Tag Archives: Psykiatri

Vad främjar förändring i terapi? — In therapy – What promotes change?

(sve) Vi söker lyfta fram aktuell ny forskning. Det gemensamma målet för psykoterapeuter är effektiv, progressiv hjälp oavsett verksamhet. Därför tror vi att korsande samarbeten mellan olika typer av institutioner och organisationer bör främjas. Att man skall ta hjälp av varandra.

SPV är sprunget ur detta perspektiv. Vi söker öppen- och nyfikenhet. Neurologisk forskning tas till hänsyn men även andra fält inom sociologisk och psykologisk teori. Det icketeoretiska och som är svårt, kanske omöjligt, att påvisa, skall även det få utrymme. En teoretisk strikt ram bör inte värderas annorlunda än en flytande intuition, de funkar bara lite olika. Om delvis detta samtalade jag nyligen med Carina Håkansson som startade Familjevårdstiftelsen i Göteborg för 25 år sedan. Idag arbetar hon bland annat i ett projekt som försöker vidga synen på pedagogik och forskning. Välkomna att lyssna

/

(eng) We try to highlight current new research. The common goal for psychotherapists is effective, progressive help regardless of what activity it is. Therefore, we believe that a cross-collaboration between different types of institutions and organizations should be promoted. We should take help of each other.

SPV has leapt from this perspective. We are encourage openness and curiosity. Neurological research but also other fields within sociological and psychological theory is taken into consideration. A theoretically strict framework should not be valued differently than a fluid intuition, they only work in a little differently character. About this I recently talked to Carina Håkansson who started Familjevårdstiftelsen in Gothenburg for about 25 years ago. Today she works with, among other things, a project that aims to broaden the view of education and research. Welcome to listen above!

Advertisements

Diagnos: Pedofili

I senaste P1 Kropp & Själ möter vi en pedofil som önskar inget annat än att få sin sexuella dragning att byta riktning eller försvinna. Hur skall denna tabubelastning behandlas, och hur kan vi på lång sikt få människor att våga söka hjälp så att sexuella övergrepp på barn kan hindras? Ett välgjort reportage som vågar närma sig komplexa frågor. De möter en person som vågar prata om sina svåra sexuella behov samt människor som möter och behandlar det regelbundet

Länk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/865100?programid=1272

Skilj sorg från depression / Distinction between grief and depression

Skiljer vi på sorg och depression? Är det två olika fenomen?

‘Den förlorade sorgsenheten’ av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield tar upp denna fråga.

Boken redogör depressionens historia och hur DSM * vid den tiden nått fram till sin fjärde version. Den lyfter att vi bör särskilja mellan den evolutionära reaktion vi har till förlust, övergivelse, trauma – sorg och det som utvecklats till en dysfunktion i människan – depression. Det första är en reaktion, det andra en dysfunktion.

The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en manual för diagnoser som lanserades under 80-talets USA, Den är idag ett standardverktyg i västerländsk psykiatri.

Här – ett stycke ur sammanfattningen av depressionens historia:

“Det som är slående med denna korta översikt av hur depressiv störning uppfattats från Hippokrates till Krafft-Ebing är, för det första, den anmärkningsvärda överensstämmelse som finns, när det gäller de symptom som omnämns – i stort sett samma symtom som nutidens diagnostiska manualer betonar. Och för det andra finns det en anmärkningsvärt stabil och välutvecklad tradition, att skilja störning från normala känslor, genom att använda olika varianter av “med orsak” kontra “utan ursak”-kriterier, en tradition som går tillbaka till antiken. Hela genomgången, som täcker 2500 år, visar en förståelse för att patologisk depression är en överdriven form av en normal mänsklig känsloreaktion, och således att det första steget i diagnosarbetet måste vara, att använda relationen till de utlösande faktorerna, för att kunna särskilja det normala från det störda.” (s. 93)

Vad författaren menar är alltså att diagnostiseringen av depression går åt en riktning där man riskerar att tappa kunskapen om hur vi människor kan reagera efter olika typer av upplevelser.

