Tag Archives: SVENSK PSYKIATRI

Psykoterapi via landsting och kommun – vilken behandling erbjuds?

En äldre radio-essä sändes nyligen på P1 och blir aktuell i förhållande till Socialstyrelsens senaste riktlinjer för behandling av depression och ångest, som hårt kritiserats av ett flertal yrkespersoner i Norden. Den tar upp och jämför Sverige med nära grannländer i Europa – hur arbetar man med psykoterapeutisk behandling och vad grundar respektive land sitt utbud på för forskning?

Länk till radioinslaget

Advertisements

Komplex traumatisering

Sverige ligger efter när det gäller att nyansera begreppet trauma och vad för behandling det behöver. Vilka underkategorier finns det? Begreppet Complex PTSD (Komplex traumatisering) har vuxit sig stark i delar av USA. Uppfattningen i Sverige däremot liknar 1980-talets USA, med bilden av ett trauma som är förankrat till enbart krigsveteraner och brottsutsatta. En som länge argumenterade för och förändrade synen på detta var och är Judith Herman (se tidigare inlägg: Vad räknas som ett trauma). Här, saxat från Wikipedia (Komplex traumatisering):

“Judith Herman anser att behandling av komplex traumatisering ska utföras i tre faser:

  1. Stabilisering
  2. Ihågkomst och sorg över det som är förlorat
  3. Integration, skapa och/eller återerövra en plats i samhället

/…/

Herman och många andra menar att behandling av komplex PTSD ska ha ett annat fokus än behandling av PTSD. Den komplext traumatiserade människan behöver hjälp att hantera de symtom som skapar svårigheter i hennes dagliga liv. Hon behöver till exempel professionell behandling för att kunna bygga upp en inre tröstande instans för att kunna reglera känslor, hjälp att förstå och hantera de svårigheter som uppstår vid dissociation och läka dissociation, hjälp att hantera mellanmänskliga problem och läka anknytningsskador.”

Det är problematiskt att behandling av komplex traumatisering inte förekommer i allmänpsykiatrisk vård. Andra mer vaga och symptominriktade diagnoser får större utrymme. Traumatisering skuggas i spiraler av symptombehandling. En del kriscentrum för krigsutsatta finns i Sverige som lägger stort fokus på dessa perspektiv, men inte mer än så. Det behövs specialistkunskap för att kunna diagnostisera rätt och erbjuda en behandling över tid. Vi behöver förstå att traumatiseringens konsekvenser och effekter är en universell psykologisk försvarsmekanism som människan bär på evolutionärt. Komplex traumatisering behöver en komplex behandling. Här, ytterliggare om läget i Sverige:

“Situationen i Sverige verkar i många avseenden likna 1980-talets USA då man trodde att endast krigsveteraner drabbades av PTSD. I Sverige kopplas Komplex PTSD på det stora taget enbart samman med upplevelser av krig och flyktingskap varför det saknas djupare kunskap om andra patientgrupper.

/…/

I Sverige saknas med något undantag specialistcentrum för psykotraumalogi som även tar emot patienter som lider av Komplex PTSD som en följd av svåra barndomstrauman varav följer att patientgruppen inte erbjuds den längre sammanhållna fasspecifika behandling som kommer andra traumatiserade patienter till del.

Hur det ser ut i landet i stort vad avser kunskap inom den allmänpsykiatriska specialistvården när det gäller både komplex PTSD och dissociativa störningar är oklart. Det är även oklart /…/ om patienter som lider av Komplex PTSD finns redovisade i vårdens uppföljningssystem eller om patientgruppen döljs under andra diagnoser. /…/ samt att behandling av Komplex PTSD omfattas i regionala vårdprogram eller om situationen är så allvarlig att det finns ett stort mörkertal av patienter inte erbjuds adekvat specialistvård inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården.”

Vi behöver vidga vår syn på hur trauma påverkar oss socialt och psykologiskt, dels vid ett eller flera tillfällen men framförallt över tid. Neurologisk forskning har visat att stresspåslag vid traumatisering (kort och långsiktlig) påverkar hjärnutveckling, stressreglering liksom hormonellt som i sin tur hanterar signalsubstanser, trösklar för ångestpåslag med mera. Skada vid långsiktlig traumatisering är alltså egentligen på många sätt mer allvarlig än korta traumatiska upplevelser, även om det är problematiskt att jämföra dem två. Lyssnar vi på vårt förnuft vid närmare anblick är det fullt rimligt att upplevelser som upprepas över tid påverkar oss mer komplext än ett eller flera

Komplex trauma behöver komplex behandling, och komplex traumatisering (eng. Complex PTSD) behöver erkännas som diagnos inte bara i delar av USA utan i Sverige. 

J. CULLBERG OCH ÖPPEN DIALOG

Varför är dialog och den sociala gruppen viktig för våra mentala strukturer och strategier?

Johan Cullberg har varit och är en central person inom svensk psykiatri. Självbiografin, som utgavs för sju år sedan, är en intressant, ödmjuk och personlig läsning för den som är nyfiken på hur det psykodynamiska psykoterapifältet rört sig i Sverige sedan dess korta blommande tid under 70-talet (senare började det betingade forskningsbaserade fältet allt mer ta plats). Vi får också en skrämmande inblick i hur grova psykiatriska diagnoser behandlats förr i tiden (och i viss mån fortfarande gör). Johans storebror Erland blir akut psykiskt sjuk med vanföreställningar, röster och hypomani.

Hur behandlar man schizofreni? Frågan är svår och tillståndet fyllt av skam – att bli vad allmänheten förknippar med “galen”. Många använder begreppet schizofreni slarvigt, ex. att någon är “schizofren”. Detta tror jag är riskabelt, och ökar tabut. Att “vara schizofreni” förknippar det med en inneboende personlighet. Myten om att det innefattar en klyvning av psyket – man har en ‘multipersonlighetsstörning’ – är falsk. Istället bör vi tala om det som ett tillstånd, skov. Precis som depression eller maniska perioder för individer med bipolära svårigheter.

Jag tror att psykisk ohälsa är ett komplext fält inom vård som kräver mångdimensionella perspektiv. Tillstånden är individuella, precis som människors personligheter är. Det finns ett projekt i Happaranda/Kemi som kallas för “Öppen Dialog”, där psykiatrisk vård bedrivs utifrån en annorlunda modell. Detta perspektiv lyfter aktivt fram respekt och konkreta praktiska hållpunkter. Några utav de främsta reglerna är att (1) Den som ringer och söker hjälp skall få träffa en läkare/psykiatriker inom 24 timmar, (2) att kommunikation som sker om patienten skall ske med patienten och med så många av de berörande hos personalen som möjligt. Personalen jobbar ofta i grupp, där ett flerdimensionellt perspektiv får ta plats till utrymme för samtal och dialog. Alla beslut tas gemensamt och transparens är något man strävar efter. Många av sessionerna sker i grupp, ex. både med läkare, psykolog och t.o.m verksamhetsledaren. Personalen märker- att efter denna arbetsmodell så händer något med människorna de tidigare inte sett. Individerna får snabbt fram egna resurser vilket främjar hälsa och en behandling med respekt och elasticitet.

Detta arbetssätt är sällsynt och jag tror allmänpsykiatrin skulle kunna utvecklas mer åt denna riktning. Det handlar inte om att utesluta medicinering eller undvika diagnoser utan att arbeta med öppen- och lyhördhet inför maktförhållandet en institution besitter. Man riskerar annars att fastna och kronifiera människor.

För mer information om Öppen Dialog:

Länk till artikel av Jaakko Seikkula & Mary E. Olson