Tag Archives: trauma

9: Levde Alice Miller som hon lärde? (Gäst: Daniel Kraft, psykolog)

Människan har utvecklat en psykisk förmåga att undvika smärtsamma erfarenheter, för att det vänder oss bort från livet—gör ont och skadar oss. Vi undviker den heta elden för att den bränner vår hud. Men kanske lika starkt, om inte starkare, verkar vi utvecklat en förmåga och strävan att inte glömma bort våra smärtsamma erfarenheter. Denna psykiska paradoxala drivkraft, har många ägnat sitt yrkesliv åt att undersöka. En något kontroversiell figur som gjorde det var just författaren och psykoanalytikern Alice Miller, eller Alicija Englard som hennes ursprungliga namn egentligen var. För en tid sedan gav hennes son Martin Miller ut en biografi om sin mor. Bilden av Alice Miller vänds med detta upp och ner. Vem var denna psykoanalytiker egentligen, och levde hon som hon lärde?

Gäst i programmet är Daniel Kraft, psykolog och verksam i Stockholm sedan flera år. Daniel arbetar med integrationsterapi utifrån Ingeborg Bosch och Jean Jensons metod.

Levde Alice Miller som hon lärde? / Did Alice Miller live as she spoke in her work?

(sv)
I min senaste essä som förra veckan publicerades i Modern Psykologi diskuterar jag Alice Millers kontroversiella personlighet utifrån hennes sons senaste biografi om sin mor. Levde Alice Miller som hon lärde? Sonen Martin Millers biografi kastar nytt ljus över psykoanalytikern Alice Miller, som mamma och traumatiserat krigsbarn.

“Jag har länge haft svårt att få grepp om Alice Miller och vem hon var som människa. Det finns frågetecken i många av hennes teoretiska ståndpunkter. Alice Miller pratade sällan öppet om sitt privatliv eller sin uppväxt i konkreta exempel, och omvärlden har egentligen inte vetat särskilt mycket än det lilla hon berättat i enskilda intervjuer. Enligt henne själv är anledningen till det att läsarens livsberättelse inte skall hamna i skymundan för hennes egen. När jag nu läser Alice son, psykoterapeuten Martin Millers bok om sin mor, The True ”Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller – The Real Person som till slut översattes till engelska förra sommaren 2018, klarnar dock bilden. Martin Miller redogör nyktert sin mors liv och deras relation. Och han gör det utan bitterhet, hämnd eller smutskastning. Enligt Martin Miller råder det för honom inte något tvivel om att hans mor, som blivit symbol för barns perspektiv och rättigheter, aldrig bearbetade sina egna krigstrauman från andra världskriget under sin uppväxt. Trots att det var precis detta hon propagerade för att vuxna var tvungna att göra – för att inte utagerande och destruktiva beteenden fördes vidare till nästa generation. Under hans efterforskning uppdagas det en annan bild av hans rötter än den han fått beskriven av sin mor. I intervjuer med släktingar får han reda på att han som spädbarn hittades skrikandes i deras lägenhet för att Alice inte stått ut med honom. Han omhändertogs efter det av en släkting under sex månaders tid. Vid sex års ålder, i samband med att Martin fick en lillasyster, lämnades han bort ytterligare, denna gång till ett främmande barnhem i två år utan kontakt med sin familj. Tiden efter det med sin mor och far, Andreas Miller, fram till deras separation, beskriver han som förvirrad och dunkel bestående av alienation, psykisk utfrysning, tysta regler, oförutsägbart våld och kontrollerande ritualer med fadern. I sitt postuma brev i slutet av boken, beskriver Martin Miller hur besviken han är på sin mor. Hennes kamp emot sexuella övergrepp i den offentliga debatten, samtidigt som hon varje morgon i tysthet tillät och bevittnade när Andreas Miller utförde kontrollerande intima ritualer med Martin Miller i deras dusch. Alice Miller och Andreas Miller pratade därtill bara polska med varandra och bjöd aldrig in Martin Miller socialt att få vara med i denna kommunikation.”