“Sammanfattningsvis hade psykiatrin under 2500 år uppfattningen att den normala mänskliga naturen har en benägenhet att kunna känna djup sorgsenhet efter vissa slags förluster. Man var i stort sett överens om, att störning bara föreligger när utlösande händelser inte kan förklara symptomens styrka och varaktighet. Freud, Kraepelin och Meyer, som påverkade den psykiatriska klassificeringen mest under den första hälften av 1900-talet, var oens om mycket, men alla såg på depressiv störning på detta sätt, uttryckligen eller underförstått.” (s. 110)

//

(eng.)

Do we need a better distinction between grief and depression?

“Den förlorade sorgsenheten” by Allan V. Horwitz and Jerome C. Wakefield addresses this issue.

The book describes the history of depression and how DSM * at the time reached its fourth version. It arguments a distinction between the evolutionary response that we have to loss, abandonment, trauma grief and what has developed into a dysfunction in man – depression. The first is a reaction, the second a dysfunction.

* The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – a manual for diagnoses that was launched in the 1980s. It is today a standard tool in Western psychiatry.

Here – a part taken from the history of depression:

“What is striking about this brief overview of how depressive disorder is perceived from Hippocrates to Krafft-Ebing is, first of all, the remarkable consistency that exists in the symptoms mentioned – essentially the same symptoms as today’s diagnostic manuals emphasize. And secondly, there is a remarkably stable and well-developed tradition, to distinguish disturbance from normal emotion, by using different variants of “with cause” versus “without cause” criteria, a tradition that goes back to antiquity. Covering 2500 years, shows an understanding that pathological depression is an exaggerated form of a normal human emotional reaction, thus the first step in the diagnostic work must be that, to use the relation of the triggering factors, to distinguish the normal from the disturbed.” (p. 93)

What the author writes, then, is that the diagnosis of depression goes in a direction where you risk losing the knowledge of how we humans can react to different types of experiences as a human being.

“In summary, psychiatry for 2500 years has had the belief that normal human nature tends to feel deep sadness after certain types of loss. It was generally agreed that disturbance only exists when triggering events cannot explain the strength and duration of the symptoms. Freud , Kraepelin and Meyer, who most influenced the psychiatric classification during the first half of the 20th century, disagreed greatly, but everyone looked at depressive disorder in this way, explicitly or implicitly. ” (p. 110)

Vansinnets diagnoser / Diagnoses of insanity

(sv.)

Jag har tidigare på den här bloggen tagit upp Fredrik Svenaeus bok ‘Homo Patologicus’ om diagnostisering i vår samtid och hur det kan påverka vårt sätt att se på oss själva. Även Malin Hildebrand Karlén nyanserar och ställer frågor kring diagnoserna i vår tid jämfört med förr och hur det på olika sätt påverkar dagens psykiatri. Hon går i sin senaste bok, ‘Vansinnets diagnoser’, igenom de senaste 200 åren och hur den svenska psykiatrins rötter sett och ser ut idag. Frågor som hon ställer är bl.a: ‘Vilka typer av beteenden och känsloupplevelser har under dessa 200 år av psykiatriska diagnoser alltid setts som vansinniga?’ ‘Vilka har endast inkluderats i vansinnets diagnoser vid vissa tidpunkter och, inte minst: Vad kan den historiska (in)stabiliteten bero på?’

Särskilt skulle jag vilja lyfta fram hennes:

(1) nyanserade empatiska syn på psykisk ohälsa och sätt att se en klient med psykiska problem som en individ med en egen unik berättelse

(2) kritik att psykiatrin idag behöver få ett mångdimensionellt perspektiv på vilka verktyg och metoder man behöver för att bedöma och behandla psykisk ohälsa idag.

