Tag Archives: Psykoterapi

Anknytningsteori och John Bowlby / Attachment Theory and John Bowlby

(For english—scroll down) 

I detta avsnitt tänkte jag prata lite kort om anknytningsteori och hur det kan påverka oss i vårt vuxna liv samt lite kort om hur man kan förändra sina anknytningsmönster.

Anknytningsteorin utvecklades på 60-70-talet av den brittiske psykologen och forskaren John Bowlby. Hans teori har haft och har än idag stor påverkan på det psykiatriska fältet.

Bowlby föddes 1907 i ett överklasshem i London men växte under stora delar av sin uppväxt upp på ett barnhem med substitutförälder. Hans egna erfarenheter kom att påverka hela hans yrkesliv.

Under 1900-talet kom Sigmund Freuds psykoanalys att dominera Europas psykologifält. Även om Bowlby använde och inspirerade sig av Freuds teorier ansåg han att den var bristfällig och saknade vetenskapligt stöd. Med hjälp av andra fält som biologi, Charles Darwins evolutionsteori och läran om djurens beteende uvecklade han en egen teori som kom att heta Anknytningsteorin (Attachment Theory).

Det som Bowlby främst kritiserade var uppfattningen att det som är primärt för däggdjur (alltså människan) under sina tidigare år var föda. Den sociala relationen var sekundär. Men Bowlby ansåg det vara tvärtom. Han hänvisade till biologin och etologi- forskning om djurens beteende- med apungar och fågeldjur. Den sociala relationen var primär för längre utvecklade däggdjur, en biologisk skyddsmekanism som utvecklats evolutionärt under miljontals år. Det vill säga- den hjärna som vi föds med, är under sina första tidiga år miljoner år gammal i sin funktion. Detta har grov påverkan på vår psykologiska utveckling och är grunden till vår mentala hälsa och funktion som människor- enligt Bowlby.

Teorin bygger på fyra kategorier av beteendesystem. Under våra tidiga år utvecklar vi, i samspel med våra omhändertagare, sociala strategier som fortsätter in i vårt vuxna liv. Strategisystemet påverkar hur vi emotionellt relaterar till andra människor i vår närhet. Det formar vår representerade bild av oss själva och andra människor som kommer nära. Dess funktion varierar beroende på hur vårt känsloliv och behov möts tillsammans med de som tagit hand om oss under våra tidiga år.

Det som man främst förknippar anknytningsteorin med är strategikategorierna, som egentligen utvecklades av en kollega till Bowlby—Mary Ainsworth. De fyra stratetiska kategorierna är:

  • Trygg
  • Otrygg ambivalent
  • Otrygg undvikande
  • Desorganiserad

Bowlby själv skiljde bara dom i två—otrygg respektive trygg.

Eftersom vår evolutionära utveckling präglats så starkt av att knyta oss an till en anknytning tidigt för att överleva- så har det fått genetiska konsekvenser på vår funktion som människa. Vi har utvecklats till en relationell social varelse, som får sitt psykologiska spelrum manifesterat tillsammans med andra. Detta biologiska, evolutionära perspektiv gör att det blir logiskt- när vi tittar på dels barns beteende- dels på exempel vilken påverkan våra tidiga år kan ha på en individs framtida vuxenliv. Det kan ge oss en logisk förståelse varför det kan upplevas så svårt att  förändra vårt beteende som verkar sitta i ryggmärgen likt en reflex. Eftersom anknytningspersonen är den enda individ vi har att förlita oss på som barn- tvingas vi anknyta oss oavsett om den upplevs som trygg eller otrygg. Detta gör samspelet mycket komplicerat. När en anknytningsgestalt är en trygg famn men samtidigt opålitlig, förvirrande eller farlig. I ett sådant scenario blir det dubbelriktade systemet korrupterat- vi söker oss bort från det som är farligt till det som är tryggt. Vad händer när det som är farligt även är vår trygga bas?

Brister denna logik utvecklas systemet i skev riktning och individens signaler av fara och trygghet blandas ihop. Priset är ett dysfunktionellt regleringssystem för rädslor och trygghet i närspel med andra. Förståelsen av de beteendestrukturella paradoxer som individer beskriver i samband med nära relationer blir tydligare och logiska, och här tror jag Bowlbys viktigaste bidrag ligger. Vårt anknytningssystem är en primär social överlevnadsmekanism som utvecklats evolutionärt- och i samspelet med våra tidiga nära anhöriga manifesterar det sig- på gott och ont.

