Tag Archives: trauma

9: Levde Alice Miller som hon lärde? (Gäst: Daniel Kraft, psykolog)

Människan har utvecklat en psykisk förmåga att undvika smärtsamma erfarenheter, för att det vänder oss bort från livet—gör ont och skadar oss. Vi undviker den heta elden för att den bränner vår hud. Men kanske lika starkt, om inte starkare, verkar vi utvecklat en förmåga och strävan att inte glömma bort våra smärtsamma erfarenheter. Denna psykiska paradoxala drivkraft, har många ägnat sitt yrkesliv åt att undersöka. En något kontroversiell figur som gjorde det var just författaren och psykoanalytikern Alice Miller, eller Alicija Englard som hennes ursprungliga namn egentligen var. För en tid sedan gav hennes son Martin Miller ut en biografi om sin mor. Bilden av Alice Miller vänds med detta upp och ner. Vem var denna psykoanalytiker egentligen, och levde hon som hon lärde?

Gäst i programmet är Daniel Kraft, psykolog och verksam i Stockholm sedan flera år. Daniel arbetar med integrationsterapi utifrån Ingeborg Bosch och Jean Jensons metod.

Levde Alice Miller som hon lärde? / Did Alice Miller live as she spoke in her work?

(sv)
I min senaste essä som förra veckan publicerades i Modern Psykologi diskuterar jag Alice Millers kontroversiella personlighet utifrån hennes sons senaste biografi om sin mor. Levde Alice Miller som hon lärde? Sonen Martin Millers biografi kastar nytt ljus över psykoanalytikern Alice Miller, som mamma och traumatiserat krigsbarn.

“Jag har länge haft svårt att få grepp om Alice Miller och vem hon var som människa. Det finns frågetecken i många av hennes teoretiska ståndpunkter. Alice Miller pratade sällan öppet om sitt privatliv eller sin uppväxt i konkreta exempel, och omvärlden har egentligen inte vetat särskilt mycket än det lilla hon berättat i enskilda intervjuer. Enligt henne själv är anledningen till det att läsarens livsberättelse inte skall hamna i skymundan för hennes egen. När jag nu läser Alice son, psykoterapeuten Martin Millers bok om sin mor, The True ”Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller – The Real Person som till slut översattes till engelska förra sommaren 2018, klarnar dock bilden. Martin Miller redogör nyktert sin mors liv och deras relation. Och han gör det utan bitterhet, hämnd eller smutskastning. Enligt Martin Miller råder det för honom inte något tvivel om att hans mor, som blivit symbol för barns perspektiv och rättigheter, aldrig bearbetade sina egna krigstrauman från andra världskriget under sin uppväxt. Trots att det var precis detta hon propagerade för att vuxna var tvungna att göra – för att inte utagerande och destruktiva beteenden fördes vidare till nästa generation. Under hans efterforskning uppdagas det en annan bild av hans rötter än den han fått beskriven av sin mor. I intervjuer med släktingar får han reda på att han som spädbarn hittades skrikandes i deras lägenhet för att Alice inte stått ut med honom. Han omhändertogs efter det av en släkting under sex månaders tid. Vid sex års ålder, i samband med att Martin fick en lillasyster, lämnades han bort ytterligare, denna gång till ett främmande barnhem i två år utan kontakt med sin familj. Tiden efter det med sin mor och far, Andreas Miller, fram till deras separation, beskriver han som förvirrad och dunkel bestående av alienation, psykisk utfrysning, tysta regler, oförutsägbart våld och kontrollerande ritualer med fadern. I sitt postuma brev i slutet av boken, beskriver Martin Miller hur besviken han är på sin mor. Hennes kamp emot sexuella övergrepp i den offentliga debatten, samtidigt som hon varje morgon i tysthet tillät och bevittnade när Andreas Miller utförde kontrollerande intima ritualer med Martin Miller i deras dusch. Alice Miller och Andreas Miller pratade därtill bara polska med varandra och bjöd aldrig in Martin Miller socialt att få vara med i denna kommunikation.”

/

(eng)
My latest essay is about Alice Miller and was published last week in Modern Psychology. I discuss the controversial personality of Alice Miller based on her sons new biography of the mother of his. Did Alice MIller live as she spoke in her work? Martin Miller’s biography sheds new light on psychoanalyst Alice Miller, as a mother and traumatized child of war.

