Tag Archives: självkänsla

Priset av att närma sig kärlek

När vi gör oss ärliga och sårbara i ett kärleksmässigt relationellt närmande ökar risken för att bli utsatt för ett avvisande. Detta är ett risktagande och för det krävs mod. Det krävs också mod från oss som avvisar, att göra det med uppriktig ärlighet fri från manipulation, martyrskap eller anklagelse. Det samma gäller reaktionen hos oss som blir avvisade, hur vi reagerar. Förutom att känna starka känslor som sorg (vilket är sunt så länge vi kan reglera dom) och besvikelse kan det utlösa en överdriven reaktion (den vuxne blir ett vuxet barn). Vi kanske hanterar det inträffade genom exempelvis tystnad, vit lögn, besatthet, misstänksamhet eller hämndlysten ilska för att vi antagligen antingen saknar förmåga och den självkänsla som krävs eller för att vi helt enkelt är så sårade och chockade av det inträffade att det river upp både nya och gamla sår. Beteendet är en flykt och vi kompenserar sårbarhet med falsk makt i båda dessa scenarior

Dessa två utsatta eventuella utlopp – att bli avvisad/övergiven och beslutet att avvisa/överge – är det intima kärleksrelationella pris för vad det innebär att gå in i en nära relation

Om vi upplever grova svårigheter i samband med att vi inleder och befinner oss i en nära relation, behövs det ibland en plattform där vi kan laborera, experimentera och närma oss problemets kärnpunkt. Beteendemönster av destruktiva slag bottnar ofta i tidigare negativa erfarenheter exempelvis från den tid vi varit bebis, barn, tonår eller ung vuxen. En plattform där det finns möjlighet att på ett konstruktivt vis arbeta med detta material är samtalsterapi

Advertisements

Söker du terapi?

Upplever du att det är svårt att hitta terapi via landstinget eller kommunen? Känns det som du faller mellan vårdscentral (för “svår”) å ena sidan specialistpsykiatrin (för “lätt”) å andra? Känns ordinarie privat terapi för dyrt, och KBT för ytligt?

Från våren 2016 erbjuder jag samtalsterapi i Stockholm eller via Skype. Vi utgår från anknytningsteori och tar till andra viktiga socialpsykologiska verktyg för att hjälpa dig med ditt problem.

Första sessionen är gratis och om vi beslutar att arbeta ihop är priset
500-800:- inkl. moms beroende på din ekonomi.

Mer information om mig och min terapi finns på hemsidan

 

Om du är intresserad, vill boka en första session eller har frågor om min terapi är du välkommen att höra av dig

själv och tillsammans

Hur är det att vara människa i nära relation till någon annan? Hur kan en individ känna gemenskap och närhet som inte är på bekostnad av en själv? Och vad innebär det att bekosta sig själv till plats för någon annan?

De senaste tre åren har engagerat mig djupt i detta ämne. Ju fler människor jag möter som upplever svårighet att hitta en fungerande balans i nära relation till andra märker jag att det ofta handlar om

1. Balans av självständighet och beroende

2. Kunna uttrycka sina behov på ett uppriktigt sätt

Att vara självständig innebär att styra sin riktning utifrån egna beslut och val, på bästa möjliga vis i de omständigheter man befinner sig. Det innebär även att ta ansvar för sina egna behov när de uppstår, utan att sig själv eller någon annan förringas. Men även om vi är självständiga individer, så är vi också beroende av andra människor i vår närhet. Och det är en sådan balans vi vill kunna uppnå för att en hälsosam relation kan utveckla.

Vad är ett behov? Det kan vara trygghet. Vad som ger trygghet är individuellt. Det kan vara att den andre är inom räckhåll för en, att en vet vart den andre befinner sig. Det kan vara att den andre inte upplevs överge en- något som inte sällan yttrar sig i svartsjuka och misstänksamhet. Eller att det faktum att man bor ihop eller hörs för ofta känns påträngande för en och man behöver markera att utrymme och andrum är viktigt för en. Detta är saker som kan trigga oss och bli otrygga. Hur visar vi för den andre att vi behöver detta- på ett sätt som är respektfullt men har integritet?