Så hur förändrar jag mina modeller och strategier om de verkar hindra mig? Genom nya erfarenheter där våra inre föreställningar och emotionella register skrivs om. Det finns flera exempel från de senaste decennierna på neurologisk forskning de som visar att vår hjärna är mer elastisk än vi tidigare trott- även i vuxen ålder. Av min personliga erfarenhet, ur litteraturen jag läst, de studier jag genomfört och i mitt arbete som samtalsterapeut- är det ett läkande rum som förändrar en persons anknytningsmönster. Det rummet kan bestå av en rad olika saker. Här är några:

  • Självkännedom och undermedvetna föreställningar kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans med ett stöd
  • Emotionella upplevelser aktiveras, vilket resulterar ofta i ångest, stress och rädsla. Men detta görs i en trygg miljö
  • Olika föreställningar och minnen ersätts med nya- synapser binds där med
  • Processen fortsätter utanför det läkande rummet, detta gör att de neurologiska banorna etableras ytterliggare genom andra erfarenheter osv
  • Symptomen sänks eller upphör där med successivt

För vidare läsning om Bowlby och hans anknytningsteori- rekommenderar jag Tor Wennerbergs bok “Själv och tillsammans” som kom ut för några år sedan.

Källor till artikeln:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Seperation, Pelican Books 1975

/

In this section I am going to talk a little briefly about attachment theory and how it can affect us in our adult life and a little brief on how to change our attachment patterns.

Attachment theory was developed in the 60-70’s by British psychologist and researcher John Bowlby. His theory had and still has a great influence on the psychiatric field of children, adults and the psychosocial relation between.

Bowlby was born in 1907 in an upper-class home in London, but he grew up in large part of his upbringing in an orphanage with a parent-in-law. His own experiences came to affect his entire professional life.

During the 20th century, Sigmund Freud’s psychoanalysis came to dominate Europe’s psychology field. Although Bowlby used and was inspired by Freud and his theories, he believed that it was deficient and lacking of scientific support. With help from other fields such as biology, Charles Darwin’s theory of evolution and the doctrine of animal behavior, Bowlby developed his own theory that came to be known as Attachment Theory.

What Bowlby mainly criticized was the conviction at the time that the primary need for mammals (i.e man) during their first years was food. The social relationship was secondary. But Bowlby considered it to be the opposite. He referred to biology and ethology research on the behavior of the animals – apungs and birds. The social relationship needs was primary for longer-developed mammals, a biological protection mechanism evolutionarily developed for over a millions of years. That is to say, that the brain we are born with is during our first years in its function millions of years old. This has a serious impact on our psychological development and is the foundation of our mental health and function as humans -according to Bowlby.

The theory is based on four categories of behavioral systems. During our early years, we develop, in conjunction with our careers, social strategies that continue into our adult life. The strategy system affects how we relate emotionally to other people in our vicinity. It shapes our represented image of ourselves and other people that is important to us emotionally. Its function varies depending on how our emotional life and needs was met in relation to our caregivers during our first years.

What one mainly associates with the attachment theory is its strategy categories, which were actually developed by a colleague of Bowlby -Mary Ainsworth. The four stratetic categories are:

Safe
Insecure ambivalent
Insecure avoidance
Disorganized
Bowlby himself only separated them into two — insecure and safe.

Since our evolutionized development has such a long and strong impact in order to survive, it has had genetic consequences on our function as human beings. We have evolved into a relational social being, which gets our psychological gambling manifested together with others. This biological, evolutionary perspective makes it logic when we look at both children’s behavior and, for example, what impact our early years may have on our future adult life. It can give us a logical understanding why it can be so difficult to change our behavior, which seems to be manifested in the spinal cord as an autonomous reflex. Because our caregivers is the only gestalts we have to rely on as a child, we are forced to connect with them regardless of whether it is perceived as safe or insecure. This makes the interaction very complex. When a gesture is a secure embrace but at the same time unreliable, confusing or dangerous. In such a scenario, the bidirectional system becomes corrupt – we are looking away from what is dangerous to what is safe. What happens when we assume that what is dangerous is, at the same time, our safety base?