/

(eng)
My latest essay is about Alice Miller and was published last week in Modern Psychology. I discuss the controversial personality of Alice Miller based on her sons new biography of the mother of his. Did Alice MIller live as she spoke in her work? Martin Miller’s biography sheds new light on psychoanalyst Alice Miller, as a mother and traumatized child of war.

“I’ve long had a hard time getting hold of Alice Miller and who she was as a human being. There are question marks in many of her theoretical positions. Alice Miller rarely talked openly about her private life or her own childhood in concrete examples. According to her, the reason for this was that the reader’s life narrative should not fall into the dark of her own. When I read Alice’s son, psychotherapist Martin Miller’s book about his mother, The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller “The Real Person who finally was translated into English last summer 2018, however, the picture is getting a bit more clear. Martin Miller soberly describes his mother’s life and their relationship. Martin Miller has no doubt that his mother, who has become a symbol of children’s perspective and rights, never processed her own war trauma of World War II during her childhood, even though this was exactly what she was advocating for adults to do – so as not to outlaw and destroy behaviors were passed on to the next generation. During his investigation, a different picture of his roots is discovered than the one he got described by his mother. In his research together with relatives, he finds out that as an infant he was found screaming in their apartment due to Alice not having the energy taking care of him. He was taken care of by a relative for six months. At the age of six, Martin got a little sister, and was again abandonded by his parents, this time to an orphanage for two years without contact with his family. The time after that together with his mother and far, Andreas Miller, until their separation, Martin describe as a confused and obscure time. Alienation, mental freezing, silent rules, unpredictable violence and controlling rituals with the father. At the end of the book, Martin Miller describes how disappointed he is with his mother. Her struggle with emotional sexual abuse in the public debate, at the same time she silently allowed and witnessed every morning when Andreas Miller performed intimate ritual checks with Martin Miller in their shower. Alice Miller and Andreas Miller only spoke Polish with each other and never offered Martin Miller socially to be with this communication.”

Fantombilden Alice Miller – Hur trauman och känslomässiga sår ärvs i generationer / The Phantom Alice Miller – The relation between trauma, emotional wounds and generation inheritance  

(For english—scroll down) 

Alice Miller är en historiskt kontroversiell författare och psykoanalytiker. Hon föddes i 20-talets Polen, var verksam i Schweiz och senare Frankrike. Hennes tre första böcker blev stort uppmärksammade i slutet på 70-talet. De har hyllats världen över för sitt känslostarka språk och för första gången lyftes barnets perspektiv fram utan kompromisser. Alice ansåg att om förälderns eller omhändertagarens egna känslomässiga sår inte bearbetas, överförs det vidare på ett eller annat sätt, ofta i destruktiv riktning genom utåtagerande och kontroll. Barnet utvecklar därför omedvetet, för att överleva -ett falskt själv.

Alice har en son som heter Martin, som arbetat som psykoterapeut i 40 år. 2013 ger Martin ut en bok som handlar om sin mor och hur krigstrauman påverkar individen. Boken heter “The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller — The Real Person” och översattes fem år senare, den finns att beställa på amazon.

Martins mor växte upp i en typisk judisk medelklassfamilj i Warsawa i samband med att andra världskriget bröt ut. Ganska snabbt skaffade hon ett falskt pass och lyckades smuggla ut sig ur Warsawa-ghettot—därefter levde hon under pseudonym i en katolsk familj. Hon ska också till slut ha lyckats smuggla ut sin mor och syster men inte pappan, som i stället blev kvar inne i ghettot till stor del på grund av sin utpräglade judiskortodoxa bakgrund. Martin ger sin version om vem hans mamma och pappa var, och hur Alice erfarenheter och beteende kom att påverka hans uppväxt. (nedanför engelska översättningen hittar du citat av Martin Miller i en relativt ny intervju av Daniel Mackler)

