Tag Archives: Psykologi

Vad främjar förändring i terapi? — In therapy – What promotes change?

(sve) Vi söker lyfta fram aktuell ny forskning. Det gemensamma målet för psykoterapeuter är effektiv, progressiv hjälp oavsett verksamhet. Därför tror vi att korsande samarbeten mellan olika typer av institutioner och organisationer bör främjas. Att man skall ta hjälp av varandra.

SPV är sprunget ur detta perspektiv. Vi söker öppen- och nyfikenhet. Neurologisk forskning tas till hänsyn men även andra fält inom sociologisk och psykologisk teori. Det icketeoretiska och som är svårt, kanske omöjligt, att påvisa, skall även det få utrymme. En teoretisk strikt ram bör inte värderas annorlunda än en flytande intuition, de funkar bara lite olika. Om delvis detta samtalade jag nyligen med Carina Håkansson som startade Familjevårdstiftelsen i Göteborg för 25 år sedan. Idag arbetar hon bland annat i ett projekt som försöker vidga synen på pedagogik och forskning. Välkomna att lyssna

/

(eng) We try to highlight current new research. The common goal for psychotherapists is effective, progressive help regardless of what activity it is. Therefore, we believe that a cross-collaboration between different types of institutions and organizations should be promoted. We should take help of each other.

SPV has leapt from this perspective. We are encourage openness and curiosity. Neurological research but also other fields within sociological and psychological theory is taken into consideration. A theoretically strict framework should not be valued differently than a fluid intuition, they only work in a little differently character. About this I recently talked to Carina Håkansson who started Familjevårdstiftelsen in Gothenburg for about 25 years ago. Today she works with, among other things, a project that aims to broaden the view of education and research. Welcome to listen above!

Advertisements

Att vara fri

I “Frihet och öde” redogör och diskuterar Rollo May vad som är frihet och vad som är ett öde. Även om boken kan kännas inaktuell nyanserar den många viktiga punkter  hur människan bygger sin identitet och hur maktförhållanden kan osynliggöras i förhållande till att vara en fri människa. Han pratar om frihet som ett föränderligt flöde:

“Friheten återskapar sig ständigt, ger upphov till sig själv. Friheten är, som vi har funnit, förmågan att överskrida sin egen natur.”

Om vi ålar oss ur det intellektuella filosofiska höljet så kan man skriva om detta till att frihet är en process bestående av där du själv agerar för att förändra en situation eller ett läge där du själv ingår. Alltså en energi till förändring som individen använder och där friheten är förmågan att förändra utifrån denna energikälla. Även om du av olika omständigheter är maktlös, så kan du bära friheten att förstå maktförhållandet, och att en möjlighet finns till förändring. Är du fri mentalt, så är du en fri människa, ÄVEN om du för tillfället är en slav i ett koncentrationsläger eller förvirrat ångestfylld för att du inte kunnat agera som du kanske någonstans innerst inne velat göra:

“/…/ genom att ha övervägt och förkastat en förändring har individen ändå förändrats. /…/ Friheten är alltid en paradox, som Dostojevskij förklarar: “/…/ en fråga om hur vi förhåller oss till våra gränser, hur vi använder vår bestämmelse, vårt öde i vårt dagliga liv.””

Makt kan te sig på de mest subtila vis. Att vara medberoende är exempelvis att vara i underläge. Du står i beroende till en annan människa, vare sig den lever eller inte. Detta är ett exempel på att inte vara fri. Att bli medveten om maktförhållandet är ett steg mot frihet. Att vara fri är att kunna förstå maktförhållandet, känna det i kroppen både emotionellt och fysiskt, men att medvetet kunna agera i förhållandet. Att uppleva sina inre och yttre möjligheter på ett kroppsligt (fysiskt), emotionellt (känslomässigt) och teoretiskt (kunskapsmässigt) plan. Problemet är att det kan vara djupt smärtsamt att på dessa tre plan ta till sig det faktum att man är eller har varit i ett utsatt maktunderläge. Det är därför traumats mekanismer teer sig så komplicerade. En sida i oss vill dras till det jobbiga för att rätta till det som blivit fel. En annan vill undvika det. Två motstridiga viljor etableras. Resultatet är förvirring och kaos. Kaoset behöver därför redas ut, och det första steget är tyvärr att gå tillbaka till såret där friheten på alla sätt befann sig i sin frånvaro. Men enbart detta räcker inte. Vi behöver en förankring från nuet, som kan reda ut kaoset och förstå det i en ny dimension. Först här sker en möjlighet till läkning.