If this logic fails, the system develops in a skewed direction and the signals of danger and security become fused together. The prize is a dysfunctional regulation system for fear and security in relation with others. Understanding the behavioral paradoxes that individuals describe in close relationships becomes more celar and logical, here I believe Bowlby’s most important contribution lies. Our connection system is a primary social survival mechanism that has evolved evolutionarily.

So how do I change my models and strategies if they seem to hinder me? Through new experiences where our inner beliefs and emotional registers are rewritten. There are several examples from recent decades on neurological research that show that our brain is more elastic than we previously thought even in our adulthood. From my personal experience, and the literature I’ve read, the studies I’ve conducted and in my work as a therapist – this is a healing room that consist of a variety of things. Here are some:

  • Self-awareness and subconscious beliefs come to the surface and are processed together with a support
  • Emotional experiences are activated, often resulting in anxiety, stress and fear. But this is done in a safe environment
  • Different performances and memories are replaced with new synapses tied to it
    The process continues outside the healing room, which means that the neurological pathways are further established through other experiences etc.
  • The symptoms are reduced or stopped there gradually

For further reading about Bowlby and his connection theory, I recommend Tor Wennerberg’s book “Self and Together” that came out a few years ago.

Bibliography:
* Bowlby J. Attachment and Loss: Vol. 1 Attachment, Penguin Books 1969-89
* Bowby J. Attachment and Loss: Vol. 2 Separation, Pelican Books 1975

Changing emotion with another emotion

(sv.)

Leslie Greenberg förklarar hur vi kan bryta oss loss ur rädsla med hjälp av nya känslor som tidigare inte varit nära till hands. Emotion Focused Therapy har inte hittat dagens ljus i Sverige riktigt, men flera terapiformer berör liknande fenomen. Frågan som hela tiden bör ställas är hur lyssnar vi till individers behov och erfarenheter för att veckla ut ens komplexa spektrum och resurs till plats för växande och förändring?

/

(eng.)

Leslie Greenberg explains how we can break out of fear with the help of new emotions that have not been close at hand. Emotion Focused Therapy has not really found the light of day in Sweden, but several therapies apply to similar phenomena. The question that should be asked is how do we listen to the needs and experiences of individuals in order to unfold one’s complex spectrum and resource to place for growing and changing?

3: Psykiatri i Norden (Gäst: Jaakko Seikkula)

Med utgångspunkt i den aktuella debatt som förts mellan socialstyrelsen och psykoterapiforskare angående de nya riktlinjerna för behandling av ångest och depression ställs frågorna: Vad främjar återhämtning vid grov psykisk ohälsa? Hur mycket påverkar behandlingsform och metodik? Vad kan de nya riktlinjerna ha för konsekvenser på det psykiatriska fältet?

För att komma närmare det har vi med oss Jaakko Seikkula som är Professor i psykoterapi på Universitetet i Jyväskylä, klinisk psykolog och familjeterapeut. Han har arbetat kliniskt och forskat i över 30 år tillsammans med individer i grov psykisk ohälsa

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet / The goal of psychotherapy – a fluid self

(sv.)

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Hållningen är baserad på upplevelse, där den gemensamma faktorn blir att mjuka och lösa upp rigida hjärnstrukturer för att kunna främja en personlig utveckling.

//

(eng.)

Dr. Robin Carhart-Harris from the British “Neuropsychopharmacology Unit” in London explains his research on the controversial issue of psychedelic substances may be useful in psychotherapy for depression, addiction and other rigid problems and behavioral patterns.

Our human psyche is in its normal state in a structured state. In psychotherapy, one wants to get away from this in order to change one’s self and thus well-being. The goal is expressed in the same way in different types of traditions and techniques. KBT mainly works in successive confrontation with experiences of fear. In psychoanalysis, one talks about approaching the subconscious from the self and the superior to bridge them. In hypnosis you talk about a state, “ego-state”, in which you want to be in order to open doors to a place for a deeper inner, more healthy inner psychological perception. In Coherence Therapy, you bind and replace emotional memories through experience-based therapy in certain specific ascending processes. In integration therapy, you try to experience your inner child to integrate understanding and let it grow.

