Tag Archives: Psykologi

Vad främjar förändring i terapi? — In therapy – What promotes change?

(sve) Vi söker lyfta fram aktuell ny forskning. Det gemensamma målet för psykoterapeuter är effektiv, progressiv hjälp oavsett verksamhet. Därför tror vi att korsande samarbeten mellan olika typer av institutioner och organisationer bör främjas. Att man skall ta hjälp av varandra.

SPV är sprunget ur detta perspektiv. Vi söker öppen- och nyfikenhet. Neurologisk forskning tas till hänsyn men även andra fält inom sociologisk och psykologisk teori. Det icketeoretiska och som är svårt, kanske omöjligt, att påvisa, skall även det få utrymme. En teoretisk strikt ram bör inte värderas annorlunda än en flytande intuition, de funkar bara lite olika. Om delvis detta samtalade jag nyligen med Carina Håkansson som startade Familjevårdstiftelsen i Göteborg för 25 år sedan. Idag arbetar hon bland annat i ett projekt som försöker vidga synen på pedagogik och forskning. Välkomna att lyssna

/

(eng) We try to highlight current new research. The common goal for psychotherapists is effective, progressive help regardless of what activity it is. Therefore, we believe that a cross-collaboration between different types of institutions and organizations should be promoted. We should take help of each other.

SPV has leapt from this perspective. We are encourage openness and curiosity. Neurological research but also other fields within sociological and psychological theory is taken into consideration. A theoretically strict framework should not be valued differently than a fluid intuition, they only work in a little differently character. About this I recently talked to Carina Håkansson who started Familjevårdstiftelsen in Gothenburg for about 25 years ago. Today she works with, among other things, a project that aims to broaden the view of education and research. Welcome to listen above!

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet / The goal of psychotherapy – a fluid self

(sv.)

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Hållningen är baserad på upplevelse, där den gemensamma faktorn blir att mjuka och lösa upp rigida hjärnstrukturer för att kunna främja en personlig utveckling.

//

(eng.)

Dr. Robin Carhart-Harris from the British “Neuropsychopharmacology Unit” in London explains his research on the controversial issue of psychedelic substances may be useful in psychotherapy for depression, addiction and other rigid problems and behavioral patterns.

Our human psyche is in its normal state in a structured state. In psychotherapy, one wants to get away from this in order to change one’s self and thus well-being. The goal is expressed in the same way in different types of traditions and techniques. KBT mainly works in successive confrontation with experiences of fear. In psychoanalysis, one talks about approaching the subconscious from the self and the superior to bridge them. In hypnosis you talk about a state, “ego-state”, in which you want to be in order to open doors to a place for a deeper inner, more healthy inner psychological perception. In Coherence Therapy, you bind and replace emotional memories through experience-based therapy in certain specific ascending processes. In integration therapy, you try to experience your inner child to integrate understanding and let it grow.

The common tool of these is to trick the brain away from established patterns and barriers to being able to access and change already clear conclusions. Attitude is based on experience, where the common factor is to soften and dissolve rigid brain structures in order to promote personal development.

Kärlekens konst / The art of love

(sv.)

Psykologen, författaren och kulturkritikern Erich Fromms klassiska litterära verk ‘Kärlekens konst’ summerar med sina 140 sidor fenomenet ‘kärlek’. Med värme, visdom och med fötterna i flera traditioner lyfter han det som Bowlby ansåg var centralt och gemensamt för människans överlevnad – vår relation till andra. Boken är ett bra komplement till Tor Wennerbergs ‘Själv och Tillsammans’ som utkom för ett år sedan.

Enligt Fromm kan man dela upp kärlek i fem: Broderskärlek, moderskärlek, erotisk kärlek, självkärlek och kärlek till Gud. (Den första skulle idag kallas för syskonkärlek.) Alla dessa typer är en del av samma mynt men yttrar sig på olika sätt. Jag kommer inte gå igenom dem i detalj men tänkte en stund diskutera självkärlek och hur det kan förbli outvecklat hos en individ.