/

Alice Miller is a historically controversial writer and psychoanalyst. She is born in the 20’s of Poland but was active in Switzerland and later France. Her first three books became widely known in the late 70’s. They have praised globally for their emotional language and for the first time the child’s perspective was raised without compromises. She has though been critized for having a low science credibility and for being very sensitive for criticism. Alice considered that if the parent’s or caregiver’s own emotional wounds are not processed, it is passed on in one way or another to future generations, often in a destructive way. The child therefore unconsciously develop a false self, in order to survive.

Alice has a son named Martin, who worked as a psychotherapist for 40 years. In 2013, Martin published a book about his mother and how a war trauma affects the individual. The book is called “The True” Drama of the Gifted Child “: Phantom Alice Miller – The Real Person” and was translated to english five years later, it can be ordered at Amazon.

Martin’s mother grew up in a typical Jewish middle-class family in Warsaw when the World War II shocked Europe. Quickly, she obtained a false passport and managed to smuggle herself out of the Warsaw Ghetto — then she lived under a pseudonym in a Catholic family. She will eventually have managed to also smuggle out her mother and sister but not her father, which remained in the ghetto to a great extent because of his distinctive Jewish orthodox background. Martin gives his version of who his mother and father were, and how Alice Miller’s experiences and behavior came to affect his youth and life.

My mother split off her war trauma completely. She was forced to live in Warsaw as a jewish girl under a false name, in order to survive. She was blackmailed by my own father who cooperated with the gestapo. Desperately, in her books, she tried to correct her self-image. She created an Alice Miller who was a good mother, which helped her to split off her own failure as a mother towards me. This is normal. When you are a victim of the holocaust, if you have war trauma, its very common to split off the experience of the war. My mother never overcame these experiences and has never discussed or processed them in her own therapies. When you dont process this, many will, in different ways, project the experience of the war onto the next generation.”

(Interview Martin Miller by Daniel Mackler 2018)

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet / The goal of psychotherapy – a fluid self

(sv.)

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Hållningen är baserad på upplevelse, där den gemensamma faktorn blir att mjuka och lösa upp rigida hjärnstrukturer för att kunna främja en personlig utveckling.

//

(eng.)

Dr. Robin Carhart-Harris from the British “Neuropsychopharmacology Unit” in London explains his research on the controversial issue of psychedelic substances may be useful in psychotherapy for depression, addiction and other rigid problems and behavioral patterns.

Our human psyche is in its normal state in a structured state. In psychotherapy, one wants to get away from this in order to change one’s self and thus well-being. The goal is expressed in the same way in different types of traditions and techniques. KBT mainly works in successive confrontation with experiences of fear. In psychoanalysis, one talks about approaching the subconscious from the self and the superior to bridge them. In hypnosis you talk about a state, “ego-state”, in which you want to be in order to open doors to a place for a deeper inner, more healthy inner psychological perception. In Coherence Therapy, you bind and replace emotional memories through experience-based therapy in certain specific ascending processes. In integration therapy, you try to experience your inner child to integrate understanding and let it grow.

The common tool of these is to trick the brain away from established patterns and barriers to being able to access and change already clear conclusions. Attitude is based on experience, where the common factor is to soften and dissolve rigid brain structures in order to promote personal development.

