Tag Archives: trauma

Levde Alice Miller som hon lärde? / Did Alice Miller live as she spoke in her work?

(sv)
I min senaste essä som förra veckan publicerades i Modern Psykologi diskuterar jag Alice Millers kontroversiella personlighet utifrån hennes sons senaste biografi om sin mor. Levde Alice Miller som hon lärde? Sonen Martin Millers biografi kastar nytt ljus över psykoanalytikern Alice Miller, som mamma och traumatiserat krigsbarn.

“Jag har länge haft svårt att få grepp om Alice Miller och vem hon var som människa. Det finns frågetecken i många av hennes teoretiska ståndpunkter. Alice Miller pratade sällan öppet om sitt privatliv eller sin uppväxt i konkreta exempel, och omvärlden har egentligen inte vetat särskilt mycket än det lilla hon berättat i enskilda intervjuer. Enligt henne själv är anledningen till det att läsarens livsberättelse inte skall hamna i skymundan för hennes egen. När jag nu läser Alice son, psykoterapeuten Martin Millers bok om sin mor, The True ”Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller – The Real Person som till slut översattes till engelska förra sommaren 2018, klarnar dock bilden. Martin Miller redogör nyktert sin mors liv och deras relation. Och han gör det utan bitterhet, hämnd eller smutskastning. Enligt Martin Miller råder det för honom inte något tvivel om att hans mor, som blivit symbol för barns perspektiv och rättigheter, aldrig bearbetade sina egna krigstrauman från andra världskriget under sin uppväxt. Trots att det var precis detta hon propagerade för att vuxna var tvungna att göra – för att inte utagerande och destruktiva beteenden fördes vidare till nästa generation. Under hans efterforskning uppdagas det en annan bild av hans rötter än den han fått beskriven av sin mor. I intervjuer med släktingar får han reda på att han som spädbarn hittades skrikandes i deras lägenhet för att Alice inte stått ut med honom. Han omhändertogs efter det av en släkting under sex månaders tid. Vid sex års ålder, i samband med att Martin fick en lillasyster, lämnades han bort ytterligare, denna gång till ett främmande barnhem i två år utan kontakt med sin familj. Tiden efter det med sin mor och far, Andreas Miller, fram till deras separation, beskriver han som förvirrad och dunkel bestående av alienation, psykisk utfrysning, tysta regler, oförutsägbart våld och kontrollerande ritualer med fadern. I sitt postuma brev i slutet av boken, beskriver Martin Miller hur besviken han är på sin mor. Hennes kamp emot sexuella övergrepp i den offentliga debatten, samtidigt som hon varje morgon i tysthet tillät och bevittnade när Andreas Miller utförde kontrollerande intima ritualer med Martin Miller i deras dusch. Alice Miller och Andreas Miller pratade därtill bara polska med varandra och bjöd aldrig in Martin Miller socialt att få vara med i denna kommunikation.”

/

(eng)
My latest essay is about Alice Miller and was published last week in Modern Psychology. I discuss the controversial personality of Alice Miller based on her sons new biography of the mother of his. Did Alice MIller live as she spoke in her work? Martin Miller’s biography sheds new light on psychoanalyst Alice Miller, as a mother and traumatized child of war.

“I’ve long had a hard time getting hold of Alice Miller and who she was as a human being. There are question marks in many of her theoretical positions. Alice Miller rarely talked openly about her private life or her own childhood in concrete examples. According to her, the reason for this was that the reader’s life narrative should not fall into the dark of her own. When I read Alice’s son, psychotherapist Martin Miller’s book about his mother, The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller “The Real Person who finally was translated into English last summer 2018, however, the picture is getting a bit more clear. Martin Miller soberly describes his mother’s life and their relationship. Martin Miller has no doubt that his mother, who has become a symbol of children’s perspective and rights, never processed her own war trauma of World War II during her childhood, even though this was exactly what she was advocating for adults to do – so as not to outlaw and destroy behaviors were passed on to the next generation. During his investigation, a different picture of his roots is discovered than the one he got described by his mother. In his research together with relatives, he finds out that as an infant he was found screaming in their apartment due to Alice not having the energy taking care of him. He was taken care of by a relative for six months. At the age of six, Martin got a little sister, and was again abandonded by his parents, this time to an orphanage for two years without contact with his family. The time after that together with his mother and far, Andreas Miller, until their separation, Martin describe as a confused and obscure time. Alienation, mental freezing, silent rules, unpredictable violence and controlling rituals with the father. At the end of the book, Martin Miller describes how disappointed he is with his mother. Her struggle with emotional sexual abuse in the public debate, at the same time she silently allowed and witnessed every morning when Andreas Miller performed intimate ritual checks with Martin Miller in their shower. Alice Miller and Andreas Miller only spoke Polish with each other and never offered Martin Miller socially to be with this communication.”

