Tag Archives: vuxenanknytning

Priset av att närma sig kärlek / The price of intimate love

(sv.)

När vi gör oss ärliga och sårbara i ett kärleksmässigt relationellt närmande för det med sig risken för att bli utsatt för ett avvisande. För det krävs mod, både för den som välkomnar och omfamnar, men också den som avvisar. Att kunna avvisa med uppriktig ärlighet fri från manipulation, martyrskap eller anklagelse. Det samma gäller för den som blir avvisad, hur den klarar av att ta emot det. Förutom att känna starka känslor som sorg och besvikelse kan det utlösa en överdriven reaktion. Vi kanske hanterar det inträffade genom tystnad, vit lögn, besatthet, misstänksamhet eller hämndlysten ilska.  Beteendet blir ändå en flykt och vi kompenserar sårbarhet med falsk makt i båda.

Dessa två risker – att bli avvisad/övergiven och beslutet att tvingas att avvisa/överge – är det intima kärleksrelationella pris för vad det innebär att gå in i en nära relation.

Om vi upplever ångest/obehag i samband med att vi inleder, närmar oss eller befinner oss i en nära relation, kan det behövas en plattform där vi kan laborera, experimentera och närma oss det. Inte sällan bottnar destruktivt beteende i tidigare negativa erfarenheter exempelvis från den tid vi varit små. En plattform där det finns möjlighet att på ett konstruktivt vis arbeta med detta material är psykoterapi.

//

(eng.)

When we make ourselves honest and vulnerable in a loving relationship it brings the risk of being subjected to rejection. For this, it requires courage, both for those who welcome and embrace, but also for those who reject. To be able to reject with sincere honesty free from manipulation, martyrdom or accusation. The same goes for the one who is rejected, how it manages to receive it. In addition to feeling strong emotions such as sadness and disappointment, it can trigger an exaggerated reaction. We may deal with what has happened through silence, white lies, obsession, suspicion or revenge anger. Still, the behavior becomes an escape and we compensate for the vulnerability with false power in both.

These two risks – being rejected / abandoned and the decision to be rejected / abandoned – are the risky price for what it means to enter a close relationship.

If we experience anxiety / discomfort as we begin, approach, or find ourselves in a close relationship, we may need a platform where we can laboratory, experiment and approach it. Often, destructive behavior is based on past negative experiences, for example from the time we were children. One platform where it is possible to constructively work with this material is psychotherapy.

När relationer drivs av omsorg och dialog i stället för kontroll / When relationships are driven by care and dialogue instead of control  

En vanlig medveten eller omedveten reaktion ur osäkerhet gentemot sig själv och den andre är projicering och perfektionism. Här förklarar Mikulincer och Shaver sina tankar kring dessa med avslutning av ett citat av James Hollis. Vissa begrepp är här inte definierade men jag har ändå valt att posta det.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”

(eng.)

One common conscious or unconscious reaction out of uncertainty towards oneself and the other is projection and perfectionism. Here Mikulincer and Shaver explain their thoughts on these with the conclusion of a quote by James Hollis. Some concepts are not defined here, but I have chosen to post it.

Secure people can perceive and treat others as “whole objects” rather than imaginary “part objects” who exist solely to satisfy their own needs. In this way, secure people are better equipped to form mature I-Thou relationships. 

Such relationships allow us to see that our relationship partners are more complicated and more valuable than our projections, which means we can expand and extend ourselves by engaging in authentic dialogue with them. Hollis provided a good description of the self-expansion that occurs in this kind of dialogical relationship:

“When relationship are not driven by need, but by caring for the other as other, then we are free to experience him or her. When we let go of our projections… we are free to love. When we are free to love, we are present to the mystery embodied by the other. Without such mystery we are prisoners of childhood, trapped in the trivial. Blake said he could see eternity in the gram of sand; so we lesser mortals may glimpse the eternal in and through our beloved. This other, paradoxically, is a sacred vehicle toward ourselves, not because we use the other to serve our own narcissistic ends, but because he or she serves our deepest end by remaining wholly other. (p64)”

Bowlby vidare till Mikulincer / Bowlby to Mikulincer

(sv.)

En som står med fanan högt i Europa ang. anknytningsteori i förhållande till vuxna är Mikulincer (Isr). Här ang. ett barns långsiktliga reaktion på anknytningstrauma:

Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachmentrelated needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or mishandling. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrustions of traumatic memories and hyperaroused emotions.