Citat nedan angående när medicinsk metodologi applicerades på psykiska sjukdomar:

Det var dock långt mer problematiskt att använda en sådan medicinsk metodologi på vansinne, att kategorisera och betrakta fenomenets varierande uttryck i ett klassiskt sjukdomsperspektiv, än för de somatiska sjukdomarna. Detta är fortfarande ett aktuellt och allvarligt problem som rör djupa ontologiska frågeställningar inom psykiatrin, eftersom problematiken ifrågasätter psykiatrins idag dominerande biomedicinska metodologi och teori.

/…/

Framförallt undanskymmer diagnosens individ- och symptomfokus dennes relationer med sin omgivning – på det sätt personen är, agerar och reagerar (mot sig själv och andra), i sin livsvärld. Diagnoser som används inom svensk psykiatri idag (DMS-systemet) syftar till att identifiera generella patologiska tillstånd och icke-funktionella beteenden hos en person, istället för att sätta ljus på lidandeframkallande processer i individens livsvärld, det vill säga på dennes intrapsykiska mönster, social interaktionsmönster samt på stressorer som finns i dennes historia och aktuella livssituation som skapat och/eller upprätthåller lidandet och symptomen. Fokus på process och interaktion/relation (med sig själv och andra) är viktiga perspektiv som tidigare lyfts fram som centrala för förståelse av psykiskt lidande men i dagens diagnoser spelar detta perspektiv en minst sagt undanskymd roll.

//

(eng.)

I have previously written about Fredrik Svenaeu’s book ‘Homo Pathologicus’ – how diagnosis in our time and how it can affect our way of looking at ourselves. Malin Hildebrand Karlén touch this subject. She nuances and asks questions about the diagnoses in our time compared to the history of psychiatry and how it in different ways affects contemporary psychiatry. In her latest book, ‘Diagnoses of insanity’, she walks thru the last 200 years – describin the roots of Swedish psychiatry before and today. Questions like: ‘What types of behaviors and emotional experiences have always been seen as insane during the 200 years of psychiatric diagnoses?’ “What have been included in the diagnoses of insanity at a certain time? And, not least: What can the historical (in) stability be due to?”

In particular, I would like to highlight her:

(1) nuanced empathic views on mental illness and ways of working with people suffering from mental illness as an individual with their own unique story

(2) critics as the psychiatric system today needs to have a multidimensional perspective on their tools and methods needed to assess and treat mental illness today.

Quotes below regarding when medical methodology was applied to mental illness:

However, it is far more problematic to use such a medical methodology on insanity, to categorize and consider the phenomenon’s varying expression in a classical disease perspective, than for the somatic diseases. This is still a current and serious problem that deals with deep ontological issues in psychiatry, since the problem challenges psychiatry’s dominant biomedical methodology and theory today.

/…/

Above all, the diagnosis’s individual and symptom focus excludes the individuals relationships with their environment – in the way the person is, acts and reacts (towards himself and others), in his or her world of life. Diagnoses used in Swedish psychiatry today (the DMS system) aim to identify general pathological conditions and non-functional behaviors in a person, rather than shed light on the inducing processes in the individual’s world of life, that is, on their intra-psychic patterns, social interaction patterns as well as stressors that exist in their history and current life situations that have created and / or maintain the suffering and symptoms. Focus on process and interaction / relationship (with oneself and others) are important perspectives that have previously been emphasized as central to understanding mental suffering, but in today’s diagnoses this perspective plays a less-than-hidden role.

Medicinska diagnoser i vår tid / Medical diagnoses of our time

(sv.)

Jag har tidigare diskuterat att lidandet bär på mening för den som lider. I Fredrik Svenaeus senaste bok ‘Homo Patologicus – medicinska diagnoser i vår tid’ problematiserar och analyserar författaren vårt sätt att sätta medicinska diagnoser till vårt lidande. Han har en filosofisk utgångspunkt (fenomologi) men försöker undvika komplicerade termer för att fler skall kunna ta till sig bokens innehåll.

Jag har tidigare i den här bloggen tagit upp vikten av ett alternativ till den psykoterapi (KBT) som dominerar det svenska psykoterapeutiska fältet inom exempelvis primärvård. Jag har också tagit upp vikten av att nyansera och vidga begreppen sorg och trauma.