Vad som utgör dessa steg är komplicerat, och vägen dit är individuell. Poängen är att mekanismerna är universella. För den som önskar förändring behövs en plattform där man över en längre tid målmedvetet kan arbeta med problemet och initiativet för detta krävs vilja och mod.

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Detta är också en del av verktygen i Socialpsykologisk Vård. Hållningen är ickeintellektuell, och detta lyfter Carhart-Harris fram i videon som ett viktigt förhållningssätt. Intellektuell förståelse av fenomen och företeelser är positivt i det pedagogiska klassrummet och när man sitter och läser sin bok men riskerar att vara kontraproduktivt i psykoterapi, då hjärnans behov av att övergripa förståelse tyvärr kan bli murar och hinder för att kunna förändra etablerade mönster och inre bilder

DAN SIEGEL – INTERPERSONELL NEUROBIOLOGI

Dan Siegel är en något avvikande läkare, professor, psykolog och psykiatriker som försöker etablera ett nytt tvärvetenskapligt begrepp, “The Mind”, som en relationell OCH kroppslig företeelse för vår psykiska hälsa eller som han kallar det – ‘integration’. Han pratar om närvaro, kunskap och enhetlig upplevelse av sig själv samt att själva utgångspunkten för detta är integration – sammanhang – istället för kaos och styvhet. Stundtals kan det kännas som han är mer retorisk än övertygande men jag vill ändå rekommendera honom.

Följande föreläsning, på ett institut för hållbar utveckling och klimat, sammanfattar hans idéer:

KONSTEN ATT LYSSNA

Hur lyssnar vi egentligen och vad innebär det att lyssna? Om detta handlar en bok av Erich Fromm, denna gången med titeln ‘Konsten att lyssna’ som är en samling föredrag och seminarier mellan 1964 fram till hans död 1980. Bokens tema är psykoanalysen och Freud, i förhållande till Erich Fromms tidigare tankar, reflektioner, kritik och teorier. Den är inte lika vässad som hans andra facklitterära böcker men är enkel att läsa samt man får en god inblick i hur Fromm såg på psykoanalysens förmåga att få människor att växa som individer.

Här om ansvar och aktivitet hos patienten som nödvändig nyckel för välmående (s. 108-109):

“I terapin är enligt min uppfattning det avgörande att patienten kan mobilisera sin egen känsla av ansvar och aktivitet. En hel del av vad som sker i analyser idag bygger som jag ser det på ett antagande som är vanligt hos patienter, nämligen att psykoanalys är en metod som man blir lycklig av genom att prata utan att ta risker, utan att behöva lida, utan att vara aktiv, utan att fatta beslut. Så är det inte i livet och inte i analysen heller. Ingen blir lycklig av att prata, inte ens genom att göra det för att få tolkningar. För att ändras måste patienten ha en oerhört stark impuls att vilja förändras. Varje människa lägger skulden på någon annan och undgår därmed ansvaret. När jag talar om ansvar och ansvarighet gör jag det inte som domare. Jag anklagar ingen. Jag anser inte att vi har rätt att anklaga någon som vore vi domare. Men faktum kvarstår: ingen blir frisk om inte hans ansvarskänsla växer, om han inte medverkar aktivt och rentav sätter en ära i att arbeta på att bli frisk.”