Ett falskt själv / A false self (in order to survive)

Ett falskt själv är, enligt John Bowlby, en skev personlighetsutveckling som är ett negativt resultat när emotionella behov för en individ inte blivit tillfredställda över en tid under längre delar av sin uppväxt. Begreppet har använts för att kunna hitta ett språk för en destruktiv psykologisk utveckling. Mary Ainsworth utvecklade Bowlbys två anknytningsmodeller till fyra: trygg, otrygg-ambivalent, otrygg-undvikande samt desorganiserad anknytning: (taget ur Bowlby 1988: En trygg bas – Kliniska tillämpningar av bindningsteorin”)

“Slutsatsen av denna analys är att blockering av kommunikationen mellan olika delar av eller system inom en personlighet /…/ nu uppfattas som en spegling av en mors särskiljande responser till och kommunikationer med sitt barn. När modern ger välvilliga responser bara till en del av sitt barns emotionella kommunikationer och blundar för eller aktivt avvisar andra, bildas ett mönster för barnet som innebär identifikation med de gynnande responserna och förnekande av de andra. Det är efter dessa linjer som ankytningsteorin förklarar den utveckling som är utmärkande för spänstiga och psykiskt friska personligheter, respektive för personligheter benägna för ångest och depression eller för att utveckla ett falskt själv eller någon annan form av mottaglighet för psykisk ohälsa.”

Ett falskt själv är med andra ord en anpassning till sin anknytning som för med sig att sidor av sig själv förnekas och inte får möjlighet att utvecklas konstruktivt. Mönstret uppstår utifrån våra evolutionära egenskaper. Ett barn måste anpassa sig för att överleva, ha kvar sin omhändertagare. Om det intima samspelet inte fungerar, kan riktningen bli dubbelriktad- mot den vi älskar och bort från det som är problematiskt och skapar rädsla. Det påminner om hur individer hanterar utsattheten av ett övergrepp eller fysisk våldtäkt – då offrets strategi för att överleva har varit att förneka att den varit hjälplöst utsatt. Offret blir alltså “vän” med förövaren, för att stå ut med händelsen och öka chanserna att överleva.

//

(eng.)

According to John Bowlby, a false self is defined by a destructive personality development. A negative result due to emotional needs of an individual that have not been satisfied for a period of time during the early years of childhood. The term has been used in order to find a language for a destructive psychological development. Mary Ainsworth developed Bowlby’s two attachment models to four: safe, insecure-ambivalent, insecure-avoidant, and disorganized attachment.

“The conclusion of this analysis is that blocking communication between different parts or systems within a personality /…/ is now perceived as a reflection of a mother’s distinctive responses to and communications with her child. When the mother gives benevolent responses only partially of their child’s emotional communications and close to or actively reject others, a pattern is formed for the child to identify with the favorable responses and denial of the others. , or for personalities prone to anxiety and depression or to developing a false self or any other form of susceptibility to mental illness. “

In other words, a false self is an adaptation to its caregivers which results in the denial of itself and there for can not develop in a constructive and healthy way. The pattern arises from our evolutionary properties as human beings. A child has to adapt in order to survive, to keep closeness to his caregiver. If the intimate interaction does not work, the direction can be bidirectional – towards the one we love and away from what is problematic and create fear. It is reminiscent of how individuals deal with the vulnerability of an abuse or physical rape – when the victim’s strategy for survival has been to deny that it has been helplessly exposed. The victim thus becomes “friend” with the perpetrator, to endure the incident and increase the chances of survival.

Vad räknas som ett trauma? / What counts as to be defined as a trauma?  

 

(sv.)

Detta är en intervju med Judith Herman (US), psykiatriker, forskare och författare framförallt i förhållande till diagnoserna Borderline och PTSD. Jag har läst hennes bok ‘Trauma och tillfrisknande’ som har ett par år på nacken (första utgåvan 1997) men står sig än idag. Boken är uppdelad i två med (1) Traumatiska störningar och (2) Stadier i tillfrisknande. I boken fördjupar hon två typer av diagnoser – PTSD och Komplex PTSD. Hon pratar även om traumats dialektik där hon menar att det för ett trauma alltid finns två motstridiga krafter – uppsökande och avskärmning.