“I’ve long had a hard time getting hold of Alice Miller and who she was as a human being. There are question marks in many of her theoretical positions. Alice Miller rarely talked openly about her private life or her own childhood in concrete examples. According to her, the reason for this was that the reader’s life narrative should not fall into the dark of her own. When I read Alice’s son, psychotherapist Martin Miller’s book about his mother, The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller “The Real Person who finally was translated into English last summer 2018, however, the picture is getting a bit more clear. Martin Miller soberly describes his mother’s life and their relationship. Martin Miller has no doubt that his mother, who has become a symbol of children’s perspective and rights, never processed her own war trauma of World War II during her childhood, even though this was exactly what she was advocating for adults to do – so as not to outlaw and destroy behaviors were passed on to the next generation. During his investigation, a different picture of his roots is discovered than the one he got described by his mother. In his research together with relatives, he finds out that as an infant he was found screaming in their apartment due to Alice not having the energy taking care of him. He was taken care of by a relative for six months. At the age of six, Martin got a little sister, and was again abandonded by his parents, this time to an orphanage for two years without contact with his family. The time after that together with his mother and far, Andreas Miller, until their separation, Martin describe as a confused and obscure time. Alienation, mental freezing, silent rules, unpredictable violence and controlling rituals with the father. At the end of the book, Martin Miller describes how disappointed he is with his mother. Her struggle with emotional sexual abuse in the public debate, at the same time she silently allowed and witnessed every morning when Andreas Miller performed intimate ritual checks with Martin Miller in their shower. Alice Miller and Andreas Miller only spoke Polish with each other and never offered Martin Miller socially to be with this communication.”

Fantombilden Alice Miller – Hur trauman och känslomässiga sår ärvs i generationer / The Phantom Alice Miller – The relation between trauma, emotional wounds and generation inheritance  

(For english—scroll down) 

Alice Miller är en historiskt kontroversiell författare och psykoanalytiker. Hon föddes i 20-talets Polen, var verksam i Schweiz och senare Frankrike. Hennes tre första böcker blev stort uppmärksammade i slutet på 70-talet. De har hyllats världen över för sitt känslostarka språk och för första gången lyftes barnets perspektiv fram utan kompromisser. Alice ansåg att om förälderns eller omhändertagarens egna känslomässiga sår inte bearbetas, överförs det vidare på ett eller annat sätt, ofta i destruktiv riktning genom utåtagerande och kontroll. Barnet utvecklar därför omedvetet, för att överleva -ett falskt själv.

Alice har en son som heter Martin, som arbetat som psykoterapeut i 40 år. 2013 ger Martin ut en bok som handlar om sin mor och hur krigstrauman påverkar individen. Boken heter “The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller — The Real Person” och översattes fem år senare, den finns att beställa på amazon.

Martins mor växte upp i en typisk judisk medelklassfamilj i Warsawa i samband med att andra världskriget bröt ut. Ganska snabbt skaffade hon ett falskt pass och lyckades smuggla ut sig ur Warsawa-ghettot—därefter levde hon under pseudonym i en katolsk familj. Hon ska också till slut ha lyckats smuggla ut sin mor och syster men inte pappan, som i stället blev kvar inne i ghettot till stor del på grund av sin utpräglade judiskortodoxa bakgrund. Martin ger sin version om vem hans mamma och pappa var, och hur Alice erfarenheter och beteende kom att påverka hans uppväxt. (nedanför engelska översättningen hittar du citat av Martin Miller i en relativt ny intervju av Daniel Mackler)

/

Alice Miller is a historically controversial writer and psychoanalyst. She is born in the 20’s of Poland but was active in Switzerland and later France. Her first three books became widely known in the late 70’s. They have praised globally for their emotional language and for the first time the child’s perspective was raised without compromises. She has though been critized for having a low science credibility and for being very sensitive for criticism. Alice considered that if the parent’s or caregiver’s own emotional wounds are not processed, it is passed on in one way or another to future generations, often in a destructive way. The child therefore unconsciously develop a false self, in order to survive.