Vad Mikulincer beskriver här är att anpassningsförmågan hos ett barn fungerar som hanteringsstrategier i samband med traumaupplevelser. Detta har man betraktat hos personer med Posttraumatic Stress Disorder – PTSD – vilket knyter an till min tidigare diskussion om behovet av att vidga synen på begreppen sorg och trauma.

//

(eng.)

One who stands with the banner in Europe in relation to attachment theory in adulthood is Mikulincer (Isr). Here in regard to a child’s long-term reaction to attachment trauma:

“Another example is the child of a confused, drug-addicted or grieving parent whose behavior cannot be predicted and who cannot be relied upon to provide comfort. In such cases, the attachment system is reactivated despite deactivating strategies, attachment-related needs and worries become simultaneously accessible (hence creating ambivalence), and the child becomes trapped in a cycle of conflict-riddled attempts to meet personal needs while avoiding rejection or abuse. This condition is similar in some ways to posttraumatic stress disorder (M. J. Horowitz, 1982), which also involves attempts to avoid unwanted thoughts and memories, combined with inability to control intrusions of traumatic memories and hyperaroused emotions.”

What Mikulincer here describes is that the adaptability of a child functions is coping strategies in connection with trauma experiences. This has been considered in people with Posttraumatic Stress Disorder (PTSD), which is linked to the earlier discussion about the need to broaden our interpretation and reading of the concepts of grief and trauma.

Tor Wennerberg – Vuxenanknytning / Adult Attachment

(sv.)

Ur Tor Wennerberg – Vi är våra relationer (Om anknytningstrauman)

Anknytningstrauman leder som regel till rädsla för närhet till andra människor. Man kan betrakta anknytningstrauman inte bara som trauman som inträffar inom ramen för en anknytningsrelation, utan som trauman som drabbar själva anknytningssystemet. Minns att anknytningen är ett djupt rotat biologiskt behov. Ur ett evolutionärt perspektiv slår anknytningstrauman mot individens förmåga till överlevnad. Anknytningstrauman skadar det trygghetsreglerande systemet och undergräver den traumatiserade personens förmåga att använda relationer för att skapa en känsla av trygghet.

/…/

Följden kan bli ett mönster av defensivt undvikande av mentalisering särskilt i nära relationer: barnet börjat frukta sitt eget medvetande. Traumatiserade fastnar därför i förmentaliserande förhållningssätt, där känslor förblir antingen smärtsamt överväldigande och kaotiska eller plågsamt overkliga och oåtkomliga. Dessa motsatta mönster av mentaliseringsbrist svarar mot uppdelningen av personligheten i återupplevande (EP) och undvikande (ANP) dissocierade delar. 

Ur Tor Wennerberg – Själv & tillsammans : Om anknytning och identitet i relationer: (Om hyperaktiverande anknytningsmodell)

Denna paradoxalt intensifierande affektregleringsstrategi kan ursprungligen ha fungerat väl i relation till en oförutsebart tillgänglig anknytningsperson, men får i senare relationer ofta motsatt verkan och framkallar just den övergivenhet individen söker undkomma. Uppmärksamheten riktas ensidigt mot alla inre tecken på oro, ångest och otrygghet, som också förstärks med hjälp av katastroftankar och ältande, men som Mikulincer och medförfattare (2009) poängterar kan denna uppmärksamhetsstrategi, trots att den förstärker ångest och ilska, fungera som ett försvar mot ännu djupare övergivenhetskänslor: “Det tumult och den distraktion som skapas genom ihärdiga, impulsiva uttryck för smärta, behov och ilska kan rikta uppmärksamhet och energi bort från ett djupare problem: upplevelsen av självet som inte särskilt substantiellt alls och inte förtjänt av någons omsorger. Att uppröras och fånga någons uppmärksamhet kan åtminstone få någonting att hända, och även om detta något är obehagligt så kan det kännas bättre än ingenting – det vill säga bättre än existentiell isolering och värdelöshet” 

/…/

Den hyoeraktiverande strategin består bland annat i en högt uppdriven vaksamhet på minsta tecken på ointresse från partnerns sida: den negativa självbilden gör att individen har svårt att tro på någon annans kärlek, och samtidigt svårt att själv reglera övergivenhetsångesten. Det kan tyckas paradoxalt att den hyperaktiverande strategin, som ju innebär att individen fokuserar på negativa affekttillstånd, samtidigt representerar ett försvar mot tidiga övergivenhetstillstånd. Perspektivet klarnar dock om vi betänker att det ensidiga fokuset på negativa affekter, liksom på negativa hjälplösa självbilder, har till syfte att åstadkomma en upplevd närhet till eller sammansmältning med en annan. Det är just denna upplevda närhet eller sammansmältning, om än laddad med negativa känslor, som uppfattas som det enda som hjälpligt kan stabilisera självet. 