Advertisements

Fantombilden Alice Miller – Hur trauman och känslomässiga sår ärvs i generationer / The Phantom Alice Miller – The relation between trauma, emotional wounds and generation inheritance  

(For english—scroll down) 

Alice Miller är en historiskt kontroversiell författare och psykoanalytiker. Hon föddes i 20-talets Polen, var verksam i Schweiz och senare Frankrike. Hennes tre första böcker blev stort uppmärksammade i slutet på 70-talet. De har hyllats världen över för sitt känslostarka språk och för första gången lyftes barnets perspektiv fram utan kompromisser. Alice ansåg att om förälderns eller omhändertagarens egna känslomässiga sår inte bearbetas, överförs det vidare på ett eller annat sätt, ofta i destruktiv riktning genom utåtagerande och kontroll. Barnet utvecklar därför omedvetet, för att överleva -ett falskt själv.

Alice har en son som heter Martin, som arbetat som psykoterapeut i 40 år. 2013 ger Martin ut en bok som handlar om sin mor och hur krigstrauman påverkar individen. Boken heter “The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller — The Real Person” och översattes fem år senare, den finns att beställa på amazon.

Martins mor växte upp i en typisk judisk medelklassfamilj i Warsawa i samband med att andra världskriget bröt ut. Ganska snabbt skaffade hon ett falskt pass och lyckades smuggla ut sig ur Warsawa-ghettot—därefter levde hon under pseudonym i en katolsk familj. Hon ska också till slut ha lyckats smuggla ut sin mor och syster men inte pappan, som i stället blev kvar inne i ghettot till stor del på grund av sin utpräglade judiskortodoxa bakgrund. Martin ger sin version om vem hans mamma och pappa var, och hur Alice erfarenheter och beteende kom att påverka hans uppväxt. (nedanför engelska översättningen hittar du citat av Martin Miller i en relativt ny intervju av Daniel Mackler)

/

Alice Miller is a historically controversial writer and psychoanalyst. She is born in the 20’s of Poland but was active in Switzerland and later France. Her first three books became widely known in the late 70’s. They have praised globally for their emotional language and for the first time the child’s perspective was raised without compromises. She has though been critized for having a low science credibility and for being very sensitive for criticism. Alice considered that if the parent’s or caregiver’s own emotional wounds are not processed, it is passed on in one way or another to future generations, often in a destructive way. The child therefore unconsciously develop a false self, in order to survive.

Alice has a son named Martin, who worked as a psychotherapist for 40 years. In 2013, Martin published a book about his mother and how a war trauma affects the individual. The book is called “The True” Drama of the Gifted Child “: Phantom Alice Miller – The Real Person” and was translated to english five years later, it can be ordered at Amazon.

Martin’s mother grew up in a typical Jewish middle-class family in Warsaw when the World War II shocked Europe. Quickly, she obtained a false passport and managed to smuggle herself out of the Warsaw Ghetto — then she lived under a pseudonym in a Catholic family. She will eventually have managed to also smuggle out her mother and sister but not her father, which remained in the ghetto to a great extent because of his distinctive Jewish orthodox background. Martin gives his version of who his mother and father were, and how Alice Miller’s experiences and behavior came to affect his youth and life.

My mother split off her war trauma completely. She was forced to live in Warsaw as a jewish girl under a false name, in order to survive. She was blackmailed by my own father who cooperated with the gestapo. Desperately, in her books, she tried to correct her self-image. She created an Alice Miller who was a good mother, which helped her to split off her own failure as a mother towards me. This is normal. When you are a victim of the holocaust, if you have war trauma, its very common to split off the experience of the war. My mother never overcame these experiences and has never discussed or processed them in her own therapies. When you dont process this, many will, in different ways, project the experience of the war onto the next generation.”