Här om frigörelsen från sina föräldrar som nödvändig nyckel för självständighet och -kärlek (s. 111-112):

“Mognadens och utveckligens först förutsättning är att man blir fri. Frihetsprocessen tar sin början med oss själva och våra föräldrar. Det råder inget tvivel om den saken. Om en människa inte frigör sig från sina föräldrar, om hon inte mer och mer uppever att hon har rätt att själv fatta sina beslut, om hon inte känner att hon varken är särskilt rädd för eller trotsig gentemot sina föräldrar och deras önskemål utan har börjat gå sin egen väg, då förblir dörren till frihet och oberoende för alltid stängd. Det handlar INTE om fiendskap. De många upproren mot föräldrar är för det mesta bara rökridåer som döljer ett fortsatt arbete. Man måste bevisa för föräldrarna att de har fel. Så länge man måste bevisa detta är man fortfarande beroende.”

Om denna process har stagnerat så är individen fortfarande i ett beroendeförhållande till sina föräldrar. Ett stagnerat barn i den vuxne som väntar på att bli omhändertagen och på den andres godkännande. En förälder som inte kan släppa taget om sitt barn har själv ett stagnerat barn i sig, men som i stället för i beroende av någon annan yttrar sig via krav på en annan individ (sitt barn) genom att anse sig rätten att “äga” det. Detta kan ske genom att protestera när barnet blivit vuxen och är på väg att stiga ut i världen, flytta hemifrån, skaffar en partner eller andra typer av kontrollbeteenden. En sådan relation är destruktiv och främjar inte hälsa och utveckling.

Fromm påpekar även det jag tidigare diskuterat på bloggen om att nyansera begreppet sorg och trauma – att det som utvecklas över tid manifesteras i personligheten och kan ha minst lika grov påverkan på en individ som en enstaka fruktansvärd händelse som våldtäkt, krigserfarenhet m.m. Här diskuterar han just det i jämförelse och kritik med Freud (s. 59):

“För att visa vilken roll jag, och förmodligen även Freud, menar att ett trauma spelar för neurosens uppkomst jämfört med konstitutionella faktorer. Naturligtvis är jag medveten om det faktum att Freud med trauma avser något annat än vad jag gör. Han skulle söka efter ett trauma huvudsakligen av sexuell natur. Han skulle söka efter ett trauma som inträffat tidigt i livet. Jag menar att traumat ofta sträcker sig över längre tid och är en process där en erfarenhet följer på den andra och det slutligen sker en summering, en anhopning av erfarenheter – ibland på ett sätt som jag inte tror skiljer sig så mycket från en krigsneuros – som till slut når en punkt där individen blir sjuk.”

Detta perspektiv på trauma är enligt min erfarenhet mycket sällsynt, jag stöter inte ofta på den. Jag är övertygad om att perspektivet behövs. En för stor anpassning till en miljö över tid är ett utestängande av mentala processer precis som ett enstaka trauma är för en individ. Information stängs ute, trycks bort för att den är för smärtsam för att hanteras. Om du regelbundet nonchaleras av en anknytning under din uppväxt kommer du inte minnas det som tonåring, det faktum att du tillintetgjorts är för smärtsamt för att erkänna, av ren överlevnad trycker du bort det. Mekanismen grundar sig i överlevnad och är nödvändig (men skadlig på lång sikt) och riskerar att bli destruktiv. Ett barn står alltid i beroenderelation fram till den blir myndig. När personen blir en självständig individ, är frigörelsen gjord. Sker inte detta, blir det på bekostnad av något annat.

Hur skall du kunna vara fri, ta egna aktiva beslut, älska om du fortfarande är i beroende av någon annan som du väntar på ska skydda och ta hand om dig?

Kärlekens konst

Psykologen, författaren och kulturkritikern Erich Fromms klassiska litterära verk ‘Kärlekens konst’ summerar fenomenet ‘kärlek’ på 140 sidor. Med värme, visdom, skärpa och med fötterna i flera traditioner lyfter han det som är centralt och gemensamt för människans överlevnad – vår relation till andra. Verket blir ett bra komplement till Tor Wennerbergs ‘Själv och Tillsammans’ som utkom förra året.