Alice has a son named Martin, who worked as a psychotherapist for 40 years. In 2013, Martin published a book about his mother and how a war trauma affects the individual. The book is called “The True” Drama of the Gifted Child “: Phantom Alice Miller – The Real Person” and was translated to english five years later, it can be ordered at Amazon.

Martin’s mother grew up in a typical Jewish middle-class family in Warsaw when the World War II shocked Europe. Quickly, she obtained a false passport and managed to smuggle herself out of the Warsaw Ghetto — then she lived under a pseudonym in a Catholic family. She will eventually have managed to also smuggle out her mother and sister but not her father, which remained in the ghetto to a great extent because of his distinctive Jewish orthodox background. Martin gives his version of who his mother and father were, and how Alice Miller’s experiences and behavior came to affect his youth and life.

My mother split off her war trauma completely. She was forced to live in Warsaw as a jewish girl under a false name, in order to survive. She was blackmailed by my own father who cooperated with the gestapo. Desperately, in her books, she tried to correct her self-image. She created an Alice Miller who was a good mother, which helped her to split off her own failure as a mother towards me. This is normal. When you are a victim of the holocaust, if you have war trauma, its very common to split off the experience of the war. My mother never overcame these experiences and has never discussed or processed them in her own therapies. When you dont process this, many will, in different ways, project the experience of the war onto the next generation.”

(Interview Martin Miller by Daniel Mackler 2018)

Målet med psykoterapi – ett flytande tillstånd i självet / The goal of psychotherapy – a fluid self

(sv.)

Dr. Robin Carhart-Harris från brittiska “Neuropsychopharmacology Unit” i London förklarar sin forskning i den kontroversiella frågan om psykadeliska substanser kan vara användbart i psykoterapi mot depression, beroende och andra rigida problem och beteendemönster.

Vårt mänskliga psyke befinner sig i sitt normala läge i ett strukturerat tillstånd. I psykoterapi vill man bort i från detta för att kunna förändra sitt själv och därmed välmående. Målet uttrycks på samma vis i olika typer av traditioner och tekniker,. I KBT arbetar man främst i successiv konfrontration med upplevelser av rädsla. I psykoanalys pratar man om att från jaget och överjaget närma sig det undermedvetna för att överbrygga dom. I hypnos pratar man om ett tillstånd, “ego-state”, som man vill befinna sig i för att dörrar skall kunna öppnas till plats för en djupare inre mer hälsosam inre psykologisk uppfattning. I Coherence Therapy binder man och ersätter emotionella minnen- via upplevelsebaserad terapi i vissa specifika stegande processer. I integrationsterapi försöker man uppleva sitt inre barn för att integrera förståelse och låta det växa.

Det gemensamma verktyget hos dessa är att lura hjärnan bort från etablerade mönster och hinder för att kunna komma åt och förändra redan klargjorda slutsatser. Hållningen är baserad på upplevelse, där den gemensamma faktorn blir att mjuka och lösa upp rigida hjärnstrukturer för att kunna främja en personlig utveckling.

//

(eng.)

Dr. Robin Carhart-Harris from the British “Neuropsychopharmacology Unit” in London explains his research on the controversial issue of psychedelic substances may be useful in psychotherapy for depression, addiction and other rigid problems and behavioral patterns.

Our human psyche is in its normal state in a structured state. In psychotherapy, one wants to get away from this in order to change one’s self and thus well-being. The goal is expressed in the same way in different types of traditions and techniques. KBT mainly works in successive confrontation with experiences of fear. In psychoanalysis, one talks about approaching the subconscious from the self and the superior to bridge them. In hypnosis you talk about a state, “ego-state”, in which you want to be in order to open doors to a place for a deeper inner, more healthy inner psychological perception. In Coherence Therapy, you bind and replace emotional memories through experience-based therapy in certain specific ascending processes. In integration therapy, you try to experience your inner child to integrate understanding and let it grow.

The common tool of these is to trick the brain away from established patterns and barriers to being able to access and change already clear conclusions. Attitude is based on experience, where the common factor is to soften and dissolve rigid brain structures in order to promote personal development.

Vad räknas som ett trauma? / What counts as to be defined as a trauma?  

 

(sv.)