Hur förändrar vi våra strategier om det inte går att uttrycka oss på ett fungerande sätt eller upplever problem i samband med närhet? Det kan kännas omöjligt, men vår hjärna är elastisk, annars hade vi inte kunnat lära oss uppgifter och bli snabba på något nytt i vuxen ålder. Det kräver dock tid, energi och arbete.

Det kan vara ett svårt och stort steg att börja gå i terapi. Är jag en mentalt sjuk person? Är jag en svag och misslyckad människa som behöver hjälp? De flesta går igenom dessa funderingar innan man söker hjälp, och det är normalt. Första steget är att släppa dessa och erkänna för sig själv att det är OK att söka professionell hjälp.

Jag skulle tvärtom säga att gå i terapi är något man skall vara stolt över. Stolt över att man vågar titta inåt och undersöka det som är svårt. Är du ändå osäker -tveka inte att maila dina funderingar eller frågor.

P1 Tendens, Män om patriarkatet

Det finns många sätt att närma sig komplexiteten i ursprunget hos människors drivkrafter, sanningar och motiv. Mia Blomgrens nya serie – ‘Män om patriarkatet’ – gör detta med patriarkatets objektiv. Det är en fin serie som försöka sudda ut rubrikens laddning och faktiskt närma sig ämnet på ett personligt djupare plan. Det är inte oväntat att programserien stundtals svävar ut då ämnet är stort och innefattar många sociologiska och psykologiska aspekter. På denna blogg har jag zoomat in på begrepp som självkänsla, roller, familjeförhållanden, makt, missbruk av makt, integritet m.m och i det finns det likheter med Mia Blomgrens radioserie.

Vad som särskilt gjorde mig uppmärksam var att många av personerna i serien som intervjuas talar om egna personliga erfarenheter som viktiga faktorer till deras inre känsloliv. Det kan tyckas självklart när man läser det, men ofta i verkligheten bakom många människors motiv och drivkrafter tror jag detta döljs medvetet och omedvetet genom handlingar, beslut, val, fobier, påståenden med mera. Anders talar om sin relation till sin mamma som fortfarande letar sig kvar, att det manliga behovet av kontroll bottnar i ett barn som febrilt kämpar för att kompensera sina känslor av övergivelse och brist på kapacitet. Jocke talar om det personliga ansvarstagandet, att våga titta in och observera, se sin egen roll och sitt bidrag till det som sker. Därigenom blir man “snäll mot sig själv” (Återigen: självkänsla. Hatet mot kvinnor – hatet mot sig själv? Vart går gränsen?) Hur kommer man i kontakt med sin egentliga historia, bort från projicering och fråntagandet av ansvar? Varför är denna försvarsmekanism så stark? Morgan kan fortfarande inte ha en normal relation med en kvinna, älskar att vara ensam och har efter ett sista misslyckande försök 2005 tagit beslutet att för gott bo i en stuga ensam uppe i Norrland. Det är när vi närmar oss hans intima relationer som intervjun på verkligt hettar till och Morgans röst skiftar.

Det får mig att fundera på om det enskilt verkligen kan ha att göra med patriarkatet? Jag förstå att några faktorer är kulturella strukturer och konventioner som bidragit till många människors berättelser, men är detta enskilda skäl till att en människa flyttar till en stuga i Norrland och bestämmer sig för att skärma av sig? Vad mer finns det i människors upplevelser och berättelser? Av min erfarenhet, i samtal med andra och vad jag läst är det ofta här man landar – i den egna personens berättelse och sanning, hur personen ser på sig själv och sin omvärld när vi pratar om något laddat vad än ämnet är. I stället för att ställa den omöjliga frågan – hur kan det komma sig? – så ställer jag frågan: Hur kan vi komma åt våra inre personliga berättelser och erfarenheter för att växa som individer? Hur kan vi känna mening, enhetlighet och sammanhang för att kunna ta ansvar och därmed respektera oss själva, andra och ur det nå välmående och psykisk god hälsa?

