Tag Archives: Psykiatri

Terapi: Vad främjar förändring?

Vi söker regelbundet aktuell ny forskning och försöker lyfta fram dessa. Dock-
verksamheter med andra rötter kan vara viktiga. Det gemensamma målet är effektiv, progressiv terapi och hjälp oavsett de rötter verksamheten har. Därför tror vi att korsanden samarbeten mellan olika typer av organisationer är viktigt.

SPV är sprunget ur detta perspektiv. Vi söker öppen- och nyfikenhet och en strävan bort från rigida revir. Neurologisk forskning tas till hänsyn men likaså annan sociologisk och psykologisk teori. Det icketeoretiska och som är svårt, kanske omöjligt, att påvisa, skall också det få utrymme. Ett undvikande att fastna i ett statiskt tillstånd som minskar utveckling. En teoretisk ram kan lika mycket göra detta som flytande intuition. Om delvis detta samtalade jag nyligen med Carina Håkansson som startade Familjevårdstiftelsen i Göteborg för 25 år sedan. Välkomna att lyssna

Advertisements

Diagnos: Pedofili

I senaste P1 Kropp & Själ möter vi en pedofil som önskar inget annat än att få sin sexuella dragning att byta riktning eller försvinna. Hur skall denna tabubelastning behandlas, och hur kan vi på lång sikt få människor att våga söka hjälp så att sexuella övergrepp på barn kan hindras? Ett välgjort reportage som vågar närma sig komplexa frågor. De möter en person som vågar prata om sina svåra sexuella behov samt människor som möter och behandlar det regelbundet

Länk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/865100?programid=1272

DAN SIEGEL – INTERPERSONELL NEUROBIOLOGI

Dan Siegel är en något avvikande läkare, professor, psykolog och psykiatriker som försöker etablera ett nytt tvärvetenskapligt begrepp, “The Mind”, som en relationell OCH kroppslig företeelse för vår psykiska hälsa eller som han kallar det – ‘integration’. Han pratar om närvaro, kunskap och enhetlig upplevelse av sig själv samt att själva utgångspunkten för detta är integration – sammanhang – istället för kaos och styvhet. Stundtals kan det kännas som han är mer retorisk än övertygande men jag vill ändå rekommendera honom.

Följande föreläsning, på ett institut för hållbar utveckling och klimat, sammanfattar hans idéer:

Skilj sorg från depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield pekar på vikten av just detta. Att separera normal sorgsenhet från depressiv störning.

Genom boken går de igenom depressionens historia och hur DSM * tagit sig vidare igenom sina fyra versioner (idag finns även en femte). Men framförallt lyfter den att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA och är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symptom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad de menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa greppet av uppfattningen kring hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser. Om man inte tar hänsyn till sammanhanget utan fokuserar på en mall av symptom kan psykiatrins funktion att upptäcka rötterna till ett psykiskt problem falla.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

Depression är alltså ett fenomen som myntats de senaste 50 åren. Särskilt i samband med DSM III (1980) efter att det psykodynamiska fältets 10 år sedan 70-talet förlorat sin kraft i västerländsk psykiatri. Om alla som hostar skulle få diagnosen “Tuberkulos” skulle siffrorna gå i höjden, men sådan tur är kan man ta ett laboratorieprov och se om lungorna bär på infektion. I psykiatrisk diagnostistik finns tyvärr ännu inte sådana garantier och tester. Vad kan det här innebära för konsekvenser för psykiatrisk vård?

Vansinnets diagnoser

Jag har tidigare på den här bloggen tagit upp Fredrik Svenaeus bok ‘Homo Patologicus’ om diagnostisering i vår samtid och hur det kan påverka vårt sätt att se på oss själva. Även Malin Hildebrand Karlén nyanserar och ställer frågor kring diagnoserna i vår tid jämfört med förr och hur det på olika sätt påverkar dagens psykiatri. Hon går i sin senaste bok, ‘Vansinnets diagnoser’, skarpt igenom de senaste 200 åren och hur den svenska psykiatrins rötter sett och ser ut idag. Frågor som hon ställer är bl.a: ‘Vilka typer av beteenden och känsloupplevelser har under dessa 200 år av psykiatriska diagnoser alltid setts som vansinniga?’ ‘Vilka har endast inkluderats i vansinnets diagnoser vid vissa tidpunkter och, inte minst: Vad kan den historiska (in)stabiliteten bero på?’

Jag rekommenderar boken till alla som är vill få en historisk överblick över hur synen på vansinne utvecklats över tid och svensk psykiatrisk historia. Särskilt skulle jag vilja lyfta fram hennes:

(1) nyanserade empatiska syn på psykisk ohälsa

(2) syn på hur centralt det är att se en patient med psykiska problem som en individ med en egen unik berättelse

(3) kritik att psykiatrin idag behöver få ett mångdimensionellt perspektiv på vilka verktyg och metoder man behöver för att bedöma och behandla psykisk ohälsa idag.

Det räcker inte med en metod som applikation utan det behövs en flexibel och lyhörd nyfikenhet inför varje patients historia och vad som kan lämpa sig bäst för just den personens problematik. Citat nedan angående när medicinsk metodologi applicerades på psykiska sjukdomar:

‘Det var dock långt mer problematiskt att använda en sådan medicinsk metodologi på vansinne, att kategorisera och betrakta fenomenets varierande uttryck i ett klassiskt sjukdomsperspektiv, än för de somatiska sjukdomarna. Detta är fortfarande ett aktuellt och allvarligt problem som rör djupa ontologiska frågeställningar inom psykiatrin, eftersom problematiken ifrågasätter psykiatrins idag dominerande biomedicinska metodologi och teori.

/…/

Framförallt undanskymmer diagnosens individ- och symptomfokus dennes relationer med sin omgivning – på det sätt personen är, agerar och reagerar (mot sig själv och andra), i sin livsvärld. Diagnoser som används inom svensk psykiatri idag (DMS-systemet) syftar till att identifiera generella patologiska tillstånd och icke-funktionella beteenden hos en person, istället för att sätta ljus på lidandeframkallande processer i individens livsvärld, det vill säga på dennes intrapsykiska mönster, social interaktionsmönster samt på stressorer som finns i dennes historia och aktuella livssituation som skapat och/eller upprätthåller lidandet och symptomen. Fokus på process och interaktion/relation (med sig själv och andra) är viktiga perspektiv som tidigare lyfts fram som centrala för förståelse av psykiskt lidande men i dagens diagnoser spelar detta perspektiv en minst sagt undanskymd roll.’

Akutmottagning för våldtagna män öppnas i Stockholm

Södersjukhuset och Stockholm Landsting har tagit beslutet att driva igenom en akutmottagning för våldtagna män. Alliansen har till slut tacka ja till förslaget efter påtryckningar från företrädare från vänsterpartiet och RFSU.

Beslutet är ett viktigt steg i riktningen mot förståelse av människan som individ och inte som stereotyp och schablon. Många skriver att det är tabubelagt och kontroversiellt -uttalanden jag inte håller med om.

Våld uttövas av en människa på en annan människa. Lägg också till sexuellt påtvingande. Händelsen är traumatisk och skamfylld vilket ökar behovet av tidig vård och tidigt stöd. Skillnaden är ingen- enbart att våldtäkt drabbat en man i stället för en kvinna. Min gissning är att den skepticism som uppstått beror på osäkerhet och brist på kunskap. Att beslutet gått igenom är ett gott tecken.

Källa:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/mottagning-for-valdtagna-man-ska-startas-i-stockholm