(Interview Martin Miller by Daniel Mackler 2018)

Att vara fri

I “Frihet och öde” redogör och diskuterar Rollo May vad som är frihet och vad som är ett öde. Även om boken kan kännas inaktuell nyanserar den många viktiga punkter  hur människan bygger sin identitet och hur maktförhållanden kan osynliggöras i förhållande till att vara en fri människa. Han pratar om frihet som ett föränderligt flöde:

“Friheten återskapar sig ständigt, ger upphov till sig själv. Friheten är, som vi har funnit, förmågan att överskrida sin egen natur.”

Om vi ålar oss ur det intellektuella filosofiska höljet så kan man skriva om detta till att frihet är en process bestående av där du själv agerar för att förändra en situation eller ett läge där du själv ingår. Alltså en energi till förändring som individen använder och där friheten är förmågan att förändra utifrån denna energikälla. Även om du av olika omständigheter är maktlös, så kan du bära friheten att förstå maktförhållandet, och att en möjlighet finns till förändring. Är du fri mentalt, så är du en fri människa, ÄVEN om du för tillfället är en slav i ett koncentrationsläger eller förvirrat ångestfylld för att du inte kunnat agera som du kanske någonstans innerst inne velat göra:

“/…/ genom att ha övervägt och förkastat en förändring har individen ändå förändrats. /…/ Friheten är alltid en paradox, som Dostojevskij förklarar: “/…/ en fråga om hur vi förhåller oss till våra gränser, hur vi använder vår bestämmelse, vårt öde i vårt dagliga liv.””

Makt kan te sig på de mest subtila vis. Att vara medberoende är exempelvis att vara i underläge. Du står i beroende till en annan människa, vare sig den lever eller inte. Detta är ett exempel på att inte vara fri. Att bli medveten om maktförhållandet är ett steg mot frihet. Att vara fri är att kunna förstå maktförhållandet, känna det i kroppen både emotionellt och fysiskt, men att medvetet kunna agera i förhållandet. Att uppleva sina inre och yttre möjligheter på ett kroppsligt (fysiskt), emotionellt (känslomässigt) och teoretiskt (kunskapsmässigt) plan. Problemet är att det kan vara djupt smärtsamt att på dessa tre plan ta till sig det faktum att man är eller har varit i ett utsatt maktunderläge. Det är därför traumats mekanismer teer sig så komplicerade. En sida i oss vill dras till det jobbiga för att rätta till det som blivit fel. En annan vill undvika det. Två motstridiga viljor etableras. Resultatet är förvirring och kaos. Kaoset behöver därför redas ut, och det första steget är tyvärr att gå tillbaka till såret där friheten på alla sätt befann sig i sin frånvaro. Men enbart detta räcker inte. Vi behöver en förankring från nuet, som kan reda ut kaoset och förstå det i en ny dimension. Först här sker en möjlighet till läkning.

Vad som utgör dessa steg är komplicerat, och vägen dit är individuell. Poängen är att mekanismerna är universella. För den som önskar förändring behövs en plattform där man över en längre tid målmedvetet kan arbeta med problemet och initiativet för detta krävs vilja och mod.

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Detta är också en del av verktygen i Socialpsykologisk Vård. Hållningen är ickeintellektuell, och detta lyfter Carhart-Harris fram i videon som ett viktigt förhållningssätt. Intellektuell förståelse av fenomen och företeelser är positivt i det pedagogiska klassrummet och när man sitter och läser sin bok men riskerar att vara kontraproduktivt i psykoterapi, då hjärnans behov av att övergripa förståelse tyvärr kan bli murar och hinder för att kunna förändra etablerade mönster och inre bilder

Balans av självständighet

Den återkommande berättelsen för någon som lider av psykisk ohälsa och svårigheter med anknytning och nära relationer är att man upplever sig tappa sig själv och sin självständighet. Vem är jag om jag inte säger i från när jag mår dåligt eller har ett behov? Vem är jag om min partner psykiskt trycker ner mig eller blir martyr? Alla dessa frågor berör samma fenomen – att bära självständighet men också ta hänsyn till och kunna vara nära andra. Riktningar går ofta i två polariserade håll – antingen att man undviker ansvaret, eller tar på sig för mycket av det. Eller en kombination av båda. Ur båda situationerna blir man medberoende, som inte behöver ha något med missbruk av substanser att göra.

Problemet ligger ofta i denna balansgång mellan att ta självständiga beslut och samtidigt lyssna till andras behov. Hur kan denna förmåga hämmas?