Enligt Fromm kan man dela upp kärlek i fem: Broderskärlek, moderskärlek, erotisk kärlek, självkärlek och kärlek till Gud. (Den första skulle kanske idag kallas för syskonkärlek.) Alla dessa typer är en del av samma mynt men yttrar sig på olika sätt hos människan. Jag kommer inte gå in på dem i detalj men tänkte prata lite kring självkärlek och hur detta kan förbli outvecklat hos en individ.

Liknelser går att göra med det ofta amerikanska perspektivet att vi bär på ett “inre barn” och ju mer plats en sådan inre representation existerar desto mer outvecklade delar av vårt jag och självbild bär vi. Det inre barnet eller den personliga delen är ett stagnerat tillstånd – ett emotionellt barn som en del av den vuxne. Jean Jenson och Alice Miller talar om “The Inner Child” och Fromm om ett narcissisiskt barn och outvecklat jag som längtar efter kärlek och omslutning men som i stället yttrar sig paradoxalt genom andra saker. Det kan vara dolt självförakt, kompensation, kontrollbehov, rädsla, missbruk/beroende (till ting eller människor i ens närhet), besatthet, överdriven längtan efter kärlek/bekräftelse eller annat som kan fylla den ursprungliga tomheten. Ett barn som känt sig övergivet manifesteras i den vuxne deprimerade, frustrerade eller på annat sätt ångestfyllde. Detta fenomen och karaktärsdrag sker ofta mer eller mindre omedvetet då dessa emotioner för länge sedan trängts bort och tryckts ner. En mogen vuxen individ har utvecklat denna sida och lever inte under dessa krafters våld. Processen kan uttryckas som ett barns frigörelse ut i världen – en separation från föräldern att kunna se, älska och möta resten av världen.

“Personen i fråga måste med andra ord ha lämnar bakom sig infantila beroendekrav, narcissistiska allmaktsdrömmar och önskan att utnyttja andra eller att i första hand tillgodose sig själv. Hon måste ha fullt förtroende för sina egna personliga kraftresurser och också våga använda dem för att uppnå sina mål. Brister det här i något avseende, är hon också i motsvarande grad rädd för att ge ut sig själv – och följaktingen också rädd för att älska.”

En annan intressant, om än lite svår att påvisa, aspekt är det enligt Fromm paradoxala resultatet av vad en “osjälvisk” förälder har på ett barn, när den till varje pris försöker undvika att utsätta barnet för själviskhet genom att ständigt vara till lags, ej säga något nekande eller som kan såra, ständigt ge barnet det den vill ha, ta dens parti i alla lägen oavsett. Vi kallar det ibland för “Curling-uppfostran” med metafor till sporten Curling där man putsar föremålets väg så att den inte behöver göra det själv. Fromm menar att själviskhet är ett förvridet missförstått begrepp som används i fel sammanhang. Att älska sig själv är en stor skillnad gentemot att vara självisk och maktlysten, att vilja äga. Paradoxen ligger i att barnet börjar tvivla på sin egna förmåga för att föräldern inte tydligt visar en egen vilja och förklarar resonerar kring den aktuella situationen. Speglandet (barnet existerar genom att bli sedd och förstådd av den andre) upphör och barnet blir spänt, förvirrat, rädd att göra fel, undviker till varje pris det som kan orsaka obehag, obekvämhet hos den vuxne.

Konflikter och uppriktig integritet är därför ett nödvändigt ont för två individer, även barn och förälder. En vuxen gestalt måste vara medveten om sin egen själviska maktlystenhet och sitt outvecklade jag för att kunna ge kärlek, och genom att ta sina egna viljor och känslor på allvar så lär sig barnet att göra det gentemot sig själv och fortsättningsvis till andra. Självkärlek och medveten självkännedom är därför även här en förutsättning för att kunna ge och ta emot kärlek från och till andra. Först här alltså blir kärleken ömsesidig.