Detta är en intervju med Judith Herman (US), psykiatriker, forskare och författare framförallt i förhållande till diagnoserna Borderline och PTSD. Jag har läst hennes bok ‘Trauma och tillfrisknande’ som har ett par år på nacken (första utgåvan 1997) men står sig än idag. Boken är uppdelad i två med (1) Traumatiska störningar och (2) Stadier i tillfrisknande. I boken fördjupar hon två typer av diagnoser – PTSD och Komplex PTSD. Hon pratar även om traumats dialektik där hon menar att det för ett trauma alltid finns två motstridiga krafter – uppsökande och avskärmning.

Uppsökande är när individens somatiska och psykiska symptom står i förhållande till ett sökande efter att uppleva traumat igen. Detta för att erfarenheterna inte har bearbetats eller reglerats. Samtidigt finns avskärmning, ett motsatsförhållande där individen febrilt försöker förtränga de smärtsamma upplevelserna. Den brist på balans mellan dessa två ytterligheter är det som ligger till grund för den inre konflikten, den drabbade förblir därför maktlös och förvirrad.

“Den drabbande är fångad mellan ytterligheterna att vara drabbad av minnesförlust och att återuppleva traumat, mellan floder av intensiva, överväldigande känslor och sterila tillstånd av total avsaknad av känslor, mellan irritabilitet, impulsivt handlande och fullständig handlingsförlamning. Den instabilitet som dessa periodiska växlingar ger upphov till förvärrar ytterligare den traumadrabbade personens känsla av oförutsägbarhet och maktlöshet. Traumats dialektik har därför förmågan att hålla sig själv vid liv.”

Judith var med och förespråkade Komplex PTSD som ny diagnos i DSM IV men förslaget slogs ned. Hon menar att det finns två typer av trauman. Ett som utvecklas vid enstaka tillfällen (våldtäkt, rån, naturkatastrof m.m.) och ett som utvecklas över tid (regelbundna sexuella övergrepp i hemmet, fångenskap, sekter, incest under uppväxt m.m. men det kan också vara andra, mer subtila upplevelser). Detta är en intressant viktig iakttagelse som jag tycker hon borde utvecklat mer. Trauma är för mig en metafor för smärtsam upplevelse och detta behöver inte nödvändigtvis vara incest, tvingas bli vittne till extremt våld m.m. utan kan även vara subtila upplevelser som psykisk kränkning av närstående och/eller avstängande av känslor. Smärtsam information trycks bort, minnet stängs av över en längre tid och det problematiska tar en annan men lika allvarlig form. Informationen kapslas därför in, sätter sig fysiologiskt i kroppen och/eller genom en skev negativ självbild. Begreppet sorg och trauma behöver därför nyanseras och det behövs mer litteratur som diskuterar det.

Judith talar också om kulturell historia och hur en traumadrabbad individ kan läka genom att förstå sin historia:

“Vetskapen om fruktansvärda händelser tränger periodvis in i det allmäna medvetandet men bevaras sällan en längre tid. Förnekande, bortträngning och kluvet medvetande fungerar på den sociala nivån lika väl som på den individuella. Studiet av psykiska trauman har en underjordisk historia. Liksom traumadrabbade människor har vi avskurits från kunskap om vårt förflutna. Liksom traumadrabbade människor behöver vi förstå det förflutna för att kunna komma åt nuet och framtiden. Förståelsen av psykiska trauman börjar därför med återupptäckandet av historien.”

Jag ser dessa fenomen som delar av hur vi människor psykiskt lagrar våra erfarenheter. Trauma blir därför enbart ett av många begrepp för hur vi kan förstå och sätta ord på vad som kan ha gått snett när människan lagrar smärtsamma erfarenheter.

//

(eng.)

This is an interview with Judith Herman (US), psychiatrist, researcher and author, especially in relation to the Borderline and PTSD diagnoses. I have read her book ‘Trauma and recovery’ (first edition 1997) that I still find current. The book is divided in  two parts (1) Traumatic Disorders and (2) Stages in Recovery. In the book, she delves into two types of diagnoses – PTSD and Complex PTSD. She also talks about the dialectic of trauma where she thinks that there for trauma are two conflicting forces – Outreach and foreclosure.