//

(eng.)

Taken from Tor Wennerberg – We Are Our Relationships (About Connection Trauma):

“As a rule, attachment trauma leads to fear of closeness to other people. One can consider the trauma of attachment not only as trauma that occurs within the context of an attachment relationship, but as trauma that affects the attachment system itself. Remember that the link is a deeply rooted biological need. From an evolutionary perspective, attachment trauma beats the individual’s ability to survive. The trauma of attachment damages the security-regulating system and undermines the traumatized person’s ability to use relationships to create a sense of security.

/…/

The result may be a pattern of defensive avoidance of mentalizing especially in close relationships: the child has begun to fear his own consciousness. Therefore, traumatized people get stuck in pre-mentalizing approaches, where emotions remain either painfully overwhelming and chaotic or painfully unreal and inaccessible. These opposite patterns of mentalizing deficiency correspond to the division of personality into reliving (EP) and avoidant (ANP) dissociated parts.”

From Tor Wennerberg – Self & together: About connection and identity in relationships: (About hyper-activating connection model)

“This paradoxically intensifying affect control strategy may have originally worked well in relation to an unpredictably available attachment person, but in later relationships often has the opposite effect and elicits precisely the abandonment the individual seeks to escape. Attention is unilaterally directed to all internal signs of anxiety and insecurity, which are also reinforced by thoughts of disaster and aging, but as Mikulincer and co-authors (2009) point out, this attention strategy, although it intensifies anxiety and anger, can act as a defense against even deeper feelings of abandonment: “The turmoil and distraction created by persistent, impulsive expressions of pain, need and anger can direct attention and energy away from a deeper problem: the experience of the self as not very substantial at all and not deserved by anyone’s caregiver. being upset and catching someone’s attention can at least cause something to happen, and even if this is uncomfortable, it can feel better than nothing – that is, better than existential isolation and worthlessness. ”

/…/

The hypo-activating strategy consists, among other things, of high vigilance on the smallest sign of disinterest on the part of the partner: the negative self-image makes it difficult for the individual to believe in someone else’s love, and at the same time difficult to regulate self-indulgence anxiety. It may seem paradoxical that the hyper-activating strategy, which means that the individual focuses on negative affect states, at the same time represents a defense against early states of abandonment. However, the perspective clarifies if we consider that the one-sided focus on negative effects, as well as on negative helpless self-images, aims to achieve an experienced closeness to or merge with another. It is precisely this perceived closeness or fusion, albeit loaded with negative emotions, that is perceived as the only thing that can help stabilize the self.”

Hur löser vi upp trauman som inte syns? / How do we solve the trauma that is not visible?

Man pratar ofta om före detta soldater och andra typer av trauman som upplevts i samband med krig, exempelvis i relation till diagnostiken PTSD – posttraumatisk stress-syndrom. Med all respekt för detta- tror jag att man glömmer bort något. Att trauma kan uppstå i många olika former och varianter som är mer komplexa att hantera.

Komplexa trauman och andra känslomässiga sår kan vara upplevd smärta och förlust som individen inte riktigt kan konkretisera eller sätta fingret på- det är enbart en vag känsla som pågått under en längre period av sitt liv. Jag tror att diskussioner och forskning kring psykisk ohälsa och traumatiska konsekvenser behöver vidga sig- åtminstone i Sverige. Jag ska kort motivera varför.

Precis som sorg är ett upplevt trauma individuellt. Ett barn har inte kapacitet att förstå ett sammanhang och mentalt ställa sig utanför en situation. Barnet måste därför anpassa sig och “gilla läget”. Det är svårt för ett barn att förstå det faktum att händelser är komplexa och bär på många olika faktorer. Detta har konsekvenser för barnets upplevelse- liksom utveckling. En situation eller relation kan vara ångestfylld och förvirrande. Men orsakerna kan vara många: Stress, arbetsuppgifter, plötsliga händelser och förlopp, uppmärksamhetsförändringar, gruppdynamiska processer och annat är alla faktorer som kan orsaka en företeelse. Barnet kan inte likt en vuxen ställa sig utanför situationen och den förvirring som uppstår i var och en av de inblandade. Hur påverkar det här ett barn och vad kan det få för konsekvenser?