The common tool of these is to trick the brain away from established patterns and barriers to being able to access and change already clear conclusions. Attitude is based on experience, where the common factor is to soften and dissolve rigid brain structures in order to promote personal development.

Närhet ger oss bäst vila och varför psykoterapi är hjälpsamt

(sv.)

I en artikel i Svenska Dagbladet presenteras James Coans forskning om att närhet ger bäst vila för våra hjärnor. De kallar viloläget för ”the social baseline theory” och teorins innehåll sträcker sig bak till slutet på 1800-talets filosofiska sociologer som G.H. Mead och L. Vigotsky. Det samma går att spegla i Bowlbys anknytningsteori eller Blumers Symboliska Interaktionism.

I grunden handlar dessa teorier och begrepp om en sak:

  • Människan är evolutionärt en social relationell varelse. Grunden till vår fungerande hälsa och levene sker i samspel med andra

Teorierna pekar också på varför relationella frågor är känsliga för oss. Vilka djupa spår det sätter om detta brister. I vuxen ålder har vi kapacitet att sätta en kaotisk förvirrad upplevelse i ett komplext men förståerligt sammanhang. Men ett barn har inte denna kapacitet utan en hjälpande vuxen. Har relationen till en hjälpande gestalt haft brister över tid, stagnerar utvecklingen alternativt går mot skev riktning. Konsekvensen av detta kan bli en utvecklingen av ett falskt själv och eller destruktivt beteendemönster. Exempelvis genom att skada sig själv eller andra, avstängningsmekanismer, flyktbeteende, oförmåga till att mentalisera med mera. Det är här psykoterapi blir aktuellt, en plattform där mönstret tillsammans har möjlighet att brytas med hjälp av  arbete och nya erfarenheter.

“Men jag pratar ju om allt med mina vänner?”

Det finns flera argument som talar för att terapi med vänner inte leder till förändring. Vi tenderar att tillsammans med vänner antingen spä på argumenten eller hamna i en dispyt om fenomenet. En annan aspekt är att vi riskerar att tynga ner våra vänner med våra problem och vice verse. En vän har inte alltid utrymme att ta in smärtsamma, emotionella berättelser för den är fullt upptagen. Möten till vänner ska självklart vara uppriktigt och det ska finnas utrymme för personliga samtal, men det är svårt att föra ett aktivt, fokuserat terapeutiskt arbete som vän och sällan konstruktivt.

//

(eng.)

In this article (Svenska Dagbladet) James Coan’s research shows that closeness provides the best rest for our brain. They call its resting state the “social baseline theory” and the content of the theory stretches back to the end of 19th century philosophical sociologists like G.H. Mead and L. Vigotsky. The same can be reflected in Bowlby’s attachment theory or Blumer’s Symbolic Interactionism.

Basically, these theories and concepts are about one thing:

Man is evolutionarily a social relational being. The foundation of our functioning health and life is in interaction with others.

The theories also point to why relational issues are very sensitive to us. In adulthood, we have the capacity to put a chaotic confused experience in a complex but understandable context. But a child does not have this capacity without a helping adult. If the relationship with a attachment figure has been lacking over time, the development stagnates or are doomed for a skewed direction. The consequence can be the development of a false self and / or destructive behavioral pattern. For example, by hurting oneself or others, shutting down mechanisms, escape behavior, inability to mentalize and more. This is where psychotherapy becomes relevant, a platform where the pattern together can be broken with the help of inner work and new experiences.

“But I talk about everything with my friends?”

There are several arguments that suggest that therapy with friends does not lead to change. We tend to, along with friends, either scoff at the arguments or end up in a dispute about the phenomenon. Another aspect is that we risk weighing down our friends with our problems and vice versa. A friend does not always have the space to take in painful, emotional experiences because them selves are fully occupied. Meetings with friends should of course be sincere and there should be room for personal conversations, but it is difficult to conduct an active, focused therapeutic work as a friend and rarely constructively.

Medicinska diagnoser i vår tid / Medical diagnoses of our time

(sv.)

Jag har tidigare diskuterat att lidandet bär på mening för den som lider. I Fredrik Svenaeus senaste bok ‘Homo Patologicus – medicinska diagnoser i vår tid’ problematiserar och analyserar författaren vårt sätt att sätta medicinska diagnoser till vårt lidande. Han har en filosofisk utgångspunkt (fenomologi) men försöker undvika komplicerade termer för att fler skall kunna ta till sig bokens innehåll.