Outreach is when the individual’s somatic and psychological symptoms are related to an applicant seeking to experience the trauma again. This is because the experience has not been processed or regulated. At the same time, there is foreclosure, an opposite relationship where the individual feverishly tries to suppress the painful experiences. The lack of balance between these two extremes is what underlies the internal conflict, so the affected person remains powerless and confused.

“The afflicted is trapped between the extremes of being affected by memory loss and reliving the trauma, between rivers of intense, overwhelming emotions and sterile states of total lack of emotion, between irritability, impulsive action and complete paralysis. The instability caused by these periodic shifts to further aggravate the traumatized person’s sense of unpredictability and powerlessness.”

Judith was in favor of Complex PTSD as a new diagnosis in DSM IV, but the proposal was rejected. She believes that there are two types of trauma. One that develops on occasional occasions (rape, robbery, natural disaster, etc.) and one that develops over time (regular sexual abuse in the home, captivity, sects, incest during growing up, etc., but there may also be other, more subtle experiences). This is an interesting observation that I think she should have developed more. For me, trauma is a metaphor for painful experiences and this does not necessarily have to be incest, forced to witness extreme violence, etc. but can be subtle experiences such as psychological abuse of loved ones and / or turning off emotions. Painful information is pushed away, the memory is turned off over a long period of time and the problem takes on a different but equally serious form. The information is therefore encapsulated, inserted physiologically into the body and / or through a skewed negative self-image. The concept of grief and trauma therefore needs to be nuanced and more literature is needed to discuss it.

Judith also talks about cultural history and how a traumatized individual can heal by understanding his or her history:

“Knowledge of terrible events periodically penetrates public consciousness but is rarely preserved for a long time. Denial, displacement, and split consciousness work on the social level as well as on the individual. The study of mental trauma has an underground history. Like traumatized people, we have been cut off from knowledge of our past. Like traumatized people, we need to understand the past in order to access the present and the future. Understanding psychic trauma therefore begins with the rediscovery of history. “

I see these phenomena as part of how we humans mentally store our experiences. Trauma is therefore only one of many concepts for how we can understand and put words into what may have gone wrong when man stores painful experiences.

Daniel Mackler: Self-Archeology – Relationships – Trauma

 

(sv.)

Postar en intervju med Daniel Mackler, en författare och f.d. terapeut från New York, USA. Han var verksam som terapeut i New York i 10 år, men har sedan dess i stället drivit en form av självterapeutisk diskussion via böcker, videos på youtube, länkar, artiklar, intervjuer m.m. Intervjun är gjord av Darius Cikanavičius

Det finns en sällsynt självkritik och självreflektion i Daniel Macklers diskussion och jag imponeras över hans retoriska sätt att reda ut fenomen, erfarenheter och funderingar. Hur bygger vi en stark, ocensurerad självkänsla med plats för både svaghet och styrka? Hur bygger man upp integritet och självrespekt?

Hans arbete har vuxit ur egna erfarenheter av trauma och mental läkedom. Hans entusiasm och resonemang lyser av energi och ivrigt ifrågasättande. Det finns också något vördnadsfullt i hans sätt att se på tid och utveckling -att saker kan få ta tid och att självkritik och visa sig svag kan vara stärkande. Hans senaste bok berör ett tabubelagt och svårt, komplext ämne – att sätta gränser gentemot sin släkt, vilka metoder det finns för det och hur det kan påverka oss positivt och negativt.

//

(eng.)

Posting an interview with Daniel Mackler, a writer and psychotherapist from New York, US. He worked as a therapist in New York for 10 years, but has since then driven a form of self-therapeutic practice through books, social media videos, links, articles, interviews and more. The interview was done by Darius Cikanavičius.

There is a rare self-criticism and self-reflection in Daniel Mackler’s discussion and I am impressed by his rhetorical way of sorting out phenomena, experiences and reflections. How do we build a strong, uncensored self-esteem with room for both weakness and strength? How do we build integrity and self-respect?

His work has grown out of his own experiences of trauma and mental illness. His enthusiasm and reasoning shine with energy and eager questioning. There is also something reverent in his way of looking at time and development – that things can take time and that self-criticism and being weak can be empowering. His latest book touches on a taboo and difficult, complex subject – to distance ourselves from our relatives, what methods there are for it and how it can affect us positively and negatively.