Det påminner om det amerikanska perspektivet att vi bär på ett “inre barn”. Ju större inre barn vi bär i oss desto mer outvecklade delar av vårt jag och självbild bär vi på. Det inre barnet är ett stagnerat tillstånd – ett emotionellt barn i den vuxne. Jean Jenson och Alice Miller talar om “The Inner Child” och Fromm om ett narcissisiskt och outvecklat jag som längtar efter kärlek och omslutning. I stället yttrar det sig paradoxalt genom andra strategier. Självförakt, kompensation, kontrollbehov, rädsla, missbruk/beroende (till ting eller människor i ens närhet), besatthet, överdriven längtan efter kärlek/bekräftelse eller annat som kan fylla tomrummet. Ett barn som känt sig övergivet manifesteras i den  deprimerade, frustrerade eller på annat sätt ångestfyllde, enligt Fromm. Detta manifestation sker inte sällan omedvetet då dessa emotioner för länge sedan trängts bort och tryckts ner. En mogen vuxen individ har utvecklat denna sida och lever inte likt en slav under dess kraft. Processen liknar ett barns frigörelse ut i världen – en separation från föräldern att kunna se, älska och möta sig själv och andra.

“Personen i fråga måste med andra ord ha lämnar bakom sig infantila beroendekrav, narcissistiska allmaktsdrömmar och önskan att utnyttja andra eller att i första hand tillgodose sig själv. Hon måste ha fullt förtroende för sina egna personliga kraftresurser och också våga använda dem för att uppnå sina mål. Brister det här i något avseende, är hon också i motsvarande grad rädd för att ge ut sig själv – och följaktingen också rädd för att älska.”

Fromm menar vidare att själviskhet är ett förvridet missförstått begrepp som används i fel sammanhang. Att älska sig själv är en stor skillnad gentemot att vara självisk och maktlysten, att vilja äga. Paradoxen ligger i att barnet börjar tvivla på sin egna förmåga för att föräldern inte tydligt visar sin egen vilja. Speglandet (barnet existerar genom att bli sedd och förstådd av den andre) upphör och barnet blir spänt, förvirrat, rädd att göra fel, undviker till varje pris det som kan orsaka obehag, obekvämhet hos den vuxne.

Konflikter och uppriktig integritet blir ett nödvändigt ont för två individer, även barn och förälder. En vuxen gestalt behöver vara medveten om sin egen själviska maktlystenhet och sitt outvecklade jag för att kunna ge kärlek, och genom att ta sina egna viljor och känslor på allvar så lär sig den andre (barnet) att göra det gentemot sig själv och till andra. Självkärlek och medveten självkännedom är därför även här en förutsättning för att kunna ge och ta emot kärlek från och till andra. Först här alltså blir kärleken ömsesidig.

“Den ‘osjälviska’ personen ‘önskar ingenting för egen del’, ‘lever helt och hållet för andra’ och är stolt över att inte betrakta sig själv som någonting av vikt. Men till sin förvåning upptäcker hon att hon trots sin osjälviskhe är olycklig och att hennes känsloreaktioner till den närmaste omgivingen är otillfredställande. Det fortsatta analytiska arbetet ger vid handen att hennes osjälviskhet inte saknar samband med hennes övriga symtom utan själv är ett av dem, i själva verket ofta det viktigaste; att hon är förlamad i sin förmåga att på det hela taget älska och njuta; att hon är uppfylld av fientlighet mot livet, och att bakom osjälviskhetens fasad döljer sig en försåtlig men inte desto mindre intensiv egocentricitet. En sådan person kan endast botas om hon kan förmå sig själv till att godta också sin osjälviskhet som ett symtom bland de andra, så att hennes brist på produktivitet kan rättas till.”

(eng.)