Växer en individ upp i en rigid miljö bestående av starkt beroende med få anförtrodda gestalter (=begränsad självständighet) blir det med stor sannolikhet en individ som tappar sin förmåga på bekostnad av sig själv. Detta kompenseras via kontroll, ansvarstagandet av andra eller total hängivelse. Att klänga på sitt barn på bekostnad av dens självständighet är också ett missbrukande beteende som kan orsaka ett medberoende. Motsatsbeteendet är för stor självständighet, då personen i princip lämnats och tagits på sig all form av ansvar. Ett exempel på en sådan personlighetsutveckling är den som tidigt blivit övergiven av sina föräldrar och ersatt av ett par fosterföräldrar med djup vantrivsel och depression som följd. Eller en person som tvingats ta hand om sin familj eller sina syskon för att den vuxne inte varit där eller tagit sitt ansvar.

Båda personligheterna skapar falska själv och är svåra att ta sig an. De starka rotade personlighetsdragen yttrar sig framförallt i relationerna till sina tidiga nära. En sund personlighetsutveckling har alltså hämmats, likt ett träd som växer snett, och det kan så klart inte sluta växa för då skulle det dö – i stället har den anpassat sig och blivit krokig, lärt sig leva efter förhållandet det vuxit i. Problemen kommer oftast senare.

Lösningen är sorgarbete och träning på att reglera svåra känslor. Ett barn har inte kapacitet att sörja, därför läggs locket på. Men såret finns kvar, om än i inbäddad form. Följden kan bli paradoxala beteendemönster som uppstår under specifika situationer (=relationer), inte sällan när man känner sig blottad eller i en situation som kräver (eller misstänkts kräva) brist eller för mycket självständighet. Mycket av detta sker på omedveten nivå likt vårt autonoma nervsystem.

För att komma runt problemet krävs det att man i försiktig takt närmar sig området där traumat startade. Ofta är det lättare med hjälp av en oberoende psykoterapeut eller motsvarande person. Tillsammans börjar man med att låta det känslomässiga såret långsamt få läka. Detta kan vara både fysiskt och mentalt. Därefter börjar man träna om sitt beteende- för att skapa nya erfarenheter. Vägen dit är svår, och kräver arbete. Men det går- jag har sett det flera gånger. Först i samband med och efter dessa processer kan man utveckla sunda relationer och ett starkt autentiskt själv.

Ett falskt själv

Ett falskt själv är, enligt John Bowlby, en skev personlighetsutveckling som är ett negativt resultat när emotionella behov för en individ inte blivit tillfredställda över en tid under längre delar av sin uppväxt. Begreppet är således centralt när anknytningsteorins olika arbetsmodeller presenteras: trygg, otrygg-ambivalent, otrygg-undvikande samt desorganiserad anknytning: (taget ur Bowlby 1988: En trygg bas – Kliniska tillämpningar av bindningsteorin”)

“Slutsatsen av denna analys är att blockering av kommunikationen mellan olika delar av eller system inom en personlighet /…/ nu uppfattas som en spegling av en mors särskiljande responser till och kommunikationer med sitt barn. När modern ger välvilliga responser bara till en del av sitt barns emotionella kommunikationer och blundar för eller aktivt avvisar andra, bildas ett mönster för barnet som innebär identifikation med de gynnande responserna och förnekande av de andra. Det är efter dessa linjer som ankytningsteorin förklarar den utveckling som är utmärkande för spänstiga och psykiskt friska personligheter, respektive för personligheter benägna för ångest och depression eller för att utveckla ett falskt själv eller någon annan form av mottaglighet för psykisk ohälsa.”

Ett falskt själv är med andra ord en anpassning till sin anknytning som för med sig att sidor av sig själv förnekas och därmed inte utvecklas. Mönstret uppstår av överlevnadsskäl rotad i vår evolutionära historia. Ett barn måste anpassa sig för att ha kvar sin omhändertagare oavsett om kommunikationen och relationen med omhändertaganden är problematisk eller destruktiv. Riktningen är dubbelriktad- mot den vi älskar och bort från det som är problematiskt och skapar rädsla. Fenomenet går att jämföra med utsattheten av övergrepp eller fysisk våldtäkt – då offrets första psykologiska mekanism som behöver upplösas är att erkänna att den varit hjälplös och underkastad. Offret blir alltså “vän” med förövaren, om man skall uttrycka det grovt. Vad har det här för konsekvenser på vår mentala hälsa?