Bowlby vidare till Mikulincer / Bowlby to Mikulincer

(sv.)

En som står med fanan högt i Europa ang. anknytningsteori i förhållande till vuxna är Mikulincer (Isr). Här ang. ett barns långsiktliga reaktion på anknytningstrauma:

Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachmentrelated needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or mishandling. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrustions of traumatic memories and hyperaroused emotions.

Vad Mikulincer beskriver här är att anpassningsförmågan hos ett barn fungerar som hanteringsstrategier i samband med traumaupplevelser. Detta har man betraktat hos personer med Posttraumatic Stress Disorder – PTSD – vilket knyter an till min tidigare diskussion om behovet av att vidga synen på begreppen sorg och trauma.

//

(eng.)

One who stands with the banner in Europe in relation to attachment theory in adulthood is Mikulincer (Isr). Here in regard to a child’s long-term reaction to attachment trauma:

“Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachment-related needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or abuse. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrusions of traumatic memories and hyperaroused emotions.”

What Mikulincer here describes is that the adaptability of a child functions is coping strategies in connection with trauma experiences. This has been considered in people with Posttraumatic Stress Disorder (PTSD), which is linked to the earlier discussion about the need to broaden our interpretation and reading of the concepts of grief and trauma.

Tor Wennerberg – Vuxenanknytning / Adult Attachment

(sv.)

Ur Tor Wennerberg – Vi är våra relationer (Om anknytningstrauman)

Anknytningstrauman leder som regel till rädsla för närhet till andra människor. Man kan betrakta anknytningstrauman inte bara som trauman som inträffar inom ramen för en anknytningsrelation, utan som trauman som drabbar själva anknytningssystemet. Minns att anknytningen är ett djupt rotat biologiskt behov. Ur ett evolutionärt perspektiv slår anknytningstrauman mot individens förmåga till överlevnad. Anknytningstrauman skadar det trygghetsreglerande systemet och undergräver den traumatiserade personens förmåga att använda relationer för att skapa en känsla av trygghet.

/…/

Följden kan bli ett mönster av defensivt undvikande av mentalisering särskilt i nära relationer: barnet börjat frukta sitt eget medvetande. Traumatiserade fastnar därför i förmentaliserande förhållningssätt, där känslor förblir antingen smärtsamt överväldigande och kaotiska eller plågsamt overkliga och oåtkomliga. Dessa motsatta mönster av mentaliseringsbrist svarar mot uppdelningen av personligheten i återupplevande (EP) och undvikande (ANP) dissocierade delar. 

Ur Tor Wennerberg – Själv & tillsammans : Om anknytning och identitet i relationer: (Om hyperaktiverande anknytningsmodell)

Denna paradoxalt intensifierande affektregleringsstrategi kan ursprungligen ha fungerat väl i relation till en oförutsebart tillgänglig anknytningsperson, men får i senare relationer ofta motsatt verkan och framkallar just den övergivenhet individen söker undkomma. Uppmärksamheten riktas ensidigt mot alla inre tecken på oro, ångest och otrygghet, som också förstärks med hjälp av katastroftankar och ältande, men som Mikulincer och medförfattare (2009) poängterar kan denna uppmärksamhetsstrategi, trots att den förstärker ångest och ilska, fungera som ett försvar mot ännu djupare övergivenhetskänslor: “Det tumult och den distraktion som skapas genom ihärdiga, impulsiva uttryck för smärta, behov och ilska kan rikta uppmärksamhet och energi bort från ett djupare problem: upplevelsen av självet som inte särskilt substantiellt alls och inte förtjänt av någons omsorger. Att uppröras och fånga någons uppmärksamhet kan åtminstone få någonting att hända, och även om detta något är obehagligt så kan det kännas bättre än ingenting – det vill säga bättre än existentiell isolering och värdelöshet” 

/…/

Den hyoeraktiverande strategin består bland annat i en högt uppdriven vaksamhet på minsta tecken på ointresse från partnerns sida: den negativa självbilden gör att individen har svårt att tro på någon annans kärlek, och samtidigt svårt att själv reglera övergivenhetsångesten. Det kan tyckas paradoxalt att den hyperaktiverande strategin, som ju innebär att individen fokuserar på negativa affekttillstånd, samtidigt representerar ett försvar mot tidiga övergivenhetstillstånd. Perspektivet klarnar dock om vi betänker att det ensidiga fokuset på negativa affekter, liksom på negativa hjälplösa självbilder, har till syfte att åstadkomma en upplevd närhet till eller sammansmältning med en annan. Det är just denna upplevda närhet eller sammansmältning, om än laddad med negativa känslor, som uppfattas som det enda som hjälpligt kan stabilisera självet. 