The psychologist, author and cultural critic Erich Fromm’s classic literary work ‘The Art of Love’ sums up the phenomenon of ‘love’ with its 140 pages. With interdisciplined warmth and wisdom, Fromm lifts what Bowlby considered to be central and common to human survival – our relationship with other humans. The book is a great complement to Tor Wennerberg’s ‘Self and Together’ which was published for about a year ago.

According to Fromm, love can be divided into five sections: Brotherly love, motherly love, erotic love, self-love and love for God. (The first one would probably today be called sibling love.) All of these types are part of the same but express themselves in different ways. I will not go into these in detail but aim to discuss self-love and how it can remain undeveloped in an individual.

It is reminiscent of the American perspective that we carry an “inner child”. The bigger the inner child we carry in ourselves, the more undeveloped parts of our self and self-image we have. The inner child is a stagnant state – an emotional child in the adult. Jean Jenson and Alice Miller talk about “The Inner Child” and Fromm about a narcissistic and undeveloped self who is longing for love and embrace. Instead, it paradoxically expresses, through other strategies – self-contempt, compensation, need for control, fear, abuse / addiction (to things or people in your presence), obsession, excessive desire for love / affirmation or anything else that can fill the void. According to Fromm, a child who feels abandoned is manifested in the depressed, frustrated or otherwise anxious. This manifestation is not seldom unconscious as these emotions for long have been suppressed and depressed. A mature adult has developed this part and does not live his/her life as a slave under its power. The process is similar to a child’s liberation into the world – a separation from the parent to be able to see, love and meet oneself and others.

“In other words, the person in question must have left behind infantile dependency demands, narcissistic omnipotence dreams and the desire to exploit others or to primarily satisfy himself. She must have full confidence in her own personal power resources and also dare to use them to achieve her If this fails in any way, she is also equally afraid of giving up herself – and the follower is also afraid to love. “

Fromm further argues that selfishness is a distorted misunderstood term used in a  wrong context. Loving oneself is a big difference compared to being selfish and lustful, wanting to own. The paradox lies in the fact that the child begins to doubt his own ability so that the parent does not clearly show his own needs. Mirroring (the child exists by being seen and understood by the other) ceases in its function and the child becomes tense, confused, afraid of making mistakes, avoiding at all costs what can cause discomfort in the adult.

Conflicts and sincere integrity become a necessary part for two individuals, including children and parents. An adult needs to be aware of his own selfish lust for power and his undeveloped self in order to give love, and by taking his own needs and feelings seriously, the other (the child) learns to do so towards himself and others. Self-love and conscious self-awareness are therefore also a prerequisite for being able to give and receive love from and to others. Only here, then, does love become reciprocal.

“The ‘selfless’ person ‘wants nothing for his own sake’, ‘lives entirely for others’ and is proud not to regard himself as anything of importance. But to her surprise, she discovers that despite her selflessness she is unhappy and The continued analytical work at hand indicates that her selflessness is not related to her other symptoms but is one of them, in fact often the most important, that she is paralyzed in her ability to love and enjoyment, that she is filled with hostility to life, and that behind the facade of selflessness hides a willful but nonetheless intense egocentricity. Such a person can only be cured if she can also accept her selflessness. as a symptom among the others, so her lack of productivity can be corrected. “

Boktips / Book recommendation #2 – Attachment in Adulthood – Mario Mikulincer, Phillip R. Shaver

I denna bok ( ‘Attachment in Adulthood’ av Mario Mukulincer (Isr), Philip R. Shaver (Us)) går författarna igenom anknytningsteorins historia och dess status idag. De fokuserar även på vuxen anknytning (inte enbart i förhållande till ett barns).

/

In this book (‘Attachment in Adulthood’ by Mario Mukulincer (Isr), Philip R. Shaver (Us)), the authors go through the history of attachment theory and its status today. They also focus on adult attachment (not just in relation to a child’s).