Uppsökande är när individens somatiska och psykiska symptom står i förhållande till ett sökande efter att uppleva traumat igen. Detta för att erfarenheterna inte har bearbetats eller reglerats. Samtidigt finns avskärmning, ett motsatsförhållande där individen febrilt försöker förtränga de smärtsamma upplevelserna. Den brist på balans mellan dessa två ytterligheter är det som ligger till grund för den inre konflikten, den drabbade förblir därför maktlös och förvirrad.

“Den drabbande är fångad mellan ytterligheterna att vara drabbad av minnesförlust och att återuppleva traumat, mellan floder av intensiva, överväldigande känslor och sterila tillstånd av total avsaknad av känslor, mellan irritabilitet, impulsivt handlande och fullständig handlingsförlamning. Den instabilitet som dessa periodiska växlingar ger upphov till förvärrar ytterligare den traumadrabbade personens känsla av oförutsägbarhet och maktlöshet. Traumats dialektik har därför förmågan att hålla sig själv vid liv.”

Judith var med och förespråkade Komplex PTSD som ny diagnos i DSM IV men förslaget slogs ned. Hon menar att det finns två typer av trauman. Ett som utvecklas vid enstaka tillfällen (våldtäkt, rån, naturkatastrof m.m.) och ett som utvecklas över tid (regelbundna sexuella övergrepp i hemmet, fångenskap, sekter, incest under uppväxt m.m. men det kan också vara andra, mer subtila upplevelser). Detta är en intressant viktig iakttagelse som jag tycker hon borde utvecklat mer. Trauma är för mig en metafor för smärtsam upplevelse och detta behöver inte nödvändigtvis vara incest, tvingas bli vittne till extremt våld m.m. utan kan även vara subtila upplevelser som psykisk kränkning av närstående och/eller avstängande av känslor. Smärtsam information trycks bort, minnet stängs av över en längre tid och det problematiska tar en annan men lika allvarlig form. Informationen kapslas därför in, sätter sig fysiologiskt i kroppen och/eller genom en skev negativ självbild. Begreppet sorg och trauma behöver därför nyanseras och det behövs mer litteratur som diskuterar det.

Judith talar också om kulturell historia och hur en traumadrabbad individ kan läka genom att förstå sin historia:

“Vetskapen om fruktansvärda händelser tränger periodvis in i det allmäna medvetandet men bevaras sällan en längre tid. Förnekande, bortträngning och kluvet medvetande fungerar på den sociala nivån lika väl som på den individuella. Studiet av psykiska trauman har en underjordisk historia. Liksom traumadrabbade människor har vi avskurits från kunskap om vårt förflutna. Liksom traumadrabbade människor behöver vi förstå det förflutna för att kunna komma åt nuet och framtiden. Förståelsen av psykiska trauman börjar därför med återupptäckandet av historien.”

Jag ser dessa fenomen som delar av hur vi människor psykiskt lagrar våra erfarenheter. Trauma blir därför enbart ett av många begrepp för hur vi kan förstå och sätta ord på vad som kan ha gått snett när människan lagrar smärtsamma erfarenheter.

//

(eng.)

This is an interview with Judith Herman (US), psychiatrist, researcher and author, especially in relation to the Borderline and PTSD diagnoses. I have read her book ‘Trauma and recovery’ (first edition 1997) that I still find current. The book is divided in  two parts (1) Traumatic Disorders and (2) Stages in Recovery. In the book, she delves into two types of diagnoses – PTSD and Complex PTSD. She also talks about the dialectic of trauma where she thinks that there for trauma are two conflicting forces – Outreach and foreclosure.

Outreach is when the individual’s somatic and psychological symptoms are related to an applicant seeking to experience the trauma again. This is because the experience has not been processed or regulated. At the same time, there is foreclosure, an opposite relationship where the individual feverishly tries to suppress the painful experiences. The lack of balance between these two extremes is what underlies the internal conflict, so the affected person remains powerless and confused.