//

(eng.)

Taken from Tor Wennerberg – We Are Our Relationships (About Connection Trauma):

“As a rule, attachment trauma leads to fear of closeness to other people. One can consider the trauma of attachment not only as trauma that occurs within the context of an attachment relationship, but as trauma that affects the attachment system itself. Remember that the link is a deeply rooted biological need. From an evolutionary perspective, attachment trauma beats the individual’s ability to survive. The trauma of attachment damages the security-regulating system and undermines the traumatized person’s ability to use relationships to create a sense of security.

/…/

The result may be a pattern of defensive avoidance of mentalizing especially in close relationships: the child has begun to fear his own consciousness. Therefore, traumatized people get stuck in pre-mentalizing approaches, where emotions remain either painfully overwhelming and chaotic or painfully unreal and inaccessible. These opposite patterns of mentalizing deficiency correspond to the division of personality into reliving (EP) and avoidant (ANP) dissociated parts.”

From Tor Wennerberg – Self & together: About connection and identity in relationships: (About hyper-activating connection model)

“This paradoxically intensifying affect control strategy may have originally worked well in relation to an unpredictably available attachment person, but in later relationships often has the opposite effect and elicits precisely the abandonment the individual seeks to escape. Attention is unilaterally directed to all internal signs of anxiety and insecurity, which are also reinforced by thoughts of disaster and aging, but as Mikulincer and co-authors (2009) point out, this attention strategy, although it intensifies anxiety and anger, can act as a defense against even deeper feelings of abandonment: “The turmoil and distraction created by persistent, impulsive expressions of pain, need and anger can direct attention and energy away from a deeper problem: the experience of the self as not very substantial at all and not deserved by anyone’s caregiver. being upset and catching someone’s attention can at least cause something to happen, and even if this is uncomfortable, it can feel better than nothing – that is, better than existential isolation and worthlessness. ”

/…/

The hypo-activating strategy consists, among other things, of high vigilance on the smallest sign of disinterest on the part of the partner: the negative self-image makes it difficult for the individual to believe in someone else’s love, and at the same time difficult to regulate self-indulgence anxiety. It may seem paradoxical that the hyper-activating strategy, which means that the individual focuses on negative affect states, at the same time represents a defense against early states of abandonment. However, the perspective clarifies if we consider that the one-sided focus on negative effects, as well as on negative helpless self-images, aims to achieve an experienced closeness to or merge with another. It is precisely this perceived closeness or fusion, albeit loaded with negative emotions, that is perceived as the only thing that can help stabilize the self.”

Hur löser vi upp trauman som inte syns? / How do we solve the trauma that is not visible?

Man pratar ofta om före detta soldater och andra typer av trauman som upplevts i samband med krig, exempelvis i relation till diagnostiken PTSD – posttraumatisk stress-syndrom. Med all respekt för detta- tror jag att man glömmer bort något. Att trauma kan uppstå i många olika former och varianter som är mer komplexa att hantera.

Komplexa trauman och andra känslomässiga sår kan vara upplevd smärta och förlust som individen inte riktigt kan konkretisera eller sätta fingret på- det är enbart en vag känsla som pågått under en längre period av sitt liv. Jag tror att diskussioner och forskning kring psykisk ohälsa och traumatiska konsekvenser behöver vidga sig- åtminstone i Sverige. Jag ska kort motivera varför.