Jag har tidigare i den här bloggen tagit upp vikten av ett alternativ till den psykoterapi (KBT) som dominerar det svenska psykoterapeutiska fältet inom exempelvis primärvård. Jag har också tagit upp vikten av att nyansera och vidga begreppen sorg och trauma.

När jag läser Fredriks bok inser jag att en vaksamhet över diagnoserna i psykiatrin är viktig. Det är inget nytt men ack ett aktuellt fenomen, inte minst bland de drabbade. Kritiken är inte att kategoriserandet av psykisk ohälsa i sig men att det kan ske på bekostnad av det som vi är – komplexa människor i en komplex, social värld.

“I den variant av psykoterapi som idag vunnit hälso- och sjukvårdens gillande, nämligen den kognitiva och beteendeinriktade psykoterapin, finns det en tendens att glömma bort, eller till och med medvetet överge, insikten om de plågsamma känslornas relation till personen. Ångesten blir då bara ett besvärligt symptom som ska tas bort. Den har ingenting att göra med vem jag är, utan hindrar mig snarare från att bli den jag skulle kunna vara. Det är inte alltid lätt att säga när en ångest övergår från att vara det ena till det andra, när den övergår från att vara en väsentlig del av det som är jag till att bli något som snarare hindrar mig från att träda fram, men det är värt att hålla den första möjligheten i bakhuvudet när man närmar sig och försöker hjälpa en människa som lider av ångest.

/../

Men fara med att vi identifierar orsaken till vårt lidande med psykiatriska diagnoser ligger inte bara i att vi sjukdomsförklarar de plågsamma sidorna av människans känsloliv. Som vi har sett är det en öppen och svår fråga exakt var gränsen mellan friskt och sjukt ska dras i ångestens fall. Faran ligger framförallt i att diagnosspråket tas som utgångspunkt för att sluta, snarare än att börja, tänka kring lidandets orsaker och betydelser. Vi lämnar frågan om varför vi lider och ersätter den med odlandet av olika diagnoser. Den vändningen innebär inte något vetenskapligt framsteg; den är istället ett slags missbruk, eller åtminstone ett överbruk, av medicinska termer i våra desperata försök att ge lidandet en rationell förklaring och mening.”

//

(eng.)

I have previously discussed that suffering has meaning for the suffering person. In Fredrik Svenaeu’s latest book (in swedish) ‘Homo Pathologicus – medical diagnoses of our time’, the author problematizes and analyzes our way of putting medical diagnoses to our suffering. He has a philosophical starting point (phenomenology) but tries to avoid too complicated terms so that more people can absorb the book and its content.

In this blog I have previously mentioned the importance of an alternative to the cognitive behaviour therapy (KBT) in Sweden. I have also emphasized the importance of nuancing and broadening the concepts of grief and trauma.

As I read Fredrik’s book, I realize that being vigilant about diagnoses in psychiatry is important. It is not new but a current phenomenon, not least among those affected. The criticism is not that the categorization of mental ill-health per se but that it can be done at the expense of what we are – complex people in a complex, social world.

“In the variant of psychotherapy that has today gained the approval of health care, namely cognitive and behavioral psychotherapy, there is a tendency to forget, or even deliberately abandon, the insight about the painful feelings’ relationship to the person. a troublesome symptom to be removed. It has nothing to do with who I am, but rather prevents me from becoming who I could be. It’s not always easy to say when an anxiety goes from being one to the other , when it goes from being an essential part of what I am to becoming something that rather prevents me from coming forward, but it is worth keeping the first opportunity in mind when approaching and trying to help a person suffering of anxiety.

/../

But the danger that we identify the cause of our suffering with psychiatric diagnoses is not only in explaining the painful side of human emotional life. As we have seen, it is an open and difficult question exactly where the boundary between healthy and ill should be drawn in the case of anxiety. The danger lies mainly in the fact that the diagnostic language is taken as a starting point for ending, rather than starting, thinking about the causes and significance of the suffering. We leave the question of why we suffer and replace it with the cultivation of various diagnoses. That turnaround does not mean scientific progress; it is instead a kind of abuse, or at least an overuse, of medical terms in our desperate attempts to give suffering a rational explanation and meaning. “