“The afflicted is trapped between the extremes of being affected by memory loss and reliving the trauma, between rivers of intense, overwhelming emotions and sterile states of total lack of emotion, between irritability, impulsive action and complete paralysis. The instability caused by these periodic shifts to further aggravate the traumatized person’s sense of unpredictability and powerlessness.”

Judith was in favor of Complex PTSD as a new diagnosis in DSM IV, but the proposal was rejected. She believes that there are two types of trauma. One that develops on occasional occasions (rape, robbery, natural disaster, etc.) and one that develops over time (regular sexual abuse in the home, captivity, sects, incest during growing up, etc., but there may also be other, more subtle experiences). This is an interesting observation that I think she should have developed more. For me, trauma is a metaphor for painful experiences and this does not necessarily have to be incest, forced to witness extreme violence, etc. but can be subtle experiences such as psychological abuse of loved ones and / or turning off emotions. Painful information is pushed away, the memory is turned off over a long period of time and the problem takes on a different but equally serious form. The information is therefore encapsulated, inserted physiologically into the body and / or through a skewed negative self-image. The concept of grief and trauma therefore needs to be nuanced and more literature is needed to discuss it.

Judith also talks about cultural history and how a traumatized individual can heal by understanding his or her history:

“Knowledge of terrible events periodically penetrates public consciousness but is rarely preserved for a long time. Denial, displacement, and split consciousness work on the social level as well as on the individual. The study of mental trauma has an underground history. Like traumatized people, we have been cut off from knowledge of our past. Like traumatized people, we need to understand the past in order to access the present and the future. Understanding psychic trauma therefore begins with the rediscovery of history. “

I see these phenomena as part of how we humans mentally store our experiences. Trauma is therefore only one of many concepts for how we can understand and put words into what may have gone wrong when man stores painful experiences.

Daniel Mackler: Self-Archeology – Relationships – Trauma

 

(sv.)

Postar en intervju med Daniel Mackler, en författare och f.d. terapeut från New York, USA. Han var verksam som terapeut i New York i 10 år, men har sedan dess i stället drivit en form av självterapeutisk diskussion via böcker, videos på youtube, länkar, artiklar, intervjuer m.m. Intervjun är gjord av Darius Cikanavičius

Det finns en sällsynt självkritik och självreflektion i Daniel Macklers diskussion och jag imponeras över hans retoriska sätt att reda ut fenomen, erfarenheter och funderingar. Hur bygger vi en stark, ocensurerad självkänsla med plats för både svaghet och styrka? Hur bygger man upp integritet och självrespekt?

Hans arbete har vuxit ur egna erfarenheter av trauma och mental läkedom. Hans entusiasm och resonemang lyser av energi och ivrigt ifrågasättande. Det finns också något vördnadsfullt i hans sätt att se på tid och utveckling -att saker kan få ta tid och att självkritik och visa sig svag kan vara stärkande. Hans senaste bok berör ett tabubelagt och svårt, komplext ämne – att sätta gränser gentemot sin släkt, vilka metoder det finns för det och hur det kan påverka oss positivt och negativt.

//

(eng.)

Posting an interview with Daniel Mackler, a writer and psychotherapist from New York, US. He worked as a therapist in New York for 10 years, but has since then driven a form of self-therapeutic practice through books, social media videos, links, articles, interviews and more. The interview was done by Darius Cikanavičius.

There is a rare self-criticism and self-reflection in Daniel Mackler’s discussion and I am impressed by his rhetorical way of sorting out phenomena, experiences and reflections. How do we build a strong, uncensored self-esteem with room for both weakness and strength? How do we build integrity and self-respect?

His work has grown out of his own experiences of trauma and mental illness. His enthusiasm and reasoning shine with energy and eager questioning. There is also something reverent in his way of looking at time and development – that things can take time and that self-criticism and being weak can be empowering. His latest book touches on a taboo and difficult, complex subject – to distance ourselves from our relatives, what methods there are for it and how it can affect us positively and negatively.