Precis som sorg är ett upplevt trauma individuellt. Ett barn har inte kapacitet att förstå ett sammanhang och mentalt ställa sig utanför en situation. Barnet måste därför anpassa sig och “gilla läget”. Det är svårt för ett barn att förstå det faktum att händelser är komplexa och bär på många olika faktorer. Detta har konsekvenser för barnets upplevelse- liksom utveckling. En situation eller relation kan vara ångestfylld och förvirrande. Men orsakerna kan vara många: Stress, arbetsuppgifter, plötsliga händelser och förlopp, uppmärksamhetsförändringar, gruppdynamiska processer och annat är alla faktorer som kan orsaka en företeelse. Barnet kan inte likt en vuxen ställa sig utanför situationen och den förvirring som uppstår i var och en av de inblandade. Hur påverkar det här ett barn och vad kan det få för konsekvenser?

Upprepas det tillräckligt många gånger tvingas personen anpassa sig till sin omgivning (på bekostnad av sig själv) och får inte något utrymme att uttrycka sin förvirring och ångest. I den bästa av världar är det den vuxne omhändertagaren som hjälper barnet att så att säga “översätta” omgivningen och världen på ett sätt som barnet kan förstå. Är dock situationen så pass olycklig att barnet kapslar in sin förvirring och ångest och i stället anpassar sig- till priset av förmågan att lära sig reglera komplexa och svåra känslor och upplevelser till sin omgivning.

Barnet gör det här för att överleva- ha kvar sin närstående och omhändertagare. Priset är ett obalanserat förhållande till sig själv och sin omgivning. Barnets undermedvetna formulerar följande: ‘Jag är inte kapabel eller värd riktig kärlek utan måste anpassa mig för att få detta.’ Möjligheten för autonomi och ansvarstagande minskar- och följer med i det vuxna livet.

/

We often talk about former soldiers and other types of traumas experienced in connection with war, f.e. PTSD – post traumatic stress disorder. With all due respect for this, I think we forget something. Trauma can occur in many different forms and variants that are more complex to handle.

Complex trauma and other emotional wounds can be perceived as pain and loss that the individual cannot properly concretize or put his finger on what it is and how it felt. I believe that discussions and research on mental illness and traumatic consequences need to widen at least in Sweden. I will briefly justify why.

Just like grief, an experienced trauma is individual. A child does not have the capacity to understand a context and mentally stand out of a situation. The child must therefore adapt and “like the situation”. It is difficult for a child to understand the fact that events are complex and bear many different factors. This has consequences for the child’s experience and development. A situation or relationship can be filled with anxiety and confusion. But the causes for this can be many: Stress, tasks, sudden events and processes, attention shifting, group dynamics and other things are factors that can contribute the cause of a phenomenon. The child, compared to an adult, cannot meta-view the situation and thereby confusion arise. How does this affect a child and what are the consequences?

If it is repeated many times, the person is forced to adapt to his environment (at the expense of himself) and does not have any room to express confusion and anxiety. In the best of our society, it is the adult caretaker who helps a child to “translate” the environment and the surrounding in a way that the child can comprehend. However, the situation is so unfortunate that a child encapsulates this confusion and anxiety and instead adapts – to the price of developing ability to regulate complex and difficult feelings and experiences.

The child does this in order to survive, and keep his relatives and caregivers. The prize is an unbalanced relationship with itself and its surroundings. The child’s subconscious formulates the following: ‘I am not capable or worthy of true love, but must adapt to even get some of it.’ The possibility of autonomy and responsibility decreases – and follows into the adult life.

Omprövning av begreppet sorg? / Re-examination of the concept of grief?

Begreppet sorg behöver vidgas och nyanseras. Jag ska kort försöka motivera varför.

För starkt fokus ligger på konkreta förluster så som en närståendes bortgång. Detta har konsekvenser- sorg blir godkänt som begrepp enbart i vissa kontexter och sammanhang. Jag tror det här är viktigt att ta hänsyn till- att var och en själv avgör vad som innebär djup sorg och förlust. Det egna personliga sammanhanget definierar och avgör. Vad som gått förlorat är subjektivt, och behöver inte vara något fysiskt kännbart. Upplevelsen av sorg är individuell.

/

The concept of grief needs to be widened and nuanced. I will briefly try to justify why.

Too strong a focus is on concrete losses such as the death of a related relative. This has consequences -these concepts are approved and spoken only in certain contexts and contexts. It is important to take into account that each individual decides what entails their deep sorrow and loss. The self personal context defines and determines this. What has been lost is a subjective experience, and does not have to be physically felt. The experience of grief is thereby individual.