“Den ‘osjälviska’ personen ‘önskar ingenting för egen del’, ‘lever helt och hållet för andra’ och är stolt över att inte betrakta sig själv som någonting av vikt. Men till sin förvåning upptäcker hon att hon trots sin osjälviskhe är olycklig och att hennes känsloreaktioner till den närmaste omgivingen är otillfredställande. Det fortsatta analytiska arbetet ger vid handen att hennes osjälviskhet inte saknar samband med hennes övriga symtom utan själv är ett av dem, i själva verket ofta det viktigaste; att hon är förlamad i sin förmåga att på det hela taget älska och njuta; att hon är uppfylld av fientlighet mot livet, och att bakom osjälviskhetens fasad döljer sig en försåtlig men inte desto mindre intensiv egocentricitet. En sådan person kan endast botas om hon kan förmå sig själv till att godta också sin osjälviskhet som ett symtom bland de andra, så att hennes brist på produktivitet kan rättas till.”

Vansinnets diagnoser

Jag har tidigare på den här bloggen tagit upp Fredrik Svenaeus bok ‘Homo Patologicus’ om diagnostisering i vår samtid och hur det kan påverka vårt sätt att se på oss själva. Även Malin Hildebrand Karlén nyanserar och ställer frågor kring diagnoserna i vår tid jämfört med förr och hur det på olika sätt påverkar dagens psykiatri. Hon går i sin senaste bok, ‘Vansinnets diagnoser’, skarpt igenom de senaste 200 åren och hur den svenska psykiatrins rötter sett och ser ut idag. Frågor som hon ställer är bl.a: ‘Vilka typer av beteenden och känsloupplevelser har under dessa 200 år av psykiatriska diagnoser alltid setts som vansinniga?’ ‘Vilka har endast inkluderats i vansinnets diagnoser vid vissa tidpunkter och, inte minst: Vad kan den historiska (in)stabiliteten bero på?’

Jag rekommenderar boken till alla som är vill få en historisk överblick över hur synen på vansinne utvecklats över tid och svensk psykiatrisk historia. Särskilt skulle jag vilja lyfta fram hennes:

(1) nyanserade empatiska syn på psykisk ohälsa

(2) syn på hur centralt det är att se en patient med psykiska problem som en individ med en egen unik berättelse

(3) kritik att psykiatrin idag behöver få ett mångdimensionellt perspektiv på vilka verktyg och metoder man behöver för att bedöma och behandla psykisk ohälsa idag.

Det räcker inte med en metod som applikation utan det behövs en flexibel och lyhörd nyfikenhet inför varje patients historia och vad som kan lämpa sig bäst för just den personens problematik. Citat nedan angående när medicinsk metodologi applicerades på psykiska sjukdomar:

‘Det var dock långt mer problematiskt att använda en sådan medicinsk metodologi på vansinne, att kategorisera och betrakta fenomenets varierande uttryck i ett klassiskt sjukdomsperspektiv, än för de somatiska sjukdomarna. Detta är fortfarande ett aktuellt och allvarligt problem som rör djupa ontologiska frågeställningar inom psykiatrin, eftersom problematiken ifrågasätter psykiatrins idag dominerande biomedicinska metodologi och teori.

/…/

Framförallt undanskymmer diagnosens individ- och symptomfokus dennes relationer med sin omgivning – på det sätt personen är, agerar och reagerar (mot sig själv och andra), i sin livsvärld. Diagnoser som används inom svensk psykiatri idag (DMS-systemet) syftar till att identifiera generella patologiska tillstånd och icke-funktionella beteenden hos en person, istället för att sätta ljus på lidandeframkallande processer i individens livsvärld, det vill säga på dennes intrapsykiska mönster, social interaktionsmönster samt på stressorer som finns i dennes historia och aktuella livssituation som skapat och/eller upprätthåller lidandet och symptomen. Fokus på process och interaktion/relation (med sig själv och andra) är viktiga perspektiv som tidigare lyfts fram som centrala för förståelse av psykiskt lidande men i dagens diagnoser spelar detta perspektiv en minst sagt undanskymd roll.’