När jag läser Fredriks bok inser jag att en vaksamhet över diagnoserna i psykiatrin är viktig. Det är inget nytt men ack ett aktuellt fenomen, inte minst bland de drabbade. Kritiken är inte att kategoriserandet av psykisk ohälsa i sig men att det kan ske på bekostnad av det som vi är – komplexa människor i en komplex, social värld.

“I den variant av psykoterapi som idag vunnit hälso- och sjukvårdens gillande, nämligen den kognitiva och beteendeinriktade psykoterapin, finns det en tendens att glömma bort, eller till och med medvetet överge, insikten om de plågsamma känslornas relation till personen. Ångesten blir då bara ett besvärligt symptom som ska tas bort. Den har ingenting att göra med vem jag är, utan hindrar mig snarare från att bli den jag skulle kunna vara. Det är inte alltid lätt att säga när en ångest övergår från att vara det ena till det andra, när den övergår från att vara en väsentlig del av det som är jag till att bli något som snarare hindrar mig från att träda fram, men det är värt att hålla den första möjligheten i bakhuvudet när man närmar sig och försöker hjälpa en människa som lider av ångest.

/../

Men fara med att vi identifierar orsaken till vårt lidande med psykiatriska diagnoser ligger inte bara i att vi sjukdomsförklarar de plågsamma sidorna av människans känsloliv. Som vi har sett är det en öppen och svår fråga exakt var gränsen mellan friskt och sjukt ska dras i ångestens fall. Faran ligger framförallt i att diagnosspråket tas som utgångspunkt för att sluta, snarare än att börja, tänka kring lidandets orsaker och betydelser. Vi lämnar frågan om varför vi lider och ersätter den med odlandet av olika diagnoser. Den vändningen innebär inte något vetenskapligt framsteg; den är istället ett slags missbruk, eller åtminstone ett överbruk, av medicinska termer i våra desperata försök att ge lidandet en rationell förklaring och mening.”

//

(eng.)

I have previously discussed that suffering has meaning for the suffering person. In Fredrik Svenaeu’s latest book (in swedish) ‘Homo Pathologicus – medical diagnoses of our time’, the author problematizes and analyzes our way of putting medical diagnoses to our suffering. He has a philosophical starting point (phenomenology) but tries to avoid too complicated terms so that more people can absorb the book and its content.

In this blog I have previously mentioned the importance of an alternative to the cognitive behaviour therapy (KBT) in Sweden. I have also emphasized the importance of nuancing and broadening the concepts of grief and trauma.

As I read Fredrik’s book, I realize that being vigilant about diagnoses in psychiatry is important. It is not new but a current phenomenon, not least among those affected. The criticism is not that the categorization of mental ill-health per se but that it can be done at the expense of what we are – complex people in a complex, social world.

“In the variant of psychotherapy that has today gained the approval of health care, namely cognitive and behavioral psychotherapy, there is a tendency to forget, or even deliberately abandon, the insight about the painful feelings’ relationship to the person. a troublesome symptom to be removed. It has nothing to do with who I am, but rather prevents me from becoming who I could be. It’s not always easy to say when an anxiety goes from being one to the other , when it goes from being an essential part of what I am to becoming something that rather prevents me from coming forward, but it is worth keeping the first opportunity in mind when approaching and trying to help a person suffering of anxiety.

/../

But the danger that we identify the cause of our suffering with psychiatric diagnoses is not only in explaining the painful side of human emotional life. As we have seen, it is an open and difficult question exactly where the boundary between healthy and ill should be drawn in the case of anxiety. The danger lies mainly in the fact that the diagnostic language is taken as a starting point for ending, rather than starting, thinking about the causes and significance of the suffering. We leave the question of why we suffer and replace it with the cultivation of various diagnoses. That turnaround does not mean scientific progress; it is instead a kind of abuse, or at least an overuse, of medical terms in our desperate attempts to give suffering a rational explanation and meaning. “