain. They call its resting state the “social baseline theory” and the content of the theory stretches back to the end of 19th century philosophical sociologists like G.H. Mead and L. Vigotsky. The same can be reflected in Bowlby’s attachment theory or Blumer’s Symbolic Interactionism.

Basically, these theories and concepts are about one thing:

Man is evolutionarily a social relational being. The foundation of our functioning health and life is in interaction with others.

The theories also point to why relational issues are very sensitive to us. In adulthood, we have the capacity to put a chaotic confused experience in a complex but understandable context. But a child does not have this capacity without a helping adult. If the relationship with a attachment figure has been lacking over time, the development stagnates or are doomed for a skewed direction. The consequence can be the development of a false self and / or destructive behavioral pattern. For example, by hurting oneself or others, shutting down mechanisms, escape behavior, inability to mentalize and more. This is where psychotherapy becomes relevant, a platform where the pattern together can be broken with the help of inner work and new experiences.

“But I talk about everything with my friends?”

There are several arguments that suggest that therapy with friends does not lead to change. We tend to, along with friends, either scoff at the arguments or end up in a dispute about the phenomenon. Another aspect is that we risk weighing down our friends with our problems and vice versa. A friend does not always have the space to take in painful, emotional experiences because them selves are fully occupied. Meetings with friends should of course be sincere and there should be room for personal conversations, but it is difficult to conduct an active, focused therapeutic work as a friend and rarely constructively.

Medicinska diagnoser i vår tid / Medical diagnoses of our time

(sv.)

Jag har tidigare diskuterat att lidandet bär på mening för den som lider. I Fredrik Svenaeus senaste bok ‘Homo Patologicus – medicinska diagnoser i vår tid’ problematiserar och analyserar författaren vårt sätt att sätta medicinska diagnoser till vårt lidande. Han har en filosofisk utgångspunkt (fenomologi) men försöker undvika komplicerade termer för att fler skall kunna ta till sig bokens innehåll.

Jag har tidigare i den här bloggen tagit upp vikten av ett alternativ till den psykoterapi (KBT) som dominerar det svenska psykoterapeutiska fältet inom exempelvis primärvård. Jag har också tagit upp vikten av att nyansera och vidga begreppen sorg och trauma.

När jag läser Fredriks bok inser jag att en vaksamhet över diagnoserna i psykiatrin är viktig. Det är inget nytt men ack ett aktuellt fenomen, inte minst bland de drabbade. Kritiken är inte att kategoriserandet av psykisk ohälsa i sig men att det kan ske på bekostnad av det som vi är – komplexa människor i en komplex, social värld.

“I den variant av psykoterapi som idag vunnit hälso- och sjukvårdens gillande, nämligen den kognitiva och beteendeinriktade psykoterapin, finns det en tendens att glömma bort, eller till och med medvetet överge, insikten om de plågsamma känslornas relation till personen. Ångesten blir då bara ett besvärligt symptom som ska tas bort. Den har ingenting att göra med vem jag är, utan hindrar mig snarare från att bli den jag skulle kunna vara. Det är inte alltid lätt att säga när en ångest övergår från att vara det ena till det andra, när den övergår från att vara en väsentlig del av det som är jag till att bli något som snarare hindrar mig från att träda fram, men det är värt att hålla den första möjligheten i bakhuvudet när man närmar sig och försöker hjälpa en människa som lider av ångest.

/../

Men fara med att vi identifierar orsaken till vårt lidande med psykiatriska diagnoser ligger inte bara i att vi sjukdomsförklarar de plågsamma sidorna av människans känsloliv. Som vi har sett är det en öppen och svår fråga exakt var gränsen mellan friskt och sjukt ska dras i ångestens fall. Faran ligger framförallt i att diagnosspråket tas som utgångspunkt för att sluta, snarare än att börja, tänka kring lidandets orsaker och betydelser. Vi lämnar frågan om varför vi lider och ersätter den med odlandet av olika diagnoser. Den vändningen innebär inte något vetenskapligt framsteg; den är istället ett slags missbruk, eller åtminstone ett överbruk, av medicinska termer i våra desperata försök att ge lidandet en rationell förklaring och mening.”

//

(eng.)

I have previously discussed that suffering has meaning for the suffering person. In Fredrik Svenaeu’s latest book (in swedish) ‘Homo Pathologicus – medical diagnoses of our time’, the author problematizes and analyzes our way of putting medical diagnoses to our suffering. He has a philosophical starting point (phenomenology) but tries to avoid too complicated terms so that more people can absorb the book and its content.

In this blog I have previously mentioned the importance of an alternative to the cognitive behaviour therapy (KBT) in Sweden. I have also emphasized the importance of nuancing and broadening the concepts of grief and trauma.

As I read Fredrik’s book, I realize that being vigilant about diagnoses in psychiatry is important. It is not new but a current phenomenon, not least among those affected. The criticism is not that the categorization of mental ill-health per se but that it can be done at the expense of what we are – complex people in a complex, social world.

“In the variant of psychotherapy that has today gained the approval of health care, namely cognitive and behavioral psychotherapy, there is a tendency to forget, or even deliberately abandon, the insight about the painful feelings’ relationship to the person. a troublesome symptom to be removed. It has nothing to do with who I am, but rather prevents me from becoming who I could be. It’s not always easy to say when an anxiety goes from being one to the other , when it goes from being an essential part of what I am to becoming something that rather prevents me from coming forward, but it is worth keeping the first opportunity in mind when approaching and trying to help a person suffering of anxiety.

/../

But the danger that we identify the cause of our suffering with psychiatric diagnoses is not only in explaining the painful side of human emotional life. As we have seen, it is an open and difficult question exactly where the boundary between healthy and ill should be drawn in the case of anxiety. The danger lies mainly in the fact that the diagnostic language is taken as a starting point for ending, rather than starting, thinking about the causes and significance of the suffering. We leave the question of why we suffer and replace it with the cultivation of various diagnoses. That turnaround does not mean scientific progress; it is instead a kind of abuse, or at least an overuse, of medical terms in our desperate attempts to give suffering a rational explanation and meaning. “