Upprepas det tillräckligt många gånger tvingas personen anpassa sig till sin omgivning (på bekostnad av sig själv) och får inte något utrymme att uttrycka sin förvirring och ångest. I den bästa av världar är det den vuxne omhändertagaren som hjälper barnet att så att säga “översätta” omgivningen och världen på ett sätt som barnet kan förstå. Är dock situationen så pass olycklig att barnet kapslar in sin förvirring och ångest och i stället anpassar sig- till priset av förmågan att lära sig reglera komplexa och svåra känslor och upplevelser till sin omgivning.

Barnet gör det här för att överleva- ha kvar sin närstående och omhändertagare. Priset är ett obalanserat förhållande till sig själv och sin omgivning. Barnets undermedvetna formulerar följande: ‘Jag är inte kapabel eller värd riktig kärlek utan måste anpassa mig för att få detta.’ Möjligheten för autonomi och ansvarstagande minskar- och följer med i det vuxna livet.

/

We often talk about former soldiers and other types of traumas experienced in connection with war, f.e. PTSD – post traumatic stress disorder. With all due respect for this, I think we forget something. Trauma can occur in many different forms and variants that are more complex to handle.

Complex trauma and other emotional wounds can be perceived as pain and loss that the individual cannot properly concretize or put his finger on what it is and how it felt. I believe that discussions and research on mental illness and traumatic consequences need to widen at least in Sweden. I will briefly justify why.

Just like grief, an experienced trauma is individual. A child does not have the capacity to understand a context and mentally stand out of a situation. The child must therefore adapt and “like the situation”. It is difficult for a child to understand the fact that events are complex and bear many different factors. This has consequences for the child’s experience and development. A situation or relationship can be filled with anxiety and confusion. But the causes for this can be many: Stress, tasks, sudden events and processes, attention shifting, group dynamics and other things are factors that can contribute the cause of a phenomenon. The child, compared to an adult, cannot meta-view the situation and thereby confusion arise. How does this affect a child and what are the consequences?

If it is repeated many times, the person is forced to adapt to his environment (at the expense of himself) and does not have any room to express confusion and anxiety. In the best of our society, it is the adult caretaker who helps a child to “translate” the environment and the surrounding in a way that the child can comprehend. However, the situation is so unfortunate that a child encapsulates this confusion and anxiety and instead adapts – to the price of developing ability to regulate complex and difficult feelings and experiences.

The child does this in order to survive, and keep his relatives and caregivers. The prize is an unbalanced relationship with itself and its surroundings. The child’s subconscious formulates the following: ‘I am not capable or worthy of true love, but must adapt to even get some of it.’ The possibility of autonomy and responsibility decreases – and follows into the adult life.

Boktips / Book recommendation #2 – Attachment in Adulthood – Mario Mikulincer, Phillip R. Shaver

I denna bok ( ‘Attachment in Adulthood’ av Mario Mukulincer (Isr), Philip R. Shaver (Us)) går författarna igenom anknytningsteorins historia och dess status idag. De fokuserar även på vuxen anknytning (inte enbart i förhållande till ett barns).

/

In this book (‘Attachment in Adulthood’ by Mario Mukulincer (Isr), Philip R. Shaver (Us)), the authors go through the history of attachment theory and its status today. They also focus on adult attachment (not just in relation to a child’s).

Boktips / Book recommendation #1: Tor Wennerberg – Själv och tillsammans / Self and Together

En svensk psykolog och författare som flaggat högt med anknytningsteori är Tor Wenneberg. I senaste boken, Själv och tillsammans : Om anknytning och identitet i relationer sammanfattar han John Bowlbys anknytningsteori men lyfter också in ett begrepp av Murray Bowen – differentiering. Hur kan dessa teorier komplettera varandra? Hur kan vi dels vara nära betydelsefulla andra dels behålla vår självständighet? Boken är välskriven, är lätt att ta till sig och rekommenderas varmt.

/

A Swedish psychologist and writer who has been promoting attachment theory is Tor Wenneberg. In his latest book, Self and Together: About Relationship and Identity in Relationships, he summarizes John Bowlby’s attachment theory but also highlights a concept by Murray Bowen – differentiation. How can these theories complement each other? How can we both be very important to others yet retain our independence? The book is well-written, easy to grasp and highly recommended.