Länk till programserien av Mia Blomgren

Anknytningsmodeller

Hur kan någon förändra sina anknytningsmodeller? Jag tror att det är omöjligt att bli helt trygg, men jag kan lära mig att förhålla mig till min otrygghet på ett sätt som gör att den inte tar över och styr mitt känsloreglerande. Detta tror jag tar tid och kräver disciplinerat arbete.

Men hur?

Genom nya relationella erfarenheter och ny kunskap. Nya relationella erfarenheter kan ske på olika sätt. Det kan vara vänner, bekanta men kanske framförallt de närmsta – partner, föräldrar, syskon, nära vänner.

Om jag ändrar hur jag agerar och bemöter mina relationer så kommer jag omvärdera mitt sätt att se på hur jag relaterar mig till andra människor. Jag blir aktör i stället för hjälplös åskådare. Även min terapeut är en ny relationell erfarenhet som jag kan påverka.

Men vad mer?

Genom böcker, föreläsningar, artiklar och annat kunskapsintagande. Läs om andras erfarenheter, andras upplevelser. Men ta inget för givet som sanningar. Alla har sin egen subjektiv upplevelse. Ångest har en unik mening och via ny erfarenhet och ett närmande av det som är meningsfullt öppnas våra dörrar till förändring.

Att få ångest i relationer är komplext och svårt, eftersom kärlek och tillit är något som vi automatiskt söker oss till. Om kärlek förknippas med ångest så förstår kroppen inte vilket beslut den skall ta: Skall jag stanna eller gå? Våra känslonerver är antenner för de vägar vi väljer att gå. Det är inte meningen att vi skall bli rädda för den som skyddar oss. Men när ändå detta sker, och dessutom kanske över tid blir våra arbetsmodeller dysfunktionella. Om vi i framtiden vill kunna se förändring så måste vi arbeta målmedvetet och hårt -varje dag, vecka, månad och kanske i flera år. För att bli av med skammen måste vi börja med att sluta orsaka ny och sedan långsamt börja ta itu med den gamla.

Daniel Mackler: Self-Archeology – Relationships – Trauma

Postar en intervju med Daniel Mackler, en författare och f.d. terapeut från New York, USA. Han var verksam som terapeut i New York i 10 år, men har sedan dess i stället drivit en form av självterapeutisk diskussion via böcker, videos på youtube, länkar, artiklar, intervjuer m.m. Intervjun är gjord av Darius Cikanavičius

Det finns en sällsynt självkritik och självreflektion i Daniel Macklers diskussion och jag imponeras över hans retoriska sätt att reda ut fenomen, erfarenheter och funderingar. Hur bygger vi en stark, ocensurerad självkänsla med plats för både svaghet och styrka? Hur bygger man upp integritet och självrespekt?

Hans arbete har vuxit ur egna erfarenheter av trauma och mental läkedom. Hans entusiasm och resonemang lyser av energi och ivrigt ifrågasättande. Det finns också något vördnadsfullt i hans sätt att se på tid och utveckling -att saker kan få ta tid och att självkritik och visa sig svag kan vara stärkande. Hans senaste bok berör ett tabubelagt och svårt, komplext ämne – att distansera sig i från sina föräldrar, vilka metoder det finns för det och hur det kan påverka oss positivt och negativt.

När relationer drivs av omsorg och dialog i stället för kontroll

En vanlig medveten eller omedveten reaktion ur osäkerhet gentemot sig själv och den andre är projicering och perfektionism. Här förklarar Mikulincer och Shaver sina tankar kring dessa med avslutning av ett citat med James Hollis. Vissa begrepp är här inte definierade men jag har ändå valt